Intervju med Fredrik Edin, del ett

Fredrik Edin håller en låg profil. Trots att han har haft med fingret i en rad halvlegendariska projekt här i landet så är han långt ifrån något välbekant namn. Jag har alltid velat veta mer vad som ligger bakom hans skrivande, och eftersom vi råkar bo i samma stad passade det bra att mötas över en kebab så jag kunde pumpa honom på rykande het info, gamla goda skrönor och det senaste skvallret.

I den första delen av intervjun berättar Fredrik om filmen Metropia som han har skrivit manus till och som snart har Sverigepremiär. De kommande delarna handlar om vägen dit. Från uppväxten i Stockholmsförorterna Jordbro och Högdalen till journalistlinjen i Göteborg och utflykter till Ibiza och Berlin. Från artiklar i Darling och DN till att vara med och skapa ATLAS, Piratbyrån, Asocialstyrelsen och Högdalen Business School. Från punk till techno. Från knegarjobb till nuvarande skumraskaffärer.

Vad handlar Metropia om?

Den handlar om en neurotisk person som åker fel i tunnelbanan på morgonen. Han plågas av att han hör… kanske inte att han hör röster, men han har ett väldigt aktiv själsliv med en stark inre röst som talar om för honom vad han ska göra hela tiden och som ifrågasätter och är jäkligt jobig. Någonstans när han åker vilse så får han syn på en tjej som han avgudar och som har varit med i shampooreklam. Sen börjar han förfölja henne och hamna helt fel, och den där rösten försöker övertala honom att åka tillbaka till jobbet. Men så börjar han ifrågasätta den här rösten, och sen… Jag ska nog inte säga något mer för då avslöjar jag hela…

Det tycker jag inte du ska göra. Fanns det ett tema som du tänkte på när du skrev det här, eller något du kommit på i efterhand, något som filmen handlar om?

Ja. Egentligen handlar det om vad som händer efter övervakningssamhället… när inte övervakningssamhället behövs längre, när människor övervakar sig själva, det klassiska “snuten i skallen”-konceptet. När alla har en inre röst som förespråkar en moral som råkar sammanfalla med liberala värderingar. Det handlar om en hel värld som egentligen styrs av företag och där alla har en stark inre röst som talar om för dom vad dom ska göra. Ungefär som här och nu.

Det låter fint i alla fall, “en stark inre röst”. Som en självförverklingsgrej.

Det låter som något positivt. Vi har använt många New Age-liknande teman. Mycket slogans med New Age-touch som inte är helt ovanligt i företags- och managementvärlden; föreläsningar med kvasibuddhistiska filosofer som har någon managementteori.

Det är intressant att ni inte gör en 1984, att det inte är statsmakten, utan…

Det är lite mer oklart vem det egentligen är som bestämmer. Man ska inte underskatta att stater fortfarande har väldigt mycket att säga till om, men det finns fler som har väldigt mycket att säga till om. Det känns som det inte alltid är helt tydligt vem det är som bestämmer och sätter gränser för vad man tänker och gör.

Det känns vettigt att prata om kontrollsamhället, kontroll från staten eller företag.

Deleuze av alla människor skrev i sin kommentar Postskriptum om kontrollsamhällena att panopticon-tanken som Foucault bl a förde fram, att man hela tiden kan vara övervakad och därför sköter sig… att vi har passerat det stadiet. Nu behövs inte det längre, folk övervakar sig själva helt automatiskt. Man behöver inte panopticon längre, det är helt internaliserat. Många moderna teoretiker kallar det biopolitik, att maktutövningen sker genom folks egna bios, sina egna kroppar och egna medvetanden, och inte sällan just kroppsligt. Shampoo spelar en väldigt tydlig roll i filmen. Den typen av disciplinering väckte faktiskt hela idén till filmen: “Vet du med dig att du luktar starkt kanske du ska välja en annan vagn”. (Fredrik pratar om de skyltar på Stockholms tunnelbanevagnar som påtalar förbudet mot hundar och även på senare år “stark lukt”). Det är biopolitik nummer ett. Då behövs det inget panopticon. Det räcker med att så det fröet hos dom som åker tunnelbana: “Undrar hur jag luktar idag. Jag kanske inte ska stå så nära andra människor. Dom kanske tycker att jag luktar obehagligt.” Det är beyond panopticon. Du kanske har mjäll. Och det kommer alla andra på tunnelbanan tycka är skitäckligt. Bara det är sjukt kontrollerande. Då behöver man ingen TV-kamera för om någon oroar sig för att han har mjäll kanske han inte ställer till så mycket andra problem. Annat än för sig själv genom att köpa ett shampoo som både är dyrt och dåligt och farligt och tillverkat av något företag som stödjer krig i tredje världen.

Den här självövervakningen är verkligen tydlig. Alla som har Facebook berättar vem dom umgås med, vad dom har för sexuell läggning, politiska preferenser, vad dom jobbar med, vad dom gjort idag. Det är självövervakning på högsta nivå. Jag känner att det var oerhört ironiskt att ha Facebook-grupper mot FRA. Det spelar ingen roll om FRA läser alla människors mail. De kommer inte i närheten av den kartläggning som folk helt frivilligt gör av sig själva på Facebook.

Det var väl Amazon som registrerade vad folk klickade på för böcker på deras sida? Där kan du få jäkla massa information. Jaha, den här personen har läst den här bisarra boken och sen den här politiska litteraturen: “Det här är nog en suspekt individ”.

Det är den gamla grejen med lånelistor på bibliotek. Om har tillgång till det kan man veta allas politiska åsikter.

Med Internet finns oanade möjligheter för vad man kan ta reda på om människor. Man skulle kunna samköra Amazon, Facebook, Hotmail, man skulla få reda på allting. Det finns massor av register, kundundersökningar. Vet Telia vad jag kollar på på TV? Det är inte omöjligt att dom vet vad jag kollar på och hur länge och när jag byter kanal.

Men även om det finns massor av sofistikerade sätt att kontrollera vad människor tänker och gör så jag tror jag alltid på något sätt det är en växelverkan, att människor ibland är långt före. Internet har varit hyfsat “Vilda Västern”, ett territorium utan lagar där folk har skapat sina egna regler och levt efter en ordning som ibland har varit motsatt resten av samhället både vad det gäller moral och privat ägande och massor av andra saker. Samtidigt med Facebook finns fildelning.

Och framförallt finns verktygen för att vara helt anonym.

Absolut. Så är det verkligen. I filmen finns det en lösning för dom människorna, men det ska jag inte avslöja!

När är premiären?

Den 27:e november har jag för mig. Jag hoppas det blir årets familjefilm i jul, så att alla tar med sina vänner och släktingar och ser den. Jag tror att om 246.000 människor ser den så får jag någon typ av royalties. Den ska spela in sina intäkter först och det är inte så många svenska filmer som gör det. Det är ganska osannolikt men man vet aldrig. Det kanske tar några år. Den är ju engelskspråkig…

Du kanske får en utökad pension i alla fall?

Det kanske blir sådär 300 kr om året? Riktigt så bra tror jag inte min royalty är, men jag kanske får råd med en falafeltallrik någon gång då och då. Eller kebab, beroende på.

(i del två avhandlas bl a Hunter S. Thompson och Jim Goad)