A.G. släppte helt oförutsett en av årets starkaste skivor.
Passande då med en übertüng gammal stänkare som jag hoppas att ni också missat.
Minns att jag sett den här titeln förut, men inte haffat den. Det borde jag ha gjort. Alla inblande gör bra ifrån sig och då ni kan gissa resultatet.
Så här långt i sin musikkarriär har Jean-Louis Huhtas ritat en ovanligt förutsättningslös karta över populärkulturens frontlinjer.
Cortex, som han spelade med 82-84, är lite obekanta för mig, men i Freddie Wadling-boken är de en av de svenska grupper som slogs med det musikaliska avantgardet på en internationell nivå (andra sällsynta exempel: H&K lirar med Jimi Hendrix medan Frank Zappa och Captain Beefhart storörat tittar på; Refused definierar formen för den emo-rock som komma skall; herrar Beyer, Lekebush och Mull lanserar den svenska brukstechnon internationellt) – det skrivs något om en show i London, om jag minns rätt, med Throbbing Gristle och andra industristorheter.
[4:08:07 PM] altemark: ah, på skivan absolut anti cimex så förekommer det en hel del skumt massa metallskrammel [4:08:10 PM] altemark: som jag alltid undrat över [4:08:24 PM] Lars Flysjoo: mmm nice [4:08:52 PM] altemark: typ aldrig ngn punkgrupp eller grupp öht blanda i det på det sättet [4:08:52 PM] altemark: jättekonstigt [4:08:53 PM] altemark: kinda cool Anti-Cimex - Pain Killer (från 1986 års Criminal Trap)
Ett liknande internationellt intrång i världseliten gjordes snart igen av Huhta, som “kom med rätt sent i Anti Cimex… och dom fortsatte en bra bit efter mig. Dom hade redan sitt sound, så att säga. Jag tillförde metallskramlet till det.”
Han fortsätter att slå på skrot och utforska ljudmattor tillsammans med Texas Instruments (och på senare år med Skull Defects, OCSID och Audio Laboratory) samtidigt som han intresserar sig för mer renodlad dansmusik. Både med Stonefunkers (tillsammans med yngre brorn ADL) och genom techno-släpp i samarbete med Cari Lekebush och andra från Stockholmstechnon, under alias som Kozmic Niggah och 413 men framförallt som Brommage Dub tillsammans med Jesper Dahlbäck. Deras dubtechno är ett tungt argument för att jag tog mig till Inkonst den här fredagen.
“Har du upplevt några problem med de tvära kasten mellan musikstilar?
Nä. Det problemet ligger mer i andras ögon eller öron. Jag har alltid lyssnat på så mycket olika musik. Det var helt naturligt.
Man har lyssnat på elektronisk musik och tänkt: det här vill jag göra. När jag var liten hade jag inte råd att köpa instument och hade ingen aning om hur nånting funkade egentligen. Jag hade en trummaskin och nån effekt och spelade in det på kassettband. Och spelade bas till det kanske.
Det var när jag gick i nian. Det var när jag började med Cortex. Vi träffades genom att vi alla hängde på Filmklubben som var på Kåren på onsdagar. Vid Götaplatsen, bakom där. Alla punkare gick och kollade på film och sen gick vi på punkträff på lördagar vid tolv på Femman, och sen gick vi till Mosters Kafé i Haga, och därifrån lärde man känna alla. Det fanns svartklubbar överallt. Så en helg kunde man gå på fyra-fem olika ställen; klubbar eller bara nåt källarhål med jordstampat golv där gamla gubbar drack bärs. Mitt i Haga.
Sen blev det “toytown”. Haga blev puttenuttigt och fint. Meningslöst. Små gulliga affärer. Vi hade en klubb på Första Långgatan som hette Lucky People Center. Den hade vi 89-90… kanske i två år. Sen flyttade vi till Stockholm och tänkte att vi skulle fortsätta där med den klubben, men det blev en massa andra saker istället.
Vad spelade ni i början?
Det var där jag började spela skivor. Hiphop, acid jazz och såna grejer. Så småningom lite techno. En massa live-band. Vi gjorde nån slags live-uppsättning av Lucky People Center. Trummor, samplers, bas, percussion, väldigt rytmiskt. Det var olika folk som kom in och sjöng och toastade.
Vilken är världens bästa hiphop-grupp?
En av mina favoriter är EPMD. A Tribe Called Quest gillar jag. Public Enemy.”
[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=gWT-uXpMCqA&hl=en&fs=1&]
Hans nya projekt Dungeon Acid från årets Norbergfestival. I malmö den tredje september blev det mycket dubbande av snares, mycket driv i trumknappandet. Ett jävla rens och ett mangel.
“Är det nåt speciellt som har inspirerat dig att köra det här soundet just nu?
Kanske att jag inte spelar så mycket skivor längre men ändå har saknat den grejen. Jag spelar live men med samma förhållningssätt som när jag spelar skivor. Försöker ha nån old school-vibb på det hela. Alla shower är olika faktiskt, men jag har samma programmeringar i maskinerna. Jag kanske ändrar lite rytmer och sekvenser i syntharna, men det finns inga färdiga låtar, utan jag bara plockar från de olika maskinerna och så bygger jag från stunden. Jag har en XOX-box som är som en 303 mer eller mindre, den låter ganska snarlikt. Det mesta bygger på den. Sen en MPC. Lite effekter kring det, och lite atmosfäriska ljudfiler. Och ibland om jag får lust säger jag nåt i micken, oftast inledningsvis. Jag försöker dubba ganska mycket, jobba med mixerbordet och effekter. Det handlar mer om att förändra det man har och skapa nåt nytt av det befintliga.”