Enligt en intervju med en avhoppad Gyllene Gryning-medlem av så verkar man ha siktat in sig på Pavlos då han inte bara var antifascist. Han skrev även sånger om Gyllene Gryning där han förolämpade dem, och visade att han inte var rädd för dem.
Mordet ska ha skett efter ett gräl med fascister på ett café i samband med en fotbollsmatch, då ytterligare runt 40 medlemmar ur Gyllene Gryning snabbt tillkallades.
I Umeå såg vi nyligen hur en kvinna blev misshandlad av nazister från Svenska Motståndsrörelsen sedan hon protesterade mot att de filmade henne. Den situationen visar att civilkurage hos en enskild människa inte räcker långt. Poängen med att organisera ett antifascistiskt motstånd är att du aldrig är ensam. Och för vi vår kamp mer öppet, mer folkligt och brett, gör vi det lättare för fler att släppa sin rädsla och ställa sig upp.
Våld är inte vackert. Det är inte kul. Men att bemöta fascisterna är ett nödvändigt självförsvar för arbetarklassen. Vi har sett det förut. Först går de på invandrarna, sen bögarna, sen anarkister och kommunister, sen fackföreningsfolket. Det är utvecklingen vi ser i Grekland just nu.
Vi kommer vinna för att vi är fler. För att vi inte är rädda. För att vi inte ger upp.
Vi ska slå tillbaka fascisterna på nätet. På våra arbetsplatser och på våra skolor. I det offentliga samtalet. Och på våra gator.
Under min livstid har nazister dödat 23 människor i det här landet. Just för tillfället verkar de nöja sig med att misshandla barn. Men samtidigt som Gyllene Gryningen trappar upp sitt våld i ett försök att föra Grekland närmare inbördeskrig så marscherar 250 av deras svenska kamrater genom centrala Stockholm. Enligt rapporter fick de med hjälp av en mur av poliser, och mot ett kompakt folkligt motstånd, kämpa för varje meter.
Fortsätt så. Inte en milimeter till dem, inte på gatan, inte i skolan, inte på arbetsplatsen, inte på nätet.
Klagar man när folk tar till våld mot nazisternas framfart så följer frågan – vilket samhälle vill du leva i? Hur situationen i Sverige hade sett ut idag om inte antifascister hade slagit tillbaka VAM och NSF och jagat ut dem på landet och nätets mörkaste vrår, och sett till att det faktiskt var vänstern som vann på gatorna, är inte svårt att föreställa sig. Man behöver inte tänka längre än till Grekland.
Revolutionär Fronts video från Stockholm är inte världens bästa reklam. Det ser mindre bra ut när flera sparkar på en som ligger. Antifascistiskt våld är inte snyggt, och inte alltid heroiskt. Men nödvändigt.
Det finns lyckligtvis en lösning på sekterismen, macho-attityden och våldsupptrappningen inom antifascismen. Stop crying from the sidelines och gå med själv. Gör motståndet bredare, mer utåtriktat, och mäktigare.
“Faktum är att fotbollens problematiska år sammanföll med den disharmoni som rådde i samhället under 1900-talets första decennier, medan spelets definitiva glansår inföll under det svenska folkhemmets storhetstid. Sett i detta ljus är det rimligt att fråga sig huruvida den relativa stökigheten bland publiken före 30-talets slut kan kopplas till den oro som kännetecknade samhället i stort. Eric Dunnings forskargrupp menar att ett sådant samband kan urskiljas i England, där huliganismen och striderna på arbetsmarknaden verkar ha följts åt rätt väl.
(…)
Även för Sveriges del förefaller det rimligt att spekulera över ett liknande samband. Publikbråkens numerär steg nämligen under de kristider som inträffade efter första världskriget och under 30-talets första hälft. Överhuvudtaget var konfliktnivån på den svenska arbetsmarknaden mycket hög mellankrigstiden igenom fram till 30-talets mitt, alltså under publikt sett oroliga tider. Sverige hade då kanske den mest konfliktfyllda arbetsmarknaden av alla västliga industriländer. Under efterkrigstiden hade hela situationen förbytts och nu talades allmänt om världens fredligaste arbetsmarknad.”
