Läste ut Renzo Aneröds Vildsvinet i morse, och har sett till att beställa hans första roman, Löftet – “som framförallt handlar om en grupp människor från arbetarklassen som föddes tidigt sjuttiotal och deras väg in i vuxenlivet. Här var den framväxande outlawkulturen inom mc-världen satt i fokus.”
När läste du senast en nyskriven svensk roman? För elva år sedan läste jag Teratologens Förensligandet, och sen dess: ingenting. Den svenska romankonsten är i dvala. Ingen drömmer om att skriva den stora romanen längre, man föredrar att snickra ihop disco-hits, dokumentärfilmer, dataspel, designerdroger.
Men den svenska romanen har inte dött ännu. Vildsvinet, som jag hittade billigt begagnat, handlar om gangsters och talibaner i Göteborgs förorter, och i bakgrunden hittar vi Backa-branden, flykten från krigets Irak, MC-gäng, förtryckta muslimska kvinnor. Boken har många förtjänster, främst som ett fullkomligt nödvändigt, verklighetsnärmande och uppfriskande icke-liberalt inlägg i integrationsdebatten. Renzo Aneröd letar sig långt nog bortom PK-samhällets papperskulisser att det ska kännas naturligt att jämföra honom med ex. Jim Goad (med skillnaden att Renzo riktar sitt hat mot en tiondel av mänskligheten, för Jim Goad ligger samma siffra närmare 95 hundradelar). Båda levererar dock det vi behöver mest av allt: intelligenta, erfarenhetsprövade och odogmatiska arbetarklassperspektiv.
En blog skriver följande om Aneröds första bok: “Boken innehåller en hel del obehagliga stycken, som får en att må fysiskt illa. I början känns det lite ovant, vilket säkert inte beror på att händelserna är överdramatiserade utan snarare på att Aneröd beskriver ett Sverige som de flesta författare blundar för.” Det stämmer. Ibland är det alltför mycket, för jävla överdrivet hemskt, men tyvärr ser verkligheten ut så. (Även om någon annan författare skulle öppna ögonen för det nuvarande sociala så behöver man veta vad man snackar om för att träffsäkert kunna beskriva situationer och karaktärer. Och vi vet redan: “Författare nuförtiden kan inte skriva romaner som inte är självbiografiskt dravel.“)
Vildsvinet är omöjlig att lägga ner, en sorts social thriller man läser på en dag. Karaktärerna och händelserna kommer en väldigt nära, och det är såklart kul när man känner igen miljöer där man bott och arbetat. De sista partierna löper däremot förbi väl fort. I upplösningen kunde han gärna ha fyllt ut konturerna, och även andra ställen kunna berättandet mejslats ut till större effekt. Men det här är inget för den kompositionstekniske konnässören. Vildsvinet är en bok som drivs av en stark inre, social angelägenhet, dess största styrka ligger i själva berättelserna. Som uppbygglig och belysande litteratur är den exemplarisk, då den dels synliggör existenser och sociala mekanismer de flesta vet litet om, samtidigt som de som är hemma i dessa miljöer och tankesätt dras in i ett större samhälleligt och mänskligt sammanhang under läsningen. Lyckligtvis lämnas slutet öppet, vilket definierar formen och avgör vilket sorts bok vi har att göra med (det handlar alltså varken om proggigt predikande eller ett Hollywood-inspirerat sirapsbad). Form i den meningen betyder mer än raffinerade meningskonstruktioner och idiosynkratiska karaktärsteckningar.
Den blodfattiga svenska romanen ligger fortfarande i koma, men Vildsvinet utgör en livsnödvändig intravenös injektion. Det stora saltet söker ständigt nya sätt att förmedla sina berättelser, och nu har Renzo Aneröd – förutom av tidstypsika företeelser som hårdrock, punk och outlaw-kultur även inspirerad av Jan Fridgegård – stigit fram som en ny sorts proletärförfattare.
