RUNKBÅSETS LÄGENHETSFILMFESTIVAL FORTSÄTTER! HÄR TOG 70-TALET ALDRIG SLUT!
Jul 062007
Jun 192007
(uppdaterad 070727)
Nu har jag sett filmen två gånger och kan hjärtligt rekommendera den. Det är utan vidare så att A Scanner Darkly kan vara för dagens drogkulturer och The War On Drugs vad A Clockwork Orange var för det institutionaliserade samhället.
Neo-Fred-Bob Arctor, denna kroppsliga manifestation av en framtid där vi gör ett bra jobb med att dunkelt övervaka och registrera oss själva (men dunkelt), är utan vidare Keanau Reeves bästa roll (bättre än vad han gjorde i River’s Edge). Att casta honom som sönderfallande death freak-snut är den största lyckträffen i drömfabriken sen Arnold i Terminator.
Filmen är lika mycket Dicks geni som Linklaters känsla för slacker-dialog och fina sentimentala scener.
I extramaterialet beskriver animations-teamet kompletteringen av A Scanner Darkly som en triumf. Precis så. Slutscenen kopplar inte enbart ihop alla linjer filosofiskt och berättandemässigt, man fylls av en känsla att animationskonsten tagit ett steg framåt, att resten av världen nu kan göra tecknad film på samma nivå som de japanska mästarna. Den fräscha sensationen ligger här inte bara i det Rotoscope-tekniska samlaget mellan filmkamera och ritplatta, utan beror också på att den svindlande landskapskänslan man får inte kommer från en anime-rulle, utan från en Richard Linklater-film med Keanu Reeves, Woody Harrelson, Robert Downey Jr. och Winona Ryder.
Det är en fin dag i filmvärlden.
Jun 082007
Att skriva för nybörjare borde vara att skriva klart och kort, inte långdraget. Nånstans på vägen borde Mark Rowlands bestämt sig för om han ville vara SF-filmernas Luther Blisset eller deras Herman Lindqvist. I Philosopher at the End of the Universe, en introduktion till filosofin genom den spekulativa spelfilmens värld, blir det lite av båda. En tredjedel av bokens essäer rör åtminstone filmer baserade på Philip K. Dicks berättelser, så man fotsätter att läsa.
Att använda filmkonsumtion som avskjutningsramp för filosofiska resor och reflexioner är osedvanligt sympatiskt, men man önskar att Rowlands hade dragit större växlar på det fantastiska material han har att göra med, och gjort några av de fantastiska kopplingar som är all god spekulativ fiktions grund. Författaren stannar genomgående kvar i Filosofi A på gymnasieskolan, vilket kan vara nog så intressant, men när filmerna det handlar om är neuronbändande mytologi som Blade Runner, Aliens, Terminator, Star Wars, Matrix och Total Recall förväntar man sig något mer än en åktur i Den Nakne Filosofens CP-truck.
Rowlands använder inte själva filmmaterialet som en avstampsplatta för överljudigt diagonaltänkande, men för ett fall tillbaks in i klassrummet. Men det är värt att se hur Lord Vader kopplas ihop med Nietzsches übermensch och “livet-som-konstverk”, och hur Alien-kvartetten skrivs om som en argumentation för vegetarianism. Kanske finns det något annat där än ett tillfälle för Doktor Rowlands att få användning för gamla lektionsplaner som låg och skräpade i skrivbordslådan.
Jun 032007
I The Simulacra beskrivs ett framtida, noggrant klasskiktat, korporativistiskt matriarkat. Presidentfrun är den verkliga statschefen, presidenten en artificiell skapelse, en fjärrkontrollerad docka – en “simulacra”. Samhällsmakten koncentreras kring en modersgestalt, och medborgarnas har psykologiskt gjorts ner till hjälplösa barnungar. Förebådar inte detta Deleuzes tankar om kontrollsamhället, och Oedipus-begär som knyts upp mot kapitalismen?