(Torbjörn Andersson, s. 24 i antologin Fotboll och huliganism i Skandinavien)
Först måste man lära sej vara koncentrerad under träningen. Verkligen koncentrerad, som om man spelade en match. Titta på dom unga spelarna när dom spelar: dom är allvarliga i tre, fyra spel, sedan börjar dom skoja med varandra och diskutera, ibland under spel. Det är omöjligt att koncentrera sej då.
Jag fortsätter att träna koncentrationen även utanför träningen. Vem jag än spelar mot så uppför jag mej som om vi tävlade. Varje boll, varje ögonblick. Jag tror att det är det här som spelare, till och med riktigt bra spelare, inte tränar tillräckligt. Hur ska man kunna koncentrera sej under en match om man inte har lärt sej det under träningen? Det finns inte en chans!
Det är svårt i början, men om man försöker att inte tänka på någonting annat än bollen så märker man att man kan koncentrera sej längre och längre tid för varje dag.”
Vi har samarbetat med Ivory nu så visst är jag subjektiv… men ändå förblir jag mer objektiv än andra. Eller fuck det. Objektiv journalistik är struntprat och ännu mer när det handlar om musik.
Det märkliga är att konsensus är ännu hårdare här. Som om folk är rädda för att säga att något suger (ja, jag pratar med er, Hasan och VBDFR). Som om man inte förstår att det är absolut nödvändigt att ta ut soporna om vi ska kunna bo kvar här.
2012 skulle bli Göteborgs år, men få förväntningar infriades. Staden har visat massor av potential – som man mycket tålmodigt väntar med att leva upp till. Black Ghosts skiva sköts upp. Sick Art fortsatte på engelska. Meta Four släppte en halvtråkig video, istället för det utlovade halvdussinet. Balkan Brigaden knep igen.
Förutom Ivos tape med Flame , ett osvenskt och spontant projekt av ett slag som vi behöver mer av, så var det tyst från XO och resten av Dirty Crowd. Giz Lees tape vittnade om talang och hårt arbete, men tyvärr – 2012 så hamnade all svensk rap på engelska i papperskorgen.
Att Gubb lämnade oss var ännu mer tragiskt med alla hans planerade projekt (speciellt det med Onda) och Psalm 23:s stundvisa briljans i åtanke.
Lani Mo – som på pappret inte ens är en hantverksskicklig rappare och som enligt egen utsago bara skriver när det är dags att spela in – levererade äkta känsla och äkta budskap med låtar som Kriget och Solidaritet. Han är en artist som är lätt att tycka om, och har den där närheten mellan innehåll och uttryck som gör att man lyssnar en gång till.
Det här med att alla rappare i riket ska retweeta varandras reklam och samspråka sällskapligt på social media – kan det påverka musiken negativt?
Nä, tvärtemot – raps skaparmässiga modus är oskiljaktig en mysig, välkomnande stämning som kan jämföras med ett grunt vatten där små ankor guppar omkring. Kollegialt kamratskap och respekt för varandras gudagivna kreativitet är grunden för kvalitativ gatumusik.
Medan hälften av den svenska scenen satt i möten med sina slavägare så var Lani Mo ute och spelade, och lade pengar på hög; oberoende artist, får precis köpa på Systemet, har redan köpt hus åt föräldrarna. Gör om det – Promoe och Timbuktu (förlåt, glömde, era föräldrar är akademiker och bor väl redan i villa).
