Aleks är större än hiphop men äger all den råhet och musikaliska mod som den genren utmärker sig för.
Är det inte också så att Concrete Steppa levererar allt bättre videos? En dröm är ett gott exempel när videon itsället för att vara ett svårmotiverat extra lager av påmålade vapen, skurkar, brudar och kvartersporr faktiskt ger musiken ytterligare djup.
DJ Quik bringing out El Debarge is a great moment in music.
In the videos below you can see them performing one of their collabos…
… and working in the studio.
I Like It is such a classic, and much sampled in hiphop. The best example would be this Warren G meisterwerk, but it also inspired Papoose to write an engaging rap for once, and made for a great M.O.P. song.
For your listening pleasure, just some random Brazilian funk, soul, samba, tropicalia that I fuxx with.
Uppdaterad 2012/01/14
Riktigt tråkiga nyheter. Känns tungt att skriva det här faktiskt. Hans sista skiva föll mig inte i smaken; nu blir det inget mer.
Men Gil Scott-Heron hade redan cementerat sin plats som en av den svarta musikens giganter. Jag har inte musikalisk kunskap nog att bedöma om han var någon virtuos, men han hade arbetat fram ett uttryck som var helt och hållet eget, och framförde sina utomordentligt ikoniska sånger med en bräcklighet och en urstyrka som gick in i lyssnarens benmärg.
Även yngre generationer tar till sig hans musik. 90-talisten RealNiggaTumblr, även känd som EASTSIDESTEVIE, skriver till oss från Harlem:
Man, just like a lot of younger heads i discovered him through Kanye West’s Late Registration. I hunted that sample down and it opened me up to his whole catalog. Not many musicians period could translate struggle and pain through song form. His first album especially got me through some bad times a couple years ago; really uplifting. Even as recent as last year you would go to his shows and see generations of people, younger ones such as myself there to see him live. It’s proof that his subject matter and material was timeless and will remain like that.
Lady Day & John Coltrane är en låt som ger solsken även i de mest fucked up av situationer. Whitey On The Moon sammanfattar det svarta och smutsiga amerikanska 60-talet med ojämförligt ursinne och patos. The Bottle är kanske musikhistoriens mest drabbande låt om alkoholism, samtidigt sinnessjukt funky. Playboy Tre återanvänder den på Living In The Bottle (från det ojämnt fantastiska tape som han inleder med att förklara att han gör det “for the have-nots / and keep an ice cold beer like I’m the Liquor Store Mascot” – samma självutlämnande smärta som Scott-Herons “look around on any corner, if you see some brother looking like a goner… it’s gonna be me“), och tillägnar den till sin farbror, “cuz Gil Scott was one of his favorite artists”.
Många tar nu farväl av honom som en av hiphopens gudfäder, men Scott-Heron rappade inte – vanan att tala över en DJ:s vinylurval kommer från Jamaica. Hela hans swagger återföddes dock som rap, mindre hos självgoda mysmjukisar som Common och Kanye West än hos självutnämnt ignoranta rappare som Sean Price, som när dödsfallet blev känt twittrade:
För något år sedan läckte samme rappare Angel Dust, där han kör en inspirerad vers över Scott-Herons låt med samma namn (och pratar med hooken a la Dipset):
Scott-Herons storhet bestod i att sätta denna vardagliga sälta i kontakt med ett överskridande poetiskt ljus. Han personifierade också en av modernismens viktigaste lärdomar; efter futurismen är “poesi” utan musik irrelevant… vilket rap och rock och reggae förstod, vilket också Kraftwerk förstod.
“Bring on the stolen rifles to knock down walls, bring on the elephant guns, bring out the helicopters to block out the sun”.
Jag har spenderat åratal med att läsa poesi, alltså genren i litteraturhistorien, och så här något år tionde, så är det bland alla klassiker bara William Blake och Walt Whitman jag kan minnas med någon respekt (fuck Rimbaud och Baudelaire och speciellt Ginsberg och såna nötter)… och jämte dem, jo det kanske är ett övervärderande så här strax efter hans död, men ja, och det är ett högst personligt värderande… Gil Scott-Heron.
