(taget från Lars Mikael Raattamaas diktsamling Politiskt Våld)
> DEN UNDERKÄNDA ERFARENHETEN <
När jag var liten var klottret sällan särskilt avancerat. Ville man vara tuff kom en stulen spritpenna väl till pass – tjockast penna = tuffast. De flesta hade andra pennor. Med dem skrev vi: “Det finns en plats på jorden / där solen aldrig ler / Den platsen heter Väsby / dit vill jag aldrig mer.” Så lärde vi oss. Vi lärde varandra att vår erfarenhet ingenting var värd. Vi lärde oss ljuga ihop vår historia. Vi som kom från Upplands Väsby, Högdalen, Brandbergen, Hjulsta, Vårberg, vi kunde emellanåt kallas exotiskt kuriosa men vår erfarenhet var från början underkänd.
På sidan 90 i boken Stockholms satelliter finns en bild på ett hus där jag bott som barn. Texten lyder: “Tjotahejtiprincipen förverkligad.”
Författaren heter Jerker Söderlind, han är arkitekt, och jag önskar att han aldrig skrivit den boken. Ja, jag önskar att han aldrig skrivit någon bok över huvud taget, och jag hoppas att han tar sitt förnuft till fånga och aldrig mer skriver något. För demoniseringen av förorten måste någon gång få ett slut. Jag kräver en offentlig ursäkt. Och att du förstår att viktigare saker än tre månader av mitt liv förstörs, Jerker. Stockholms satelliter är inte bara föraktfull, det är också en dålig bok som om och om tuggar identiskt lika fraser. Bilderna är tömda på människor (klassiskt arkitektmaner förvisso) för att visa att i förorten sker inga möten, där finns ingen mänsklighet.
Klasshat, klasshat, klasshat. De sa att arkitektur är mått och material men min definition av arkitektur, våren 2001, är ett djupt klasshat. Klasserfarenheter, könserfarenheter, raserfarenheter är inte giltiga inom arkitekturen, sa de också. Inte rakt i ansiktet, det vågar inte arkitekter. Men ideologin, den förbannade tysta kunskapen som demoniserar en överväldigande majoritet av mänskligheten, sa det. Det har blivit comme-il-faut att tala om klassresor och bostadskarriärer men den egentliga klasserfarenheten äger inget rum.
Det får inte vara så att de som har sitt arkitektoniska bagage från förortens öppna stadsplaner, loftgångar och inomhuscentra, som vet hur man använder en säckgata eller ett impediment måste gå bakom ryggen på lärare och chefer med den egna erfarenheten. Jo, det händer faktiskt idag. Men demoniseringen måste någon gång få ett slut, Idris Demir kräver det av oss, Pela Atroshi kräver det, Hussein Kayris kräver det.
Liten skada vore skedd om Jerker Söderlind var en ensam röst i arkitekturöknen. Dessvärre är lärjungaskaran stor. Men magister Söderlind, förortens barn börjar växa upp nu, du går inte längre säker där bland adelsmän och rentierer.
Låt mig beskriva jordmånen. Stockholms satelliter bygger på en tradition där kunskapen utgörs av en räcka anekdoter. Så är 30-talsmodernisternas stridsskrift Acceptera uppbyggd, så har traditionen förmedlats av arkitekternas intellektuella tour de force Blandaren. De stora mästarna Lewerentz, Ahlsén, Celsing, Asplund, Anselm lämnade inget material efter sig som avslöjade deras geni. Och där står de vilsna uttolkarna och frågar varandra: Har du hört den där om Celsing och Elefanterna? Har du hört den där om Asplund och spottkoppen? Har du hör den där om Lewerentz och hatten?