De första sidorna i den här boken är i god ordning löjeväckande, men längre fram ser man bättre vad The Simulacra är – en genialiskt konstruerad, varmt skriven, visionsbändande SF-klassiker. Som vanligt med PKD då alltså LOL 
Jan 262007
“On November the 22nd of 1963 Huxley drew his last breath, unaware of the
assassination of John F. Kennedy earlier that day and under the influence of
LSD.”
Så skriver Wikipedia Aldous Huxleys död. Vägen fram till den sista syratrippen är fascinerande närhistoria.
“In October of 1930, Aleister Crowley dined with Huxley in Berlin, and to this
day rumours persist that he introduced Huxley to peyote on that occasion.”
1937 flyttar han till Hollywood och blir en vän och mentor för Ray Bradbury. Han börjar också intressera sig för vedanism, vegetariansim och meditation, och blir personligt bekant med Krishnamurti. Likt Henry Miller(1) fann han något väsentligt i dennes västerlandskritik, men där den snuskskrivande Brooklyniten främst fann bränsle för sitt Amerika-hat, hämtade exilbritten inspiration att gå vidare och fördjupa sig i, inte bara Indiens, utan det sammanlagda kulturarvets framstående mystiker. Ett destillat av detta läsande hittar vi i hans The Perennial Philosophy (1945), och mycket hittar vi också i hans sista publicerade roman Island, som kom ut året före hans bortgång.
Hans far var en framstående botaniker, och sonen fick sin första kontakt med litteraturen i dennes laboratoriums välförsedda bibliotek. Island är också framlagd med en botanikers omsorg och hantverksglädje.
Innan man sållar bort Huxley som en blodfattigt borgerlig-akademisk tänkare och romanförfattare, när han i stort saknar klassperspektivet och ständigt hänvisar till kulturarvet och klassikerna med en omständig prosa, kan man betänka det han skriver i Island. Här finns en del antiborgerlig livsluft att inhämta.
Visserligen talar Huxley moralistiskt om “decency, reason, liberty”, men även om “concrete materialism”, “completly aware of the bits of matter you’re handling, the skills you’re practising, the people you’re working with”, vilket förutom bokens ständigt närvarande buddhism och hinduism även för tankarna till Marcus Aurelius. I ö-befolkningen tecknas en glädje inte i att köpa saker, men att använda dem, inte i att äga jorden, men att bruka den – ett helande arbetande, i motsats till kapitalets splittring. På sidan 174 gör han upp med arbetsspecialiseringen, och anlägger Marx helhetsperspektiv på människan som jagar på förmiddagen och filosoferar på eftermiddagen, och fortsätter med på att psykoanalysera Hitler och Stalin, och avhandla läkekontst, den moderna vetenskapens under, sexuellt samliv, kärnfamilj, kroppskultur, immanenstänkande, arbetsdelning, universell religös insikt, “the yoga of love”, fortplantningskontroll, onykterhet, kemisk klarsyn och “Mind at large”.
(På ett annat ställe dissar Huxley i förbigående science fiction – “anything to escape from fact“. Att han gör det i en utopi-skrivning är paradoxalt. Island påminner starkt om ö-novellen i Semiotext(e)-SF.)
När romanens resande huvudkaraktär minns sin egna torra, frusna uppväxt vet man att Huxley gräver ur personligt stoff. Likt Monthy Pythons The Meaning Of Life är det uppgörelserna med den gamla engelska kristet-sadistiska samhällsordningen, med sina idiotskolor och regn och gyttja och kullerstenar och imperiedrömmar och grå auktoritetsfigurer, som äger mest verklig nerv. Att sätta det egna materialet på spel och gräva i egna sår är en välkänd antiborgerlig tendens – om det görs med Huxleys rakryggade självbättringsanda, i kontrast mot det poetens neurotiska tjöt som Ekelund skrev som den “lyriska ‘olyckligheten’ -: feghet, feminim trubbighet i tankeverktygen, feminint själfmedlidande, bristande sanningsintresse”.