Han återfann själva ordens, det bokstavsbaserade målandets styrka och förde den vidare till oss. Det är i det enkla och låga och det hårda man finner det verkligt överskridande.
Överskridandet av din ständiga nedstämdhet, av misären framför dina ögon, av samhällsmoralen, av dina ihopkrympta visioner, av den mänsklig rädslan.
“So you say you never heard the Inner City Blues, and what’s more you don’t understand at all, what the ghetto people mean when they say living behind walls… well, put on your best suit, white shirt and tie, and run downtown to stand in line for a job washing dishes… ’cause you may not qualify…
(…)
… and what happens when people feel they have nothing to lose?”
Om jag hade bättre med pengar hade jag definitivt sett det här.
Den bästa rapparen någonsin.
[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=Sce1SSzuNzs&hl=en&fs=1&]
Jag vet inte vilken låt det här är och var den kommer från, och skiter uppriktigt talat i; behållningen är Jorge Bens adlibs, och Tim Maias outfit och danssteg (och det faktum att han mer än vanligt ser ut som en mix mellan Barry White och The Freak Brothers). A Groove Sensation.
Med envetenhet och en otrolig talang lyckades Tim Maia med tiden tränga sig fram axel mot axel med soulens giganter; Otis Redding, Marvin Gaye, Curtis Mayfield. Hans låtskrivande är lika dynamiskt och innovativt, hans röst lika smärtsamt dräpande och samtidigt honungsmässigt helande.
Efter en dålig dag vill vissa höra 2pac, andra föredrar The Smiths, Johnny Cash eller Wu-Tang Clan. När allt känns skit sätter jag på Tim Maia. Han är den smärtupplösande erfarenhetsmusiken personifierad. Död sedan tolv år finns han fortfarande kvar, öppen inför vår situation, och vi för hans smärta och säregna levnadsstämning. Genom musiken går vi mot ljuset.
Är man inte uppväxt i Brasilien är det svårt att veta var man ska börja. Att hans bästa låtar är utspridda över åtta självbetitlade album och att de flesta best of-projekt inriktar sig på hans senare keyboard-baserade ballader hjälper inte. Dessutom spelade han in massor av knepiga plojlåtar som passar mindre bra in här.
Varsågod. Mina favoriter i en praktisk zip-fil. Uteslutande från 70-talet, den andra hälften av låtarna från när han snöade in på Cultura Racional och skapade den mest framgångsrika syntesen mellan funk och filosofi den här sidan Parliamnet-Funkadelic. Produktionen var så intensiv; känslan de lyckades lägga i en drivande hi-hat, en bakomliggande orgel, en mästerligt återhållsam elgitarr, en perfekt EQ-ad snare.
Jag har inte mixat ihop låtarna, och ordningen är enbart kronologisk. The Ambassador Of Brazilian Soul – för Tim Maia var en sammanlänkande kraft, mellan amerikansk och brasiliansk musik, mellan människor som i liknande situationer, mellan den enskildes smärta och en högre ordning; det är vad soul handlar om.
Från hans första soloskiva, inspelad 1970, plockar jag Eu Amo Você (tillsammans med Bob Dylans The Wedding Song tidernas starkaste kärlekslåt), Primavera, och Azul Da Cor Do Mar, hans kanske allra största mästerverk.
Året efter släpptes ännu ett självbetitlad album, med Você som en stor framgång. I filmen om Lula används den när den framtida presidenten för första gången dansar med sin framtida fru. Filmen i sig är lite väl smetig, men just den scenen är jävligt fin. Tim Maia låter som om han ska sprängas av kärlek och lycka.
1972 kom ett till självbetitlad album, kanske hans bästa. B-sidan är åtminstone helt otrolig (Onni, jag köpte ett extra exemplar till dig – hämta det nån gång liksom). Därifrån hämtar vi Lamento och Pelo Amor De Deus.