Arkitektur är i Sverige lika med avsaknad av tanke och resonemang: En reklambyrå gör Niemayerutställningen på arkitekturmuseet; en konferens heter Form follows anything. När Dagens Nyheter skriver om arkitektur så kan man få reda på att “man kan bygga hur som helst”, medan arkitekter som John Hejduk och Peter Salter bemöts som akademiska. När Arkitekturmuseet invigdes ordnade tidskrifterna Divan och Mama ett samtal om arkitekturens betydelse. Arkitekterna Sune Malmqvist och Olle Rex skulle prata med konstnären Lars Bergström och litteraturvetarna Stefan Jonsson och Moa Matthis. Men de var fullständigt oförstående inför tolkningarnas spel: “Här ska ingen komma och tolka sönder mina fina solida hus”, ville Sune säga, allt rödare i ansiktet, och “Varför är ni så elaka”, – undrade en alltmer gåslik Olle. Den repressiva pragmatismens tolerans stod där som ett fån.
Men vi förortsbarn har läst på. Vi är överlägsna dig intellektuellt nu, massa Söderlind. Förra våren var trevligare, då läste jag Edward Sojas Postmetropolis. Ur begreppen Thirdspace, och Synekism, skriver han om stadens historia.
Thirdspace först. Ett ord för att lösa upp den idiotiska dikotomin (alla dikotomier är idiotiska) mellan det upplevda och det tänkta rummet. Mellan konstnärers/arkitekters upplevelser och politikers/filosofers begrepp. Soja visar att vi alltid erfar rummet samtidigt som tanke och upplevelse. Så Synekism.
Ungefär: samlevnad, beroende. Metropol betyder moder-stad och Soja visar att staden inte är förstådd fullt ut om inte förståelsen av stadens “barn” inkluderas.
Stadens historia skrivs i Postmetropolis i tre + ett steg: 1. Stadens födelse med Çatal Hüyük och Jeriko 6 000 L Kr; 2. Kungastaden, gudsstaden, tvåflodslandets städer Babylon, Uruk (i en charmerande not ber Soja de stadshistoriker som ägnat sig åt Aten, Rom, Paris m. m. om ursäkt för att han går förbi dem, men de har egentligen inte bidragit med något utan är bara varianter på gudsstaden); 3. Industrialismens städer Manchester och Chicago. I samtliga steg har de kolonialiserade kringområdena, förorterna, varit avgörande för staden som arkitektur. Det möjliga fjärde steget i stadens historia är frågan om vi nu ser hur förorten tar över helt och fullt, polis utan metro, förorter utan innerstad. Vi kan i vart fall aldrig förstå arkitekturen om vi underkänner förortens erfarenheter. Hörde du det, Jerker?
Men i den svenska arkitektkåren finns det en kompakt vägran att erkänna att staden alltid har byggts upp av sina satelliter. Så ser en mental maktfigur ut. Stadsbyggnadskontorets nyligen lanserade årsringar har ingenting med husens verkliga ålder att göra, de idealiserar en befintlig ekonomisk struktur med hjälp av arkitektur.
För att utöva makt behövs neutraliserande verktyg, och arkitekterna finns till hands. Makten behöver förmågor som “bara är”, doers som avsvär sig allt beroende, all problematisering (och avsaknaden av tanke är ingen brist utan en tillgång bland arkitekter). Stadsbyggnadskontoret lär ha börjat använda sig av space syntax, en stadsbyggnadsteori som i Sverige introducerats som arkitektonisk anti-politik. Men teorins fader Bill Hillier lånar gärna Edward Sojas formulering: “Spacial justice”, inte så neutralt som somliga önskar sig. (Är det för intellektuellt för dig nu, patron Söderlind?)
Drömmen om det neutrala verktyget, Colonial grid, bär sin våldsamhet i själva kärnan av sin neutralitet. Den mal ner historiens sediment med sin steriliserande kraft. För att se klarare behöver vi då en mycket bredare erfarenhet än den som säger: “Det där provade vi på 60-talet och det vet vi ju att det inte funkade.” Detta ju är antiintellektualismens första ord. Men det är väl bara i sin ordning i ett land där professorn i stadsbyggnad, Kai Vartiafflen, vill lägga ner all forskning på arkitekturskolan.
