Dennis Coopers böcker är nog det jag läst på senare år som drabbat mig hårdast i form av äckel och undergångskänslor. Inte genom själva händelserna i böckerna. Exempelvis Poppy Z. Brite skriver om ungefär samma grejer men med en viss distansiering som saknas här. Karaktärerna tränger in under huden. Med sitt enkla språk och ett skarpt öga för detaljer lyckas Cooper väl med att fånga de unga självförgörande bögarna (jo, persongalleriet innehåller inte mycket mer än unga självförgörande bögar i de här böckerna) i sin flykt; bort från familjen, från samhället, bort från sina fördömda generationskamrater och från livet självt.
Det är något i denna negativa rörelse, den riktningslösa flykten, värde- och normlösheten, nedåtgången, som ändå känns hoppfullt. Enbart sprödheten i karaktärstecknandet, att Cooper lyckas kartlägga det här nyaste territoriet ganska väl, ger en viss sorts bränsle. För inget här känns gammalt. Stereotyper packas tätt uppmed väggarna, men det ser likadant även utanför boksidorna. Klichéerna slits ständigt sönder av begärets outsläcklighet och dess oförutsedda händelsekedjor.
Träffar man tillräckligt nära samtiden i det man skriver sipprar ljuset ofrånkomligen igenom. Eftersom man då talar om den nyanländande generationen. Subjektmöjligheter. Det nya köttets outforskade framfartsvägar. De här ungdomarna överlever. Även i det kompakta mörkret. Vad kommer de göra när de återhämtat sig?