Lars Hård är en rolig och seriös bok, författad med ett utsökt språk. Vid precis rätt tillfälle ändrar Fridegård tonläge, mycket effektfullt. Det är kär läsning, en sorts refraktär underdog-klassiker. Och det är nästan läskigt: precis som bokens hjälte heter jag Lars, är också lång och ståtlig, har också hjärtklappningar.
Även fall de materiella förutsättningarna har förändrats avsevärt sedan 30-talet har man lätt att känna igen sig i yttre och inre skeenden och sökanden, i huvudpersonens drömmerier och dråpliga förehavanden. Livet är sig likt i all sin komplexitet, då och nu. Världen väller vidare, likgiltig inför oss och vidunderligt vacker. Synnerligen livstroget griper det här berättandet tag i oss genom generationerna.
“Förfölj och stryp den som inte anpassar sig utan envisas att leva som det stiger upp och viskar i honom.”
Att språket är ett maktinstrument bör den som skriver vara alltmer medveten om. I Fridegårds bok fungerar språket mest som en hämnd på samhället, som en slags privat motmakt. Eller skrivandet som reningsakt, att skriva sig bortom sin egen person, som odjurstämjande läkkraft och litterär handpåläggning. Fridegård krånglar aldrig till det, men hans språk bränner i inälvorna. Säkert har det att göra med dess enkelhet och självklarhet, dess inneboende omvälvande kraft som stiger ur en specifik, brännande social situation.
Förutom att vara rolig och seriös, är Lars Hård också den sorgligaste av historier, den om hur de roligaste och driftigaste ur det stora saltet bryts ner av samhällets ekonomiska djävulskap och dess kvävande moraliska överbyggnad. Kvar finnns endast en gråträlad människospillra som vi endsast får en sak av: bitterheten från att uthärda i slavarbetet och misären. Lars Hård överkommer dock på något sätt denna levnadsstämningen. Han ger oss mycket mer.
Samtidigt som det är en ovanligt stark social skildring är det en inåtvänd och religös bok. Fridegård skådar djupt ner i de sociala avgrunderna men tecknar lika skarpt naturens små under och människans inre. Inför motgångar och då han befinner sig i tillvarons helveteshål söker han likt Marcus Aurelius en inre frid och styrka.
“Jag föll i en slags dvala på den hårda lådan. Jag sov, men kände hela tiden hur kotorna ömmade. Så var cellen borta och jag låg i högt gräs med blåklockor och prästkragar i. Högt över gräsets ax och vippor såg jag topparna av några aspar som brusade högtidligt och i hastiga blinkningar visade de vita undersidorna av sina otaliga blad.”
En misstanke som växt inom mig ett tag kommenteras i förbigående: när man vid döden sluts inåt mot ljuset, upplevs tiden upplevs som en illusion – eftersom tiden är en illusion.
“Hela sista tiden var hon som vänd mot någonting annat. Hon kunde klarna ibland och fråga något alldeles oväntat. Efter någon struntsak som låg i en låda, eller efter något som passerat långt tillbaka i tiden. Däremellan såg hon ut att vara helt upptagen av ett annat slag av skådande och lyssnande. Hon pressade ihop läpparna om plågorna och under hennes höga panna samlade sig hennes ande till flyttning från kroppen som redan började falla sönder. Men det visste bara jag.
Det föreföll mig som om varje steg ur livet blev ett steg in i något annat och att hon var förvånad i sin dvala. Häpnad och förvåning har jag sett på många döendes ansikten. Medan jag såg mor gå mot döden blev jag än mer övertygad om att det finns otroliga saker som faller utanför vetenskapen fast den har skarpa glasögon och långt skägg. Saker som inte kan ses i teleskopet men kommer som en dallrande, klar sång genom rymden och sätter allt besläktat i vällustig vibration. Det högsta kom alltid som en gåva och undandrog sig alla billiga, käftande förklaringar.”
Redan 1935, i det sömniga svenska bonnalandet formulerade Fridegård träffande mycket av det som skulle känneteckna den moderna existensen, så som den uppenbarar sig för den genomsnittlige unge mannen. Det riktningslösa grubblandet och de skarpa psykologiska svängningarna känner vi från en Dostojevskij eller en Hamsun. Men Fridegård är faktiskt roligare än Hamsun, och hans humor är hjärtligare än norrmannens uppskruvade absurdism. Särskilt sympatiskt är sättet han lägger alla drifter och defekter från sin egen person (antar jag) i ljuset. Då kan han skratta åt dem och vi med honom. Denna öppenhet är en stor styrka. Det är också med humorn som han utmanar världen och dess ruttenhet. Med några få ord, en kommentar eller en hastig tanke, lyckas han punktera dess varbölder.
Lars Hård är ingen ädel karaktär, men högst komplex och problematisk. Problematisk, därför så modern, för att han väjer för att skriva i svart och vitt, för att han låter skapelsens alla underbart vackra toner träda fram. Modern också på så sätt att allt går att spegla i vår samtid, i våra nutida förutsättningar. Fridegårds illa dolda kärlek till människorna och deras berättelser är förutsättningen i detta länkande som binder samman generationerna.