För femton-tjugo år sedan var hiphop nästan uteslutande rebellisk musik. Lyfte man inte genomgående fram ett kritiskt budskap, som KRS-1, Big Daddy Kane, Geto Boys, Public Enemy, Ice Cube eller Ice-T, så plockade man med en eller annan politisk låt på skivan, som EPMDs Give The People eller Kool G Raps Erase Racism.
Idag höjer man ögonbrynen åt Jadakiss Why? (också något av en oerkänd rip-off på Smooth & Triggas Food For Thought).
Varför? För att industrin gjort om kulturen till en stripklubb fylld av fjolliga böghatare, reaktionära revolutionärer, gangsters som vill vara rappare och rappare som vill vara gangsters, osv.
Killah Priest, Ill Bill, Saigon – och att Cormega plockar in Immortal Technique när han kör live – ger oss i denna sitution ett hopp om tillfrisknande.