Malmö Style Wars

Idag kommer den klassiska grafittidokumentären Style Wars (och även Wild Style) att visas någonstans i Malmö (på Nobelvägen 135 närmare bestämt). Det är från det underbara tidsdokumentet som vi har plockat memen “not the biggest or the most beautifulest, but MORE“.

Enligt mig så är konceptet Style Wars även ett uppfräschande sätt att se hur populärkultur äger rum. Det drar linjen mellan folklore och popkultur på ena sidan och anemisk, borgerlig high culture – you know, the place where it’s considered bad taste to diss a deserving motherfucker and everyone is supposed to be so god damn nice all the time, where friendly, healthy competition is replaced by false comradery and cheap plots, they smile in your face and stab you in the back, you’re industry we’re in the streets, etc. – på andra sidan. Om det är nåt som Sverige saknar så är det ett intensifierat Style Wars. Vi behöver den öppensinnade talibanmentaliteten.

(Kolla in Recife, Curitiba och São Paulo i samma serie.)

När jag kom tillbaks till Sverige i slutet av april råkade jag lägga händerna på en gammal Nöjesguiden och Isabelle Ståhls ledare om ett exotiserat och framtida gentrifierat Malmö. Första delen stämmer bra:

Möllan är så fyllt av överraskningar och äventyr: man vet aldrig var natten kommer att ta slut, rätt som det är hamnar man på en hemlig bakgårdsklubb med tjejer som har sin egen second hand-butik och målar tavlor i en trädkoja på fritiden.

Folks romantisering av Möllan påminner lite om mystifieringen kring hur trivsamt allt är i sydeuropa och Tyskland. Myterna handlar ofta om hur autentiskt och äkta allting är där nere: där finns minsann inga stora, opersonliga köpcentrum, istället handlar man allt i små mysiga delikatessbutiker. Alla beter sig som om de känner varandra och alla kulturella barriärer är upplösta.

Avslutningen stämmer dock inte lika bra; där hon säger att Möllan

i själva verket är en ganska hipster-homogen plats där vita medelklasskids hänger i samma stela barer med dyr öl och dryga bartenders varje fredag. Alla hamnar på Debaser till sist och snyggdansar för att få hångla med någon identisk glasögonpoppare och polisen ropar Apajävel om den ser någon ickearisk person. Folk vill jobba med media och läser trettiopoängskurser för att verka intellektuella och äter minst lika mycket antidepressiva som resten av Sverige. Och nej, vi dansar inte afrikansk dans på gatorna. Det är bara en tidsfråga innan Möllan är lika gentrifierat och kommersialiserat som Lilla torg.

Hon har rätt i att vita medelklasskids håller sig inom sina grupper lika mycket som överallt annars. Men det är inte bara en tidsfråga innan Möllan är homogent och gentrifierat. Vad som saknas för att hopplösheten inte ska sätta in är det perspektiv som Fredrik Edin lyfter fram när han jämför spotifiering med gentrifiering och säger att Allting handlar om bandbredd:

Kanske kan man säga att gentrifiering är en form av spotifiering. Eller tvärtom. Riktigt samma sak är det dock nödvändigtvis inte.

För allting handlar om bandbredd. Innan Telia reserverade bandbredd åt Spotify var Spotify inte spotifiering utan bara en i en lång rad nättjänster som suger big time. Det är först när utrymmet begränsas som spotifiering uppstår. När det skapas en brist. När det inte längre finns alternativ.

Ta några erkänt gentrifierade områden som Möllan i Malmö, Prenzlauer Berg i Berlin, Södermalm i Stockholm och Williamsburg i Brooklyn. I det två senare exemplen är utrymmet begränsat och inhägnat. Av vatten, av trängsel, av skönhetsrådet och så vidare. Det är brist på utrymme och priserna skjuter därmed i höjden. Den långa svansen, utbudet, kuperas. Alternativen blir färre och dyrare. Precis som när ett fastighetsbolag köper ett helt förortscentrum och bygger galleria och därmed lägger beslag på i stort sett hela bandbredden.

Både Stockholm och New York är dessutom, trots finanskris, starka ekonomiska centra som drar till sig högavlönade invånare. Konsumtionstrimmade dinkisar. Det smutsiga, okontrollerade och ”anarkistiska” byts ut mot renlighet, ordning och privat ägande.

I Berlin och Malmö finns inte alls samma brist. Det finns obegränsad bandbredd. Tar lokalerna slut kring Möllan flyttar man till Sofielund eller Seved. Blir det trångt i Mitte och Prenzlauer Berg finns det alltid plats i Friedrichshain eller till och med Neukölln.

Trots att samtliga stadsdelar ”gentrifieras”  - gamla arbetarkvarter blir butiker och restauranger, nya grupper människor flyttar in – ser det väldigt annorlunda ut.

Jämför gärna Möllan med Söder. På Söder vimlar det av conceptstores, reklambyråer, soja-latte-kedjor och designbutiker med barnkläder. Kring Möllan är det fortfarande sunkhak, Baghdad livs och konstiga gallerier som gäller.

Även invånarna skiljer sig åt. I delar av Söder är moderaterna överlägset största parti medan de i delar av Möllan inte ens når upp till 10%. I Berlin klagar näringslivet på att det är omöjligt att hitta arbetskraft eftersom många är ovilliga att söka fasta jobb. Och varför skulle de göra det. Det finns ju obegränsat med bandbredd.

Problemet med Möllan är inte vita medelklasskids så mycket som att vissa av dom är hipsters och känner nåt slags tvång av att hålla klubbar och vara allmänt kreativa. Skillnaden mot andra människor med samma fritidsintressen är att Malmös hipsters inte ens försöker vara bra på det. Dom dj:ar men har ingen selection och kan inte mixa och inte bygga ett set. Dom sprejar på väggarna utan budskap eller intresse av att folk har gjort det i snart 40 år och att det kanske finns nåt att lära om teknik och stil.

Det största problemet är att dom tar så mycket plats och kräver så mycket uppmärksamhet. Och att många Malmö-bor lyssnar på sån där formulabaserad, förruttnad, garage-rock och sån där hemsk indie-pop är självklart beklagligt. Men OK, ignorerar man hipster-problemet är det svårt att klaga (man får helt enkelt ta en omväg runt KB, se åt andra hållet när man går förbi Debaser och lägga på minnet vilka dj:s och klubborganisatörer som är att undvika).

Det kommer mer internationella legender hit än till både Göteborg och Stockholm. Det finns bra techno varje vecka, speciellt nu på sommaren. Det finns fyra olika dubstep-klubbar i Malmö, vilket är ganska bra för en stad med 300,000 invånare. De låga lokalhyrorna och förekomsten av billiga industrilokaler nära centrum har tillåtit en intressant musikalisk undervegetation att växa fram, exemplifierad genom Kristallen, Kontramusik (som tar hit Luke Hess den 11 juni!), Kontrapunkt, Deng Deng HiFi,  Det brusar i parken, och Sub Encountez (som har bjudit på både Hijo De La Cumbia (för andra gången idag faktiskt!) och Maffi (of Jahtari fame)). T o m legendariska Börft får ordna tillställningar här.

Det här med konstiga gallerior som Fredrik Edin nämner ska man inte heller glömma. Jag antar att det är de låga hyrorna i bakgrunden som gör att både erkända namn som Leif Elggren och Pär Thörn och den kommande generationens förmågor får hålla hus i samma kulturella ekosystem.