Avsaknaden av tanke är själva inträdesbiljetten till arkitekternas slottsbal. En gång hörde jag en ung arkitekt säga: “Alla är ju egentligen överens om vad ett bra rum är.” Juet är också ordensväsendets första ord. De som inte tänker som oss hör inte hemma här. Och precis som alla andra ordnar närs arkitektkårens samhörighet av strypgreppsmyter och dolkstötslegender. l arkitekters fall heter fienden byggbranschen. Men sluta gnäll, O Arkitekter, ansvaret är helt och hållet ert. Och sluta förfasa er över demokratiska processer, det är inte någon som vill åt er “konstnärliga frihet”. Idéerna mår bara bra av arbete, orenheter och friktion. Av andras erfarenheter. Drömmen att finna entydiga idéer som sedan “kommuniceras “är en antidemokratisk drift som inte ser att konsten blir poesi just genom kompromiss, politik, brus. I blandningarna med andras erfarenheter blir arkitekturen värld.
Så dunder och brak, betongen slår tillbaks, hårdare än förr, sparkar in varenda jävla dörr. Nu får det vara nog med försiktighetsprinciper. Nu är det tid för de stora tankarna.
Viljan att bygga världar, utopier, står inte högt i kurs, vare sig hos överste Söderlind eller bland arkitekter i gemen. “Det där provade vi på sextitalet och det funkade ju inte.” Men vi kan inte undvika det. Arkitekter bygger alltid nya världar, vi förändrar människors liv och vardag. Så konfrontera verkligheten eller håll käften och var söt. Det bästa sättet att besegra demoniseringen av klass, ras och kön i arkitekturen är inte falska inbjudningar till ordensbalen utan att sätta igång och producera tankar på nytt.
Det andra som bör göras för att komma vidare ur dagens dödläge är ett Grande Patricide. Låt oss besluta om, säg, ett kvartssekels moratorium för de gamla tigande hjältarna Lewerentz, Asplund, Celsing. Och i stället se Los Angeles, Bombay, Istanbul. Och framförallt erfarenheterna från våra egna satelliter. Men konstapel Söderlind vill inte höra talas om utopier, han vill inte lägga sig i människornas liv. Beröringsskräck kallas det. Han vill ha en arkitekturens nattväktarstad. (Elaka tungor viskar att furst Söderlind numer administrerar ytterstadssatsningen. Säg att det inte är sant, det vore lika framsynt som att ge lan Wachtmeister posten som polischef i norra Botkyrka.)
Men skit i det, vi andra, vi som kan göra två saker samtidigt, vi som kan uppleva och tänka samtidigt, ska samlas på Nybohovsberget – Stockholms vackraste vy (där kan man se utåt och inåt) – och hitta på utopier så det räcker åt alla, medan du springer fram och tillbaka längs Fjällgatan och ojar dig och juar dig, Jerker. Där, där förorten och innerstan tittar på varandra ska vi till sist säga farväl till den adliga arkitekturen; alla vi som fortfarande uttalar arkitektur med sje-ljud.
*****
DET FINNS INGEN NEUTRAL ARKITEKTUR
“New York City have a lot to do with it”
Gram Parsons
Tre bilder. San Francisco: lördag, mitt på dagen. På väg till vandrarhemmet söder om Market Street hamnar vi i en värld värdig Dante och hans helvete. På ena sidan gatan: finansdistrikt, modebutiker och snygga kaféer; på andra sidan får vi väja för människor som ligger utslagna på gatan. En ung mamma står och skriker med händerna fulla av barn, drogförsäljningen är i full gång.
Chicago: en säregen vadslagning. I vilken film kommer Chicago att produktplacera sig, sin nya millenniumpark och Anish Kapoors jättelika jordnöt av spegelglas? Nyinspelningen av Rätten Att Inte Le har just gått om spionfilmen Man Is Not A Measure.
New York: trots ett antal arkitekttävlingar har stadsplanen för området mellan 35:e och 41:a gatan vid East River, nära FN-byggnaden, tagits fram av ett räknande konsortium. Kritikern Herbert Muschamp visar hur arkitekturen marginaliseras när stadsplaneringen reduceras till administration.