I sin sista roman kan man anta att det var dags att gå tillbaks till rötterna och avlägga räkenskap. Det ständiga ifrågasättandet av kapitalets och borgerlighetens “självklarheter” har drag av barnets oskuld. Ofta kommer man att tänka på vad Cavefors säger om Kants samhällskritik, vid några tillfällen smakar man en Voltaire-aktig träighet – men framförallt bör man lyfta fram att Huxley var en intellektuell som på allvar ville diskutera de stora samhälleliga frågorna.
“… what we perceive by the eye is foreign to us as such and need not impress
us deeply”.
(Goethe, på sidan 60 i The Doors Of Perception)
“I have always found that Angels have the vanity to speak of themselves as the
only wise. This they do with a confident insolance sprouting from systematic
reasoning”.
Genom Goethe och Blake för Aldous Huxley i The Doors Of Perception (1954) fram viss kritik mot språkets och det logiska resonemangets distansierande av människoapan från hennes himmelska jordlighet. Vad jag trodde var en kuriöst färglagd trip-rapport främst av litteraturhistoriskt värde, visar sig vara lite mer matigt. Visst finns här fina beskrivningar av inre färgsymfonier och hur “the mind was primarily concerned with, not with measures and locations, but with being and meaning” – men författaren är intelligent och beläst nog att kunna placera dessa visioner i en tradition, och knyta detta mot mystikers inre upplevelser genom historien. Vad Huxley upplevde med meskalin är inget nytt. Människan har i alla tider sökt tränga bortom de föreställningar våra torftiga fem sinnen ger oss. Om man gör detta genom bön, dans, fasta, självspäkeri, meditation eller mexikansk kaktus är egalt, allt är del av en och samma rörelse.
I systerboken Heaven And Hell (1956) expanderar man kring detta, och spårar en historia av “vision-inducing art”, den estetiska verksamhet som påminner oss om “that Other World which lies at the back of every mind”, och som Huxley finner i pyroteknik, kinesisk och europeisk landskapsmålning, Rembrant, “the mosaics of gardens and buildings in the great Omayyad mosque at Damascus”, teaterns ljussättning och rörliga kulisser, tempelbyggen, katedralbyggen, persisk dikting, och kungliga ceremonier, ända fram till hans tids Technicolor-mirakel. Det är obligatorisk läsning för alla som är förtjusta i trippy shit.
Han ger oss även kemin bakom religösa uppenbarelser. I bokens andra appendix talar han om forna tiders säsongsbundna visionsblomstringar och dess sammanhang med närings- och vitaminbrist; kemisk obalans följs av psykisk. Och framförallt: att människan någonsin skulle vara nykter är lögn. Han förklarar varför självplågeri och asketism hör samman med religösa insikter och visioner; blödandet och smärtan från läderpiskan och varandet från de läkande, smutiga såren producerar adrenalin, vilket i större mängder ger självplågaren hallucinationer, och om han är mentalt förberedd, mystiska visioner (mänskligt adrenalin är ju som känt en slags helig graal i drog-odyssen Fear And Loathing In Las Vegas). Huxley ger liknande kroppsliga förklaringar till buddhistmunken i grottan, som i sin självvalda brist på sinnliga intryck ger sig in i en slags lucid dreaming.
(1) En annan punkt i Miller-Huxley-kopplingen är när Miller i ett av sina brev (till Brenda Venus) anekdotiskt hur Huxley efter ett inbrott i sin lägenhet känt sig lättad, inte förtvivlad, över att ha förlorat sina ägodelar.
Jan 262007
Inte bara William S. Burroughs var en inspiration för franska efterkrigsfilosofer. Baudrillard tog sitt The Simulacra från Philip K. Dicks bok med samma namn, och gjorde det till ett av sina filosofiska centralbegrepp.