Att hårdare tider allmänt sett tvingar fler i Sverige att hustla är problematiskt. Vi har svårt för detta. Vi saknar en tradition av detta. Men att riket skulle vara för litet för att försörja självständiga rappare framstår nu mer och mer som en ursäkt från lata och fantasilösa människor vill att storebror knyter deras skor och snyter deras snor. Independent-modellen fungerar även här.
Men även när vi uppmuntrar en yngre generation att ta för sig och styra upp situationen på ett aggressivt och respektlöst sätt så finns det också något som vi hoppas överlever folkhemmet: tanken om rap som en solidaritetsrörelse.
Alla ska inte rappa som Carlito (helst ska ingen rappa som Carlito, allra minst Carlito själv), men som jag sagt förut: industrin vill bara ha enstaka stjärnor som de kan kontrollera, de avskyr mobs, movements och smutsiga folksamlingar.
Hellre femtio självförsörjande rebeller än fem slätkammade storbolagsstjärnor. Lägg egon och ideologier åt sidan. Som Pimp C förkunnade: det finns inget som industrin (och kapitalet i allmänhet) fruktar så mycket som artister (och arbetare i allmänhet) som lägger ner sin beef och börjar jämföra sina situationer och hjälpa varandra.
Skivbolag behövs inte längre. Det behövs en manager och någon som tar hand om media. Samla kamraterna. Studera historien. Ska du köra rap-karriär så gör det korrekt.
Jag är inte hejaklacksledare. För få säger åt er när ni suger. Vilket inte är sällan. Nittio procent av er ska ha besöksförbud till studion. Ni borde buras in för mikrofonmisshandel. Beats ser med skräck på ert sällskap. Ni saknar talangen, elegansen, intelligensen. Ni har inget att säga och saknar den vilja och hängivenhet som krävs för att föra genren framåt.
Jag har blivit besatt av tanken att det ska växa fram en musikalisk motmakt på gatunivå i det här landet, ett självförsörjande system som kan befria unga människor från skitjobb och olagligt arbete. Och jag tänker fortsätta att kalla er folkhemsnostalgiker och bolagshoror och smyghipsters och mögliga boombap-farbröder tills svensk rap utvecklar sin egen akustik och sin egen infrastruktur och tar sitt öde i sina egna händer, och leder oss in i en ny och bättre värld.
Ja, den sömniga och sötsliskiga smet som skivbolagen brer ut över rap-Sverige är deprimerande.
Men ändå. Musikaliskt sett så var 2012 ett bra år.
Chorizo Records och Södra Sidan fortsatte att lägga det jävligt bra och rentvättat från amerikanismer. STHLM Inkasso släppte årets svenska skiva. Östblockarn gjorde sin fucking grej. Här i Malmö gick Trappmusik från en bra idé till riktigt bra musik. Abidaz framstod mer och mer som landets bästa rappare. Chapee fortsatte att pumpa ut högkvalitativa raps och beats.
Lika tillfredställande som det var att se Redline och Kartellen nå mainstream-framgångar, lika tråkigt var det att kunna sammanfatta deras nya musik som i stort sett skittråkig.
En sån som mej och Nattetid från Dani M är briljanta, men det var som om jag redan hade hört låtarna från Aki, Stor, Carlito. Redlines kommersiella medvind har mindre att göra med musikens fräschör än den osvikliga lojalitet från lyssnarna som de har odlat genom åren. Det finns inte på kartan att folk inte skulle supporta.
Inget fel i att kidsen älskar en, med som Nabil säger: “vi vet alla vad snittsåldern är på era fans“. Få artister i Sverige gör rap för vuxna. Mycket baseras på minsta gemensamma nämnare, på trötta idéer och ljudbilder, på slentrianmässiga självhjälpsramsor och sossetendenser.
