Vad nu, min favoritrappare över en av mina favoritlåtar med French Montana? Oväntat men logiskt; för fyra år sedan kom den fantastiska Look Me In The Eyes med Max B, och nu ser vi tydligt att The Jackas nätverkande och känsla för kvalitet var på väg att ta hans karriär till en ny nivå, på riktigt.
Stalin går från klarhet till klarhet.
För att ha en sådan helgjuten smak så var det paradoxalt att de rappare som A$AP Yams valde att pusha var mellan halvdana och halvbra. Curfew var dock en king låt och video och den här hyllningen är jävligt fin.
The Martorialist och Thomas beskriver storheten i The Jackas katalog bättre än vad jag kan, men ändå:
Det är han jag lyssnat mest på de senaste åren. Man tröttnar inte på hans musik, så genuin att det är jobbigt. Tänker att A$AP Yams (vila i frid) sa det bäst, att en rappare främst bör mätas efter hur mycket game han ger dig, och att det är bra att man äntligen har börjat bedöma rappare efter hur bra låtar de gör snarare än “skills”… men jag inser att The Jacka själv ännu bättre definierade varför han tillsammans med Z-Ro, Boosie, Pimp C och Cormega tillhör den handfull rappare som verkligen betyder något:
“I don’t like rap, unless you live your songs“.
“‘I’m not trying to make you like what I’m saying’, he explains. ‘I’m trying to get into your soul.’”
Jag förbluffas dels över att The Jacka inte är mer uppskattad i Sverige (men misstänker att den genomsnittlige lyssnaren här är så fördummad att hen värderar “skills” över soul), och dels över att jag fortfarande upptäcker låtar med honom. Vissa grejer med honom är så catchy att de oundvikligen blev lokala radio-hits, andra låtar är den mest äventyrliga rap music du överhuvudtaget kan lyssna på. Fuck den där “experimentella” skiten. (The Jacka uppfann cloud rap, och Lil B och Main Attrakionz var hans fans).
The Jacka är den mest ödmjuka rapparen jag har träffat. När vi intervjuade honom för några år sedan gav han oss över en timme av real talk och hyllade t.o.m. våra halvkackiga Adidas- och Kappa-tracktops och vårt hasch (jag menar snubben växte upp i norra Kalifornien). The Jacka skrev mästerliga låtar om livets alla motstridiga aspekter, och även om denna ödmjukhet; See It Threw är nog den vackraste låten som skrivits om the rap game, och det är en typisk The Jacka-hook på så sätt att den rymmer en hel världsbild och en hel filosofi.
Rap har förlorat en av sina viktigaste röster. Att han föll offer det gatuvåld vars konsekvenser han genom hela sin karriär beskrev med ojämförligt djup och intensitet är bottenlöst sorgligt.
Vila i frid, Shaheed “The Jacka” Akbar.
Livewire the Empire.
Det finns så många tråkiga politiska rappare. Paris är inte en av dem.
Nazi-metaforer FTW. Antifascism är självförsvar, och self-defense is common sense. Shout out Huey P Newton Gun Club, alla doomsday preppers, och alla tokar som svassar runt i Sveriges skogar med studsaren.
Allt med Stalin är så självskrivet här. Behöver jag ens skriva nåt.
Proddat och regisserat av by Zero Luck.
Greenova har släppt minst två nya tapes sen sist, vilket jag helt hade missat. Massor av talang, med världens sämsta PR-maskin bakom sig.
“When it comes to being broke, I’m …”