I Jean Baudrillards essä Simulacra and Science Fiction beskrivs en implosion av SF-genrens imaginära landskap. Två parallella utvecklingar läggs fram – domesticeringen av jordklotet och raderandet av dess jungfrumark, och jämte detta förlusten av SF-kartans näringsrika, okända territorium – inga mer raketresor till okända planeter, inga mer framtida färdvägar att söka i stjärnhimlen. Rymdprogrammen är övergivna, och den upptäckarlusta och vetenskaplighet som investerades i erövringen av galaxen vänds nu inåt.
“When the map covers all the territory, something like the reality principle disappears.” I hyperverkligheten växer inga okända världar längre fram, inga heroiska rymdexpeditioner lämnar planeten. Eftersom (enligt Baudrillard) verkligheten med detta har förlorat sin jämförbara äkthet, är den spekulativa fiktionens uppgift nu att utrusta fragment hyperverklighet med en aura av äkthet.
“True SF, in this case, would not be fiction in expansion, with all the freedom and “naïveté” which gave it a certain charm of discovery. It would, rather, evolve implosively, in the same way as our image of the universe. It would seek to revitalize, to reactualize, to rebanalize fragments of simulation—fragments of this universal simulation which our presumed “real” world has now become for us.”
Naturligtvis fortsätter han med att nämna Dicks arbeten.
“But where can one find fictional works which already incorporate this condition of reversion? Clearly, the short stories of Philip K. Dick “gravitate,” one might say, in this new space (although it can no longer be expressed as such because, in fact, this new universe is “anti-gravitational,” or, if it still gravitates, it does so around the hole of the real, around the hole of the imaginary). Dick does not create an alternate cosmos nor a folklore or a cosmic exoticism, nor intergalactic heroic deeds; the reader is, from the outset, in a total simulation without origin, past, or future—in a kind of flux of all coordinates (mental, spatio-temporal, semiotic). It is not a question of parallel universes, or double universes, or even of possible universes: not possible nor impossible, nor real nor unreal. It is hyperreal. It is a universe of simulation, which is something altogether different. And this is so not because Dick speaks specifically of simulacra. SF has always done so, but it has always played upon the double, on artificial replication or imaginary duplication, whereas here the double has disappeared. There is no more double;
one is always already in the other world, an other world which is not another, without mirrors or projection or utopias as means for reflection. The simulation is impassable, unsurpassable, checkmated, without exteriority. We can no longer move “through the mirror” to the other side, as we could during the golden age of transcendence.”
Den spekulativa fiktionen flyr NASA-fantasierna och växer vidare i våra vardagsmaskiner, här i våra händer, i våra sovrum. Här kommer cyberpunken in i bilden. Om traditionell SF agerade som ett litterärt alibi för NASA, var kanske cyberpunkens främsta förtjänst att den gav MIT-hackarnas etos ett soundtrack, en klädstil, ett sexliv, och spann vidare med stil och social gemenskap utifrån maskinmartyrernas exempel.
En av Gibsons första publicerade noveller, The Gernsback Continuum, sätter en punkt i SF-litteraturens ohejdade expansionism. Här ser man ser bakåt, inte i alternativa andra världskrigetscenarier, utan man skådar i kulturens egna historia.
Sjävlutnämnda cyberpunkare är dock lika korkat och andefattigt som självutnämnda punkare. Att med etiketter förpassa en stark och vacker utveckling som denna till en subkultur – kodad likt ett slutet, exkluderande system, i motsats till populärkulturens öppenhet – är förstelning. Att gemenskapa kring musikstilar och kulturella koder, och trippa ut på lysdioder har sin plats i historien, men minns att man i SHA lyssnade på Geto Boys, och att man i VSU publicerade Public Enemy-texter, när man inte klagade över stulna NWA-band. Termen cyberpunk behövs inte jämte populärkulturen, som är mer cyberpunk än Cyberpunken kan bli. Pillret löses upp i kemiska kedjereaktioner.