Vilket leder oss in på Kartellens bolagsdebut. Visst, jag förstår grejen. De ville göra en konceptskiva med flera olika budskap – men hade de bara kört på i ursprunglig stil så hade det ändå blivit resultatet, och bättre musik. Det blev det förut. Det kommer det bli igen. Bonusspåret pekar i den riktningen. Det behövs inga “riktiga instrument”, inga “proffsiga ljudbilder”, ingen Thorsten Flinck – sådant solkar ner. Bra musik är alltid bra musik, men det är i en gangsta rap någonstans mellan New York och Los Angeles som Kartellen har sin verkliga styrka, i ett aggressivt och rytmiskt, poetiskt målande talspråk – och i den fullkomligt överväldigande förortsakustik som utgör dess duk.
Sebbe har sagt att han inte ändrade ett ord av Kinesens texter. Det borde han ha gjort. Vad som är fantastiskt som Myspace-inlägg fungerar sämre som rap; för mycket sociologitermer, för spretigt, för lite oväntade ordval och vändningar. Sebbe har redan bemästrat författandet av känslostarka, detaljrika och musikaliskt begåvade texter, och det borde Kartellen utnyttja mer som grupp.
Tryck inte på knappen låter som en A&R-människas vision av en fräck Kartellen-låt, och påminner om den “stadium rap” som Jay-Z, Kanye West, Eminem och 50 Cent har plågat oss med de senaste åren. Ställ dig upp – och speciellt videon – är en klichéspäckad kalkon, svensk rap när den är lika bra som svensk film. Varför lägger Myrna en osannolikt dålig hook på AM43? Varför göra Min bästa vän när den vida överlägsna Bakom dig redan finns? Däremot är skivans titellåt klassiskt Kartellen; refrängen, samplingen, trummorna som smattrar, det stränga berättandet, svärtan, den hårt sammanbitna beslutsamheten.
I Sverige säger man “jag måste hustla, det är svårt att få ett jobb“, inte “jag hustlar, FUCK YOU“. Därför älskar jag Black Ghosts musik, därför uppskattade jag väldigt mycket när Alfons visade mig Alladin och när Tobias visade mig Dean Anderson. Där finns en energi som saknas i annan svensk rap. Kartellen är skyldiga sitt genombrott den här energin, men på Ånger och kamp känns den grejen plötsligt trött. Det är långt ifrån “Malexander i stereon“.
Hur man bäst för kampen är ett uråldrigt dilemma. Det återkommer ständigt i politisk musik, och i politik. Kartellen går för nu kompromissens väg och försöker föra ett samtal med makten. Man tar den här upproriska energin och för in den i samhällsbygget. Vad detta leder till längre fram kommer bli intressant att se. Och det är kul att se att andra väljer en annan väg.
(Och om ni hade den där Compton-snorungen som kickar Andre 3000-karaoke eller han den där Tony Starks-kopierande tjockiskocken som alltid kör samma vers eller någon av ASAP-snubbarna eller något lika hopplöst som favorit för 2012 – ut och forska lite kring Starlito, DB Tha General, HD, J Stalin, Stevie Joe, Fat Trel, The Jacka, Kevin Gates; de har mer karisma, kan verkligen rappa, gör alla sorters låtar, och de förtjänar all uppmärksamhet i världen.)
Med de varmaste rekommendationer hänvisar jag er till den blog som skrivs av Matte J från Stockholm Inkasso (herrarna på bilden ovan).
Så är det – utan det här världsomspännande datornätverket så hade vi aldrig kunnat ta del av denna 08-ikons juveler i ämnena stil, klass och klin musik. De hade enbart droppats öga mot öga, så att säga. Om man hade träffat på token i fråga.
Detta är internet som bäst, när röster poppar upp som man enbart med de största besvär hade kunnat ratta in annars. På nätet kan vem som helst tala rakt ut i luften, så länge och så högt som önskas. Kanske lyssnar någon.
En blog är möjligtvis retro, men bland överfamiljär social media som uppmuntrar stalkande av gamla klasskamrater och kartläggning från arbetsköpare så känns det här långsamma, avskilda och lagom anonyma formatet faktiskt jämförelsevist fräscht.