Ber man någon på en bar i Brasilien spela något av Tim så finns det en god chans att man får höra Gostava Tanto De Você , det dynamiska och själfulla popmästerverket från 1973 års fjärde självbetitlade album. Först trodde jag att det handlade om en förlorad kärlek, men sen läser jag att Edson Trindade komponerade låten som en hyllning till sin avlidna dotter. “On the wall in my room, still hangs your portrait… I don’t wanna see, so I can forget… I even thought about moving, to any place where the thought of you… doesn’t exist… I liked you so much…”
Visst är Cultura Racional någon slags sekt, men so what, de anhängare jag träffat i Brasilien var mer rationella, även fall de tror på ufon, än ex. pingströrelsen (som är enormt jävla populär där nere). En sekt, men av det godartade slaget. Tim Maia var #based innan Lil B uppfann ordet.
Volym 1 och 2 av Tim Maia Racional rymmer hans mest inspirerade musik. Cariocan Tim Maia ljudsatte sektens skrifter lika briljant som Chicago-födde Curtis Mayfield ljudsatte Superfly. Det musikaliska men även temamässiga släktskapet mellan ex. Bom Senso och Little Child Runnin’ Wild är påträngande. Båda visste att dirigera sina musiker till stordåd och balansera funk-öset med ett dynamiskt låtskrivande, en skör melodikänsla, ett reflexivt textförfattande.
Efter det finns det inte mycket som jag kan spisa med samma entusiasm. Tim spelade in fler hits och fortsatte att sjunga gudomligt. Det känns orättvist att inte inkludera något från ex. Tim Maia Disco Club. 1978 hade, som skivtiteln antyder, discon vunnit mark även i Brasilien, men mycket av det som vi älskar med Tim Maia gick förlorat i det nya, välputsade formatet, även om vi konstaterar att han surfade elegant på tidens vågor; Acenda O Farol är briljant och dynamisk disco, Sossego är slipad, slick, malande klubbfunk.
I mars 1998, mitt i en konsert, går han av scenen efter smärtor i huvudet. Några dagar senare dog han på sjukhuset, kraftigt överviktig och efter ett hårt liv fullt av whiskey, weed och kokain. (“Jag röker inte, jag dricker inte, jag snortar inte – men ibland ljuger jag.”) Från att ha varit underdog-musikern personifierad, och sedan slagit igenom brett med boomen för svart musik Rio De Janeiro i mitten av 70-talet och framåt, hyllas han idag som en av Brasiliens största artister – som sångare, som låtskrivare, och som kontrakulturell ikon.
När Racionais MCs får frågan vilken artist de helst av allt skulle vilja spela in med dröjer inte svaret. De samplade även Tim Maia för sin nära nio minuter långa Homem Na Estrada, en av de mest djupgående och deprimerande rap-berättelser som spelats in. Låten dom samplade, ett bonusspår från Racional-sessionerna, får avsluta Tim Maia – The Ambassador Of Brazilian Soul.
Stumbled upon (some classic soundbites, and yes, that’s Richard Pryor pulling the gun on Pretty Toney!) this song yesterday:
Willie Hutch – I Choose You
We heard that somewhere before, right? UGK sampled it for their comeback single Int’l Players Anthem (I Choose You), featuring Outkast. Even though it’s a good song, it was already played out by then, in my opinion, having been sampled with more heart on Mathematics’ Pimpology 101, featuring Buddah Bless, and before that on Project Pat’s Choose U. But I knew I’d heard that soulful backdrop somewhere even before that. Who was first with it? Mega Montana – and I have to say that he was more creative with it, too; instead of schooling the listeners how to trick women into prostitution and taking their money, his subject was pimping the pen.
Other songs of Willie Hutch’s been sampled before. You might recognize these two?
Willie Hutch – Hospital Prelude Of Love Theme
Willie Hutch – Brothers Gonna Work It Out