Vid ett tillfälle gör Roland Barthes en jämförelse mellan den viktorianska SF-litteraturens ombonade rymdraket och Rimbauds berusade båt. Där syns skillnaden mellan imperiets expeditioner och det spekulativa äventyret. Den trivsamma rymdkapseln, som var man än befinner sig är en borgerlig tillvaro i miniatyr, söker rum för imperiets utbredande, efter nybesutten mark ska inspekteras och kontrolleras, och eventuella utomjordiska vildingar som ska domesticeras.
Vardagslivet reproduceras så gott som möjligt i den nya världen, och efter Mars-resans ombonade raket kommer Mars-tillvarons tristess. Dick målade bäst bilden av dessa MARTIAN SUBURBS, främst i The Three Stigmata of Palmer Eldritch, där man i nybyggarnas vardag knaprar piller och trippar ut med något slags virtuellt brädspel som återskapar ett idealiserat jordeliv, när man inte klagar över hur dåligt tomatplantorna växer i den torra röda Mars-jorden.
Rimbauds flytande, sönderfallande farkost är förlorad i ett äventyr där vardagen förloras. Kamelryggen var hans rymdkapsel, och där löstes hans franska jag upp i öknens stjärnhimmel. Den som färdas förändras av omgivningen, inte tvärtom, det upplevda landskapet tvingas inte in i kartans paradigm. Istället öppnar man upp. Äventyret avgränsas inte längre till Imperiets rymdexpeditioner, till exotism och eskapism, det anländer till oss här och nu – inne i våra egna kroppar. SF löses upp i oss själva.
Dec 272006
I Bruce Sterlings Islands In The Net ges en bild av hur “en tropisk ekonomi” i Karibien revitaliseras och omorganiseras, hur världsbalansen störs och det väst-japanska imperiet hotas – inte av terrorism och religiös fundamentalism, utan av teknologiska och ekonomiska innovationer.
Man vill gärna att nåt sånt kommer ur Brasilien. Med djupa naturtillgångar, högteknologi, hög utbildningsnivå och en experimentell socialdemokrati vid makten borde förutsättningar finnas för en viss upp-patchning av systemet.
***
Det här är inget land, men en kontinent. Statscentrala moderniseringsförsök (femtio år på fem år) hade ingen chans att samla ett så vidsträckt landområde. När Rios favelor liknar självutnämnda gangsterrepubliker där polisen saknar tillträde, hur förväntas då myndigheterna nå den grova misär som präglar norra Brasilien, de vita fläckar på kartan där regnskogen skövlas och folk svälter, men som aldrig märks i nyheterna.
Armoden, vidskepelsen (både institutionaliserad och evangelistisk, i new age- och voodoo-form), och ärligt talat, latheten och hedonismen ligger för djupt i gyttjan här. Hur kan man kämpa för bättre villkor när det är så jävla varmt? När man sitter i solen med en kall öl har man inte ha samma drivkraft att uppgradera tjyvsamhället som i den nordiska misärvintern.
Den monumentala korruptionen är det värsta. Politiker som stulit offentliga medel ställer upp igen, och vinner. Arvet efter de sydamerikanska diktaturerna gör ännu sitt för att fostra underdånighet, undergräva solidaritet och hålla Sterlings ödmjuka utopier en bit bort.
Det moderna avtecknar sig skarpt mot den kvarblivna tropiska fattigdomen och feodala ordningen. Här i landet med världens näst största klassklyftor avskaffades slaveriet sent, och från det steg Brasilien genom positivistisk diktatur in i den nyliberala våldsordningen.
