Var tvungen att ladda upp då den saknas på tuben, så visa tacksamhet.
Har redan skrivit om Solomon Childs här, men den här låten ger mig så kraftiga Black Rob-vibbar. Och det är tyvärr sällsynt, speciellt i detta millenium. Stilen är han-biter-av-dig-halspulsådern-när-som-helst.
Om en New York-rappare struttar runt i bandana så vet man att det är allvar. Och Killarmy har alltid varit väldigt allvarliga rappare, med Killa Sin som den tekniskt sett mest framstående.
Från soundtracket till RZA:s nya film. Lyssna även på när den mannen besökte The Combat Jack Show – det är en av de bästa intervjuer undertecknad har hört i sitt sketna liv.
“Based on a best selling novel
With blood on the bottom of the Grey Goose bottle
You muthafuckas is finished
(…)
This year I’m dancin’ with the devil
Rebel without a cause
Something authentic, enemy of the state
Who said the rich couldn’t relate?
(…)
Alone, like the last Arab with AK’s in the palace in Baghdad
Talkin’ is for lovers, I want powers beyond powers“
Klassisk hardbody-rap från Staten Island över en traditionell soul-sampling. Solomon Childs hade samma sorts enorma självförtroende, stålhårda swagger och förmåga att sätta ihop ord på de mest oväntade sätt som Ghostface och Cappadonna gjorde sig kända för, men på skiva lät han fakiskt bättre ensam än på låtar tillsammans med de andra i Theodore Unit.
Efter att Wu-Tang – och New York i allmänhet – tappade energi och fokus i slutet av 90-talet så var det svårt för alla klanens allierade att bryta sig in i gamet.
Det betyder inte att de saknade talang, eller bra låtar för den delen.
2004 års 718 från Theodore Unit (där vi hittar Mama Can You Hear Me) kan nog sägas vara det sista livstecknet för den här sortens rap, du vet, genomgående fräscha New York-beats som hyfsat okända rappare slaktade. Sen kom soloskivan från Ghostface där Missy Elliot gästade.
Det var sista spiken i den kistan. Ridå för riktig jävla rap från det ruttna äpplet.
Solomon Childs har kämpat vidare sedan dess, med något halvdussin hembrända skivor som få har brytt sig om. Vissa grejer låter bra dock, som den här med Killarmy, eller den här över ett klassiskt RZA-beat. Han gästade även på en riktigt bra låt på Wu-Tang Meets The Indie Culture. När han levererar, då är det inget annat än klassisk, granithård, kompromisslös New York-musik.
Några beats går bort, men en del låter lovande tycker jag…
Jag hoppas det kommer finnas inspelningsutrustning på ålderdomshemmet, för det känns som att Cappa, Ghostface och Styles P kommer vara 80 år gamla och fortfarande spruta Jalapeno över instrumentaler.
I love the fact that Raekwon and CNN have collaborated quite a few times during the last years, even if the resulting songs have been so-so.
This one, though, that I missed last year, is that shit; grimy, project hallway, back-and-forth rhyming, dope game folklore that we’ve learned to love and expect from these artists.
Första fuego-låten sedan Prodigy lämnade fängelset!
The Chef är sällan blyg på mikrofonen, och det återstod väl för honom att vrida upp värmen i studion tills den klassiska kemin mellan Havoc och Prodigy åter nådde kokningspunkten.
FLER LÅTAR FRÅN SAMMA KLASSISKA LINE-UP:
http://www.youtube.com/watch?v=_XzGCUXm7p0
http://www.youtube.com/watch?v=MBubPQGgvy0
http://www.youtube.com/watch?v=gH2klI4JsH8
Road To Riches hade jag inte hört förut, men den står sig faktiskt bra i detta sällskap. Fuxxar även med denna blend nedan:
När jag var sjuk förra gången låg jag och plöjde Narduwars intervjuer med de artister som faller mig i smaken, och tänkte… “Ghostface Killah! Vid Allah! Han måste göra en intervju med Tony Starks AKA The Wallabee Champ AKA Ironman AKA Pretty Toney!”
Ännu en gång infriar internätet alla mina önskedrömmar.