http://www.youtube.com/watch?v=BTo05Mjj2A4
Så här off the top of the dome kan jag inte komma på någon annan svensk låtsnickrare som jag känner någon respekt för, och som samtidigt går att lyssna på.
Det här är genialiskt enkel och vacker naturdyrkande popmusik, likt Syd Barret när han hade frid i sinnet, som Nick Drake utan hans pretentioner. När jag tänker på hans tidiga död och hur min syster och min kusin spelade honom fucking oavbrutet på nåt sommarlov då jag var högst några år gammal föreställer jag mig likt Fittja-Crille en värld där “Ted Gärdestad äntligen har fått sin egen måne (för att därmed ta upp ännu en tråd från Mr. Al Stallone igår).