När PCC plockade upp vapen och anföll polisstationer var det tecken på en riktningsändring i den moderna staden, på en samhällsorganisation som rör sig längre bort från ett socialt kontrakt. Här ser vi en dystopi med mer avspärrningar, högre säkerhetsprofit, ytterligare utarmning och växande avstånd mellan samhällsskikten ta form. Den blir synlig under den nuvarande ordningen, inte bara i kokaingerillornas aktviteter, men även i affärsmännen som tar helikopter till jobbet, i vanan att aldrig stanna vid rödljusen pga rånrisken, i São Paulos oplanerade sprawl, i den skrikande friktionen mellan hypermodernt och feodalt, i plastikkirurgin, turistprostitutionen, i genomsexualiserad media, funk-fight-clubs (mer Miami Bass än James Brown), tågsurfing, i dödsföraktet och kortsiktigheten.
Åker man buss in till Rios stadskärna ses hästar beta bland byggplatser och sjabbigt, labyrintiskt ihopkomna betong-assemblage. Man möts av ett fantastiskt kulturliv och europeisk arkitektur mellan en tropisk blå Atlanten, en vit rand sandstrand och Copabana-flärd och de gröna bergens kåkstäder och mäktiga TV-master.
Dec 212006
Time Out Of Joint är inte, trots namnet, den verkliga avhandlingen kring tid i Dicks författarskap, men en aldrig erkänd Truman Show-prototyp. Tidstrilogin är Ubik, Martian Time Slip och Counter-Clock World.
Undersökningen av tidsbegreppet har en biblisk dimension, täckt av dammets ofrånkomliga fall. Vi ser människor blåsa rök in i cigaretter, det förflutna märkligt filtreras in i synfältet, dibarn sugas in i sina mödrar.
Framtiden har redan födflutit. Inte ens tidens riktning kan vi vara säkra på .
Dec 212006
Hiphop-kulturen rymmer två av de viktigaste moderna myterna; Afrika Bambaataas planetarism och producentgestalten.
När Afrika Bambaataa och The Soul Sonic Force spelade in Planet Rock skapade de inte bara en ny sorts dansmusik, de sökte även fylla den med ett budskap om Peacy, Unity, Love and Having Fun. Visst låter det platt, men är detta samma budskap om kreativ gemenskap som en motpol till kriminalitet och asocialt beteende som fortfarande mobiliserar miljoner människor världen över.
Tragedy Khadafi gestaltar de kval som följer den svarte mannen i storstaden, med våld, droger, utomlaglig profitorganisering och krossade befrielsedrömmar. Här repriseras Svarta Pantrarnas kamp inuti Zulu Nation-planetarismen. Där ligger explosiviteten.
När han är 13 år går han med i Juice Crew, hem för några av dåtidens storheter som Kool G Rap, Big Daddy Kane, MC Shan, Masta Ace och Biz Markie. Som Intelligent Hoodlum släpper han sin första skiva, fylld av en ursprunlig positiv hållning, som samtidigt är dödligt seriös. Han rappar om sin faders död, sin mors missbruk, fängelsevistelser och svart stolthet.
På andra skivan, också fint balanserad mellan uppbyggliga budskap och outblandade slumreportage, märker vi hur ljudbilden förtätas, mörkas, och som The Arab Nazi, under CNN-tiden, följer han en annan väg till befrielse:
“Khadafi, I plant bombs where the feds be
I’m like Moses in the middle of the Red Sea
With infrared and a case full of hundred G’s
Leadin’ my thugs to the land of the free”
När han plockar upp Svarta Pantrarnas avlagda vapen kopplar han också in sig i deras tradition av religiös esoterism, paranoia, konspirationsteorier och självätande kriminalitet.
I gangsterkapitalistismen lyckas vi bäst med att följa reglerna. I dagsläget har de ursprungliga försöken till gemenskapande och social förändring fallit bak i ett ensidigt producerande av entrepenörmyten. Där överlever man, medan bröder mördar varandra på gatorna. Family first, men vem minns Tupac Shakurs ord, “we can never go nowhere, unless we share with each other”.