Har jag gjort mig förstådd? Ett: Det är arkitekturen som blir lidande när Klass- Köns- och Raserfarenheter underkänns; Två: Det finns inget sådant som ett neutralt verktyg.
Jerker Söderlind är i sin text (DN 20/6) lite ledsen för att jag inte citerar mer ur hans bok. Så. Här kommer mer: (s. 49) “Kista. Slutpunkten i bebyggelsebombmattorna./…/ Det är tråkigt i Kista.”; (s. 55, om Husby) Färgkoder som visar vägen hem. Som golvfärglinjerna i Huddinges storsjukhus. En kompensation för avsaknad av andra kännemärken!’; (s. 59, Akalla) “Två dötråkiga funktionsområden.”; (s. 60) “I Järfälla finns gott om platser att vilja koppla av ifrån.”; (s.96, Mörby) “Långt till allt. En slinga med byggnadsproduktionsresultat utslängda. Ingen historia. Tidlöst, no history.”; (s. 138, Brandbergen) “Trångt som i stan fast utan dess innehåll.”; (s.149, Farsta strand) “Det som kan sägas om en förort gäller ofta även andra.”; (s. 162) “Axelsberg är väl mest som ett dike där tunnelbanan dyker upp.”; (s. 168) “Sätra, en grå liten vilsen mus i skuggan av kända grannar. Inte ens ett kriminellt ungdomsgäng som skapar rubriker.” (Som om Björn Söderberg aldrig levat); (s. 187, Tumba) “Ungefär som med Titanic, det var inget fel på inredningen.”‘ Du Jerker, det bor människor där i funktionsområdena och bebyggelsebombmattorna. Det finns en hel stad här ute. Den är dubbelt så stor somVykorts-Stockholm.
Men min artikel handlade om ett enda ord “tjotahejtiprincipen”. De smutsiga hundarna, så har det främmande alltid kallats. Jag har mött den beskrivningen av förorten alltför många gånger nu. Hos en Per Svensson, en Johan Rådberg, ja hos en Werner Aspenström med för den delen. Men aldrig så patetiskt som hos Jerker Söderlind: Att tala om sig själv i tredje person som en annan Otto Bismarck eller Oscar II. Gud hjälpe arkitekterna och deras konflikträdsla.
Å andra sidan ligger det väl i linje med den ansvarsfulla “dokumentationen”. Samma slags dokumentation som Napoleon ägnade sig åt i Egypten eller rasbiologiska institutionen i Uppsala utförde på svenska samer. Kartläggningen är en urgammal förtryckarteknologi. Stockholms satelliter böljar med påståendet att förorten är “ett Stockholm vi inte kan beskriva”. Det är rent nonsens: vad är KSMB; Latin Kings; Feven; Peter Birro; Tony Samuelson; Hans Gunnarsson; Katarina Frostenson; eller mästerverket i genren Mitt år i ingenmansbukten av Peter Handke? ” Om historien hade en ‘delete-knapp “‘ är en återkommande formulering (bland annat s. 46 om Tensta), så ser den dokumentationen ut.
Söderlind säger sig vara för privatiseringar till gräsrötternas fromma. Så säger dom jämt. Mike Davis visar i Magical Urbanism att stadsplanerarna alltid i teorin är för gräsrotsinitiativ, men aldrig i praktiken. Någon vilja att låta de subalterna tala finns inte hos Jerker Söderlind, han vill ställa saker och ting till rätta. Stockholms satelliter avslutas ståtligt med en bild av Österåkersanstalten. (sic!) Jo, därinne sätter man de smutsiga hundarna.
Söderlinds slutsats av allt detta förakt är “skilj på arkitektur och stadsplanering” (s. 165 et al).
En helt annan vilja till offentlig diskussion har Ola Andersson i Svenska Dagbladet med sitt resonemang kring Utopier och Folkhemsbygget. Men också utopikritiken behöver skärpas, annars hamnar vi just i arkitekturens nattväktarstad. Det oavslutade är det moderna projektet. Utopin: oavslutad som hoppet. Utopierna är en del av arkitekturen vare sig vi talar om Bodys Isek Kingelez eller Albrecht Dürer. Frågan gäller en intelligent arkitektur, törs vi låta tanken vara bärande? Vi behöver en större, inte en mindre arkitektur, att koppla loss arkitekturen från stadsplaneringen leder oss rätt in i den neutrala administrationens dödsvila.