Som Fredrik sa, samhället skulle egentligen bli mer som internet, så tänkte man, men det blev tvärtom.
Då jag känner att jag blir dummare, drygare och deppigare av varje minut som läggs på Twitter och Facebook så ska detta dras ner till ett minimum framöver. Kanske börjar jag läsa böcker och skriva igen. Kanske blir det musik, kanske politik. Kanske något man kan kalla ett liv.
Matte J har bara skrivit kortfattade inlägg än så länge, men vem vet, kanske levererar han även längre bitar litteratur framöver. Men en blog är inte nån jävla kultursida, och det viktiga i det här fallet är inte meningarnas längd och mängden provocerande paragrafer, men smaken, och det räcker med att slänga getögat på en sån här lista för att förstå att det här med egen smak, det är en bristvara i dessa tider.
Sluta lek jänkare – när det finns en så rik tradition här i Europa från gatan och subkulturer, när det gäller att klä sig med stil och klass, och att ständigt sträva efter livets goda. Sluta hata på ditt eget arv, din egen hudfärg, ditt eget kön, din egen kultur. Det gäller samtliga. Självhat är aldrig sexigt.
Ställ dig upp, sluta va en tönt, och ta hand om dina kamrater. Ta av din väst, som aldrig gett nånting. Och minns följande när vi träder genom dimmorna till den andra sidan:
Sportmärken > Streetwear
Grafitti > Streetart
Klasshat > PK-hets
Falcon > IPA
Jungle > Dubstep
Äkta tokar > Äkta skallar
Volvo > Beamers, Benz & Bentleys
Klasskamp > Politik
Björn Ranelid > Svensk press
Charlie Christensen fortsatte att göra bra serier även efter Arne Anka. Först tänker man kanske på hans Röde Orm, men även de senare humorgrejerna håller hög kvalitet. Jag kan inte minnas om det var i Filter, Offside eller någon annan tidning som jag läste den, men en av dessa senare strippar har satt outplånliga spår i mitt mentala SD-kort.
Stockholm. Söder antagligen. Någon slags pub. Två svenskar sitter i baren och gör sig lustiga över Brolins senaste fyllerihistorier i svensk press. Tjock är han också. Har hört att hans affärsidéer inte går så bra. Hans bar förlorade serveringstillståndet. Sa jag att han gillar att dricka? Och visst har han lagt på sig på senaste? Plufsig han har blivit. Och lat. Super gör han också. Och så vidare.
Mitt i strippen ställer sig en invandrare upp och tilltalar dem. Vet ni att Brolin är den enda svensken som är med på Maradonas lista över världens hundra bästa spelare någonsin? Han är en spelare med gudomlig känsla. Detta avgör saken. Vid profeten, jag ska flytta tillbaks till Marocko. Ett land som inte kan uppskatta sina egna hjältar är ett dåligt land.
Det är helt logiskt att Zlatan har flyttat till Frankrike.
Det landet har en tradition av att hylla sådant som inte uppskattas i sitt hemland. Se på författare som Henry Miller, William S. Burroughs och Philip K. Dick som vann erkännande i landet efter att först ha svultit, hånats och åtalats i USA. Se på alla jazz-musiker som flyttade till Frankrike för att spela då amerikanska klubbägare såg dem som smutsiga knarkare.
Det värsta är att svensk rap, det som borde vara en kraft mot all svensk jantelag, försiktighet och missunsamhet, inte har gjort ett skit för Zlatan. Inte en hyllningslåt, inte en enda fattig punchline har tillägnats mästaren.