Den klassiske hiphop-producenten är en aristokratisk jazzmusiker. Ägaren av tusentals sällsynta vinylskivor, “travelling the land, with the SP in my hand“, ser ner på ny och billig hård- och mjukvara, samplingsbibliotek, digital mixing, etc.
Men detta är inte det intressanta.
Producentgestalten är människan på väg in i maskinen. Kraftwerk talade om hur de efter långa timmar i studion kände att “maskinerna spelade dem”. De hade uppnått harmoni med apparaterna, och kommit i kontakt med musikhistoriens okända, framtida flöden, dess oöverblickbara underströmmar skaparenergi.
En liknande sammansmältning mellan Lee Perry och The Black Ark gav oss dub-musik (och i förlängning hiphop och electronica).
Nintendo Teenage Robots är ett högst mytologiskt musikprojekt. Skivkonvulotet och låttitlarna är intressantare än själva musiken, fast så är det nästan jämt med Alec Empires skivor.
Beatsen och de musikaliska experimenten har ofta en hel del kvar att önska, men jag spisar gärna hans skarpt dragna cyberpunk, hans stjärnornas krig med exploderande dödsstjärnor, avrättade stormtroopers, fallande imperier, framtidspiller och stridsspetsar på månens yta.
Befrielsen från mening (röster, låttitlar) föder andra mytologier; Autechres pågående vetenskaplighet och Aphex Twins medicinförteckningar, hans bruset från den engelska kusten (så som Corto Maltese upplevde det, och så som Marlone i Mörkrets hjärta upplever det).
Båda artister kan sägas arbeta mot ett slags modernistiskt INTET, mot Erik Saties nakna skönhet och motsträvighet. Det är skapandet av ett nytt rum (där det spelas möbelmusik, förmodar jag).
Nov 252006
“I don’t believe anything, but I have many suspicions. I strongly suspect that a world ‘external to,’ or at least independent of, my senses exists in some sense.
I also suspect that this world shows signs of intelligent design, and I suspect that such intelligence acts via feedback from all parts to all parts and without centralized sovereignity, like Internet; and that it does not function hierarchically, in the style of Oriental despotism, an American corporation or Christian theology.
I somewhat suspect that Theism and Atheism both fail to account for such decentralized intelligencce, rich in circular-causal feedback.
I more-than-half suspect that all ‘good’ writing, or all prose and poetry that one wants to read more than once, proceeds from a kind of ‘alteration in consciousness’, i.e. a kind of controlled schizophrenia. (Don’t become alarmed – I think good acting comes from the same place.)
I sometimes suspect that what Blake called Poetic Imagination expresses this exact thought in the language of his age, and that visits by ‘angels’ and ‘gods’ states it an even more archaic argot.”
(Robert Anton Wilson, http://www.rawilson.com/prethought.shtml)
William Blake hade sina visioner av ett äktenskap mellan himmel och helvete, men levde inte att se denna förening varje dag, bland sina nästa, i kapitalets söndertrasande av gamla diktomier (uppdelningar).
Philip K. Dick skrev igen och igen om en värld där man aldrig vet vad som är verklighet och vad som är människa och vad som är maskin. Han gick lika kraftigt in i den världens politiska, psykologiska och religiösa tillstånd, men han såg den aldrig utanför sina visioner.
På nivåer är Dick inte så anti-psykologisk som man kan önska, men andra säger att just detta är hans finaste, inte de neurotiska navelluddsundersökningarna, men en spröd inkännelse i människornas urverk.
Philip K. Dick och Richard D. James hade båda en tvilling som dog strax efter födseln. I Dicks författarskap märker man av en längtan och saknad efter hans förlorade syster, vilket går som parallellt tema jämte verklighetsmisstanken och känslan av hemlöshet i tillvaron.
Oavsett vilken genre James kliver in i på vilken skiva, är hans musik utav en nerv, en varm maskinmellanmänsklighet, som om maskiner skrattade, sjöng, kved, drömde.