Nej man får ju inte önska böcker oskrivna. Men jag är helt enkelt sårad. För den skull känner jag mig inte anfäktad av något “teoriföraktande känslosvall” som Leo Gullbring och Maria Hellström (DN 26/6) skriver. Det är min erfarenhet som underkänns och jag är hjärtligt trött på alla svepande domar över förorten. I övrigt fångar de läget: den dystra vetenskapen är att arkitekterna, nu när bostadskrisen på nytt skapar rubriker, är sämre intellektuellt förberedda än någonsin. Just därför måste vi skärpa formuleringarna ytterligare. “En arkitektur som rymmer flera perspektiv och flera röster. / Staden som process”, kommer inte bara Gullbring, Hellström och Raattamaa utan också Tham, Söderlind och Fan och hans moster att skriva under på.
Lika viktiga som de inlägg omkring stadsbyggnad som dykt upp under sommaren är frånvaron av diskussion om byggnaderna själva. Skilsmässan mellan arkitektur och stadsbyggnad verkar redan ha genomförts. Den krympta erfarenheten och viljan till neutralitet har gett oss en anorektisk arkitektur: det finns en ohelig allians mellan space syntax och den rådande materialfetischismen. Postrationalism och Neominimalism förenas i sin ovilja mot komplexa tankegångar. Arkitekterna har marginaliserat sig själva och överlämnat en arkitektur som reducerats till blott hus. (Som en hyllning till Rudolfskys klassiska bok lär SAR: s nästa matrikel kallas Arkitekter utan arkitektur.)
Arkitekturen angår människor. Det är en tillgång och inte ett problem. Säg den författare eller konstnär som inte drömmer om att människorna kunde gå in i deras verk. Och omedelbart är beredda att axla det ansvaret. Ja, det förmätna i att påstå att arkitekterna skulle ha ett större ansvar än andra konstnärer är tecken nog för historielöshet och antiintellektualism.
Arkitekterna måste öppna sig för de konflikter som kallas diskussion, debatt, samtal. Luften i alla kulturella sammanhang. Man diskuterar om Mallarmé är avantgarde eller romantik, man debatterar om Duchamp är modernism eller postmodernism, men man frågar sig inte om bokstaven E borde uteslutas ur litteraturen eller om endast den blåa färgen skall räknas som konst. Arkitekterna undrar dock oroligt om det runda fönstret är tillåtet. Av rädsla för att påstå något utopiskt söker man sig till det estetiskt korrekta. Men vare sig arkitekten väljer äggoljetempera eller borstad rostfri plåt, bärande lerväggar eller gabioner, så återstår blott tomhet om tänkandet förbjuds att tänka. Och just i samförståndets språk visar förtrycket sitt fula tryne. De subalterna bringas till tystnad.
Vi vet att de flesta människorna på jorden numer bor i städer. Vi vet också att städerna till största delen utgörs av förorter. Tvåtusentalets tredje värld är förorterna. I Liljeholmen har man satt upp skyltar som säger “Innerstaden växer”. Tilltron till stadens “naturliga växande” (som dessvärre förkommer i alla sommarens inlägg) och innerstadens primat leder till segregering. Arkitekturen måste vara större än det naturliga växandet. Den arkitektoniska centralismen (som är extrem i Stockholm) måste brytas.
7 miljarder kostar en nedgrävning av tredje spåret, var finns idéer i den storleksordningen rörande förorten? Snabbspårvägen kunde ha använts till att bygga ihop förorterna till ett verkligt konkurrerande centrum. Och varför kan inte Årstaskogen eller södra Mälarstranden bli ett stockholmskt Lake Shore Drive? Hur annorlunda skulle inte staden se ut om vi lät förorterna tala?