Svenskar är inte stolta, och kan därför inte heller vara stolta över Zlatan (som vanligt sätter vi vårt hopp till kidsen, de är framtiden). Jag avskyr nationsgränser, regeringen, statens institutioner, kungahuset, politiker, och all falsk lojalitet och lydnad som kommer från det, hela den sjuka hjärntvätten… men ändå sedan andra världskrigets slut har amerikansk kultur ätit upp vårt inre, samtidigt som klasskampen steg för steg ersatts av en PK-mentalitet som säger att jag ska skämmas över surströmming, sill, midsommar, Eddie, Kikki, bonnalandet, pilsnerfilm, allt som är “svenskt”.
Att arbeta och gå runt i de här stadskvarteren och aldrig ha några pengar ger mig nog med självhat och uselt självförtroende. Att jag även ska gå runt och hata på min egen kuk, min egen hudfärg och min egen kultur känns inte aktuellt längre.
Hur ska invandrare kunna integreras i ett folk utan ritualer, gemenskap och stolthet? Varför skulle någon vilja ta till sig en mentalitet som handlar om skam, självhat och allmän stelhet och tillrättalagdhet?
Om vi inte får några svenska Zlatan-låtar efter igår så lovar jag att flytta söderut.
Förresten, enormt märkligt att det har uppstått ett missnöjesparti här i landet med fokus på multikultur och antirasism istället för nedskärningar och klasskrig… när klassklyftorna har ökat kraftigt samtidigt som all politik, från KD till V, har handlat om multikultur och antirasism… och att man kan se exakt samma utveckling i andra europeiska länder.
Frågan är inte varför SD är landets tredje eller fjärde största parti, snarare varför de inte är dubbelt så stora – för att de är sådana jävla amatörer eller för att arbetarklassen alltid har en slags naturlig motvilja mot allt som heter rasism och främlingsfientlighet? Tyckare som tycks tro att SD:s framgångar har att göra med elakhet eller brist på intelligens – läs på en smula, tänk efter en gång till, och snälla – håll käften under tiden.
Och till alla journalister och vanliga medborgare som genom åren sagt att Zlatan är överskattad eller att landslaget klarar sig bättre utan honom: sug kuk. Nej förresten, låt mig precisera: sug min kuk. Ät skit och dö era jävla hatare. Fuck era fattiga liv och allt ni står för.
Child Rebel Soldier, shortened CRS, is a hip hop supergroup composed of hip hop recording artists and record producers Kanye West, Lupe Fiasco, and Pharrell Williams. (…) Lupe Fiasco produced the song in an attempt to construct a mashup mixtape containing hip hop remakes of alternative rock singer Thom Yorke’s solo album, The Eraser, coupled with a few Radiohead songs.
But on his book tour for “Purpose: An Immigrant’s Story,” Mr. Jean, who made an aborted bid for the presidency of Haiti after the earthquake, neglects to mention two key facts: a continuing New York attorney general’s investigation has already found financial improprieties at Yéle, and the charity effectively went out of business last month, leaving a trail of debts, unfinished projects and broken promises.
“If I had depended on Yéle,” said Diaoly Estimé, whose orphanage features a wall painting of Mr. Jean and his wife, “these kids would all be dead by now.”
Even as Yéle is besieged by angry creditors, an examination of the charity indicates that millions in donations for earthquake victims went to its own offices, salaries, consultants’ fees and travel, to Mr. Jean’s brother-in-law for projects never realized, to materials for temporary houses never built and to accountants dealing with its legal troubles.
On the ground in Haiti, little lasting trace of Yéle’s presence can be discerned. The walled country estate leased for its headquarters, on which the charity lavished $600,000, is deserted. Yéle’s street cleaning crews have been disbanded. The Yéle-branded tents and tarps have mostly disintegrated; one camp leader said they had not seen Yéle, which is based in New York, since Mr. Jean was disqualified as a presidential candidate because he lives in Saddle River, N.J., not Haiti.
Wyclef getting a lil’ emotional when defending his choice of sampling Nena’s 99 Red Balloons for John Forte’s breakout single.
I’d rather listen to bag pipe music than letting these piece of shit conscious rappers pollute my ear drums.
