Läste om Anyurus första. Den står sig gott som en tidig syntes mellan Tomas Tranströmer och Dogge Doggelito. Allt som är Ginsberg (en tidig inspirationskälla som i Det är bara gudarna som är nya åtminstone hålls någorlunda kort) i den faller platt. Den avlidne NAMBLA-buddhisten kan endast ses som en våldsamt uppblåst bluff… och det känns sorgligt när man läser de senare böckerna och inser att Anyuru har blivit mer och mer av samma sak. Jag menar inte att han gillar småpojkar, och jag ifrågasätter absolut inte han förortsstatus. Det handlar hundra procent om hur han skriver.
När jag läser Städerna inuti Hall är det enda som fastnar av dessa nästan 400 sidor av poesi exempel på trixande med svårtydiga “poetiska bilder” – som om det inte hänt nåt i svensk poesi sedan Medan giftet verkar. Han kunde ha fortsatt med de politiska klargöranden och de återanvändanden av grekiska myter som gjorde debuten så säregen, men det verkar som om detta kraftfulla berättande har kämpat förgäves mot de finlitterära obegripligheterna.
[...] att vara åtminstone en smula upphetsad över en senare svensk diktsamling. Det händer trots allt inte så [...]