Väntan är över. Circle Of Tyrants är här.
Necro har alltid imponerat mer med sin SP1200 än med mikrofonen, men det här släppet är faktiskt något av en besvikelse beat-mässigt. Ljudlandskapet skiljer sig en hel del från den tunga, visionära smutsen på Goretex-plattan, vilken nog vore en naturlig utgångspunkt för en sån här Murderfest. Istället arbetar Necro vidare (i alla fall på Fender Rhodes Suicide) från 80-talsdeckar-saxofonerna i Watch Your Toes från Brutality Part 1 och den stela, raka, klickiga trumprogrammeringen från mycket av den skivan. Severed Organs och Theatre Of Creeps förskänker mig däremot ett sadistiskt, förnöjsamt hånflin, och får mig att tänka på Street Veteran och White Slavery.
Ja. De flesta beatsen är för rena, polerade, anständiga… och live-instrument gör inte saken bättre (The Sexorcist var lite samma grej). Take It In Blood är experimentell, men misslyckad, och cowboy-hiphop likt The Four Horsemen är ingen bra idé. The Chosen Few, Carnivores och The Black Wings Of Apocalypse är starka låtar; dom hade varit starkare om Mr Hyde, som fortfarande låter helt efterbliven, hade gjort en Captain Carnage och slutat rappa.
Necro är bara bra på varannan vers numera. Det känns som han har lite väl mycket självförtroende.
Ill Bill har däremot fortfarande inte en enda svag vers i straffregistret. Han är en jävla maskin och enligt mig, jämte Saigon och Cormega, den hetaste rapparen just nu. Ett mix-tape med Raekwon kommer snart.
Goretex leverar han också. Och även ett mix-tape med demos och osläppta grejer nån gång i framtiden, enligt intervjun på Buddablaze.com.
Håller med dig,Necro har tappat greppet på senare tid,men levererar fortfarande tunga rader,som du sa ill bill är en maskin,numera levererar inte bara han ensam utan med hela la coka nostra (deras nya skiva släpps snart för övrigt) och knäcker allt,om du ej hört dem rekomenderar jag dem starkt! speciellt låtarna 21,Fuck tony montana,it’s a beautifull thing och Stick N move.
/peace
Jo.
Hans senaste skiva lyssnade jag endast igenom några gånger, och visst fanns det en del bra låtar och några riktigt trevliga beats. Dödsrap är (enligt mig) både bra och intressant, men det verkar som om han är inställd på att köra genren till döds (hhrm). Jag gillar inte att han kör med så mycket live-instrument.
Fram nu istället med den omtalade thug-skivan istället – bjud in en handfull rap-veteraner och gräv djupt i vinylarkiven, och bevisa för alla att Necro är en av de senaste årens hetaste producenter och den hårdaste vita rapparen sedan Ill Bill (som självklart förtjänar all heder – till skillnad från skivbolagen som han har att göra med… vill minnas en intervju med honom efter att WWWB släpptes, där han förklarade sig vara oerhört nöjd med en bolagssituation där han kunde släppa en Ill Bill-fullängdare varje år, en dosering vi alla är i akut behov av. Det är nu fyra år sen WWWB, ett ytterligare argument MOT skivindustrin.
Fuck Tony Montana är fin. Slaine är bra, men de andra i LCN, inte fullt lika mycket. Av de andra av Bills senare, udda låtar gillar jag Awating The Hour, Thousands to M’s och White Nigger allra mest.
Och jag ber fem gånger om dagen för att de utlovade samarbetena med Sean P och Crooked I skall se dagens ljus.)