Non Phixion live i Christiania 2004. Q-Unique berättar att Ill Bill introducerar honom för hans yngre bror, Necro, som vill ge honom fem beats till skivan, och som säger:
“I want you to show them that the world is an ugly place, I want you to spit that street shit“.
The Ugly Place / Street Shit blev också ett av de bästa spåren på Vengence Is Mine. Den känslorörande The Set Up (“A song very dear to my heart”) blev också fin klassisk hiphop, en sjaskig uppväxthistoria där Q frågar sig,”How can I prevail, when I was set up to fail?”.
Goblin-samplandet i Posse-låten Canarsie Arties Revenge kanske tar en minut att vänja sig vid, men det är fresh. Father’s Day och Psychological Warfare kunde han gjort bättre – halvstel produktion likt en handfull på Circle Of Tyrants och Brutality.
Några få andra beats och corny refränger kunde också fixats, men det är i det hela svårt att tycka illa om den här skivan med titeln Vengence Is Mine. Hur ogillar man en banger som H to the C? Eller råna-folk-på-deras-märkeskläder-låten Fashion Victims? Eller tunga Me That’s Who och Nature Of The Beast? Hur kan man hata Diamond In The Ruff, där Q skiner, och Juju motbevisar alla som säger att Beatnuts sparar det finaste till sina egna plattor?
