Nov 202010
 

Nej, tyvärr – Detroit-duon gästar inte den rättvist hyllade tv-serien, och några Director’s Cut-scener där Omar sitter och putsar hagelbrakare till tonerna av Lab Rat XL går inte att hitta.

Vi får nöja oss med en utmärkt brittisk musiktidning om ett konstprojekt – skapat av den halvt briljante, halvt skitnödige Kodwo Eshun plus kollegor – som utgår från den mytvärld som Drexciya så effektfullt har frammanat genom sina låttitlar och sina skivkonvolut.

(det finns redan ett nyare nummer av The Wire ute – det är OK då vi här på mellannätet bryr oss litet om den linjära världens kronlogiska tillfälligheter)

Konstnärerna i Otololiput-kollektivet är märkbart stolta över att ha fört över denna Detroitska krigsmaskin till konstvärlden, men varför? Styrkan i Eshuns More Brilliant Than The Sun var just förlitandet på musiken och dess värld i sig – att man inte behövde akademin för att tänka och berätta kring (eller rättare sagt inne i) techno, rap, funk, jazz – idéerna finns redan där. Att man nu vänder sig till konstvärldens rum och diskurser för att återplantera de Detroitska fröna känns fattigt.

Som tur är består The Wires Drexciya-special även av en genomgång av gruppens snåriga och svårslagna katalog. Och där droppas hetare och betydligt mer upplysande citat som uppmuntrar till ännu en electro-musikalisk djupdykning.

Stinton’s experience of getting into electronic music was typical of many of his Detroit peers at this time, but his dedication to the vision was anything but. ‘I got my first taste of Techno around 1980-81′, he said in an interview with John Osselaer. ‘I was a kid riding my bike with a small radio and ‘Alleys Of Your Mind’ by Juan Atkins came on. I stopped my bike to get a better listen. It was the sweetest sound I had ever heard at that time. I was hooked, and for the next eight years I would be programmed by some of the best electronic music on the planet by [local radio DJ] The Electrifying Mojo. When it was time I started hooking up with friends trying different styles until one night I could not sleep, cold sweat, tossing and turning and around 3 am September 18, 1989 I stood up and said Drexciya . It felt like a tidal wave rushing across my brain. All kinds of ideas were coming out. I could not stop it and I would not stop it. For the next three years we worked hard to perfect Drexciya before we would release it onto the world. Getting into production was not quick. It took a year of experimenting.’

“A desire to have that kind of dancefloor status, to keep that notion of kick drums and 303s and the notion of sequenced funk, at the same time as to create a sense of enigma and mystery… it’s an unprecendented project to maintain a dancefloor presence and to keep a kind of mystique, what McLuhan calls a participation mystique.”

May 072010
 

MOLEKYLER #1 är klart nu. Ett fanzine. Eller ett häfte. En textsamling som pendlar mellan random mode och att bindas samman av en röd tråd. En slags lo-fi essäsamling. Whatever.

Jag har alltid velat göra något liknande. Papper läses annorlunda än skärmar. En fysisk kopia är fortfarande något speciellt. En artifakt. Folk ger pappershäften mångdubbel uppmärksamhet, och de läses på toa, på bussen, på stranden, och glöms gärna kvar hos kompisar, som glömmer kvar dom hos andra kompisar. Färdvägarna är annorlunda. Dom dröjer kvar. Bloggar kan upphovsmannen radera enkelt och snabbt. Läsaren måste göra valet att göra av sig med en bok; ge bort den, slänga den, bränna upp den, lagra den.

Hur böcker dröjer sig kvar är intressant. Ett egetkopierat häfte håller längre än de flesta av dagens nytryckta böcker. Men vad händer med auran, boken och fanzinet som artefakt, när man själv kan enkelt göra en egen kopia?

Du kan ladda hem MOLEKYLER #1 för att läsa på skärmen här, och för att skriva ut (om du har en skrivare som skriver på båda sidorna av pappret kan du vanligtvis köra ut allt på en gång, annars skriver du ut de udda sidorna, vänder på utskrifterna, stoppar in dom i skrivaren igen och kör ut de jämna sidorna) här. Har du Adobe Indesign kan du hjälpa mig att göra en snyggare kopia. Om du är i Malmö kan du köpa ett exemplar på Rundgång eller Amalthea Bokkafé (filerna du får härifrån innehåller dock mindre stavfel).

Tänk på Meteorer, Horace Engdals aforismsamling från några år sedan. Tänk på den ständige sekreteraren i sin skrivarlya och hur tankepilarna landar i hans huvud – direkt från himlavalvet. Vi vill uppgörelsen med genikulten. Vi vill det molekylära tänkandet. Jag-upplösningen. Den distibuerade hjärnan. Kollektiv litteratur. Föraktade genrer. Kommentarfältet. Att likt Vilhelm Ekelund se litteraturhistorien som en brevväxling. Fan- och populärkultur. Antropofagism.

Tänk på MOLEKYLER #1 som ett mixtape. Det mesta har varit klart länge. De bästa delarna har jag inte gjort själv, alltså ungefär som när G-Unit rappar över Wu-Tang. Ett textuellt street album, hittills kallat MOLEKYLER #2, har påbörjats.

Nov 092009
 

Fredrik Edin håller en låg profil. Trots att han har haft med fingret i en rad halvlegendariska projekt här i landet så är han långt ifrån något välbekant namn. Jag har alltid velat veta mer vad som ligger bakom hans skrivande, och eftersom vi råkar bo i samma stad passade det bra att mötas över en kebab så jag kunde pumpa honom på rykande het info, gamla goda skrönor och det senaste skvallret.

I den första delen av intervjun berättar Fredrik om filmen Metropia som han har skrivit manus till och som snart har Sverigepremiär. De kommande delarna handlar om vägen dit. Från uppväxten i Stockholmsförorterna Jordbro och Högdalen till journalistlinjen i Göteborg och utflykter till Ibiza och Berlin. Från artiklar i Darling och DN till att vara med och skapa ATLAS, Piratbyrån, Asocialstyrelsen och Högdalen Business School. Från punk till techno. Från knegarjobb till nuvarande skumraskaffärer.

Vad handlar Metropia om?

Den handlar om en neurotisk person som åker fel i tunnelbanan på morgonen. Han plågas av att han hör… kanske inte att han hör röster, men han har ett väldigt aktiv själsliv med en stark inre röst som talar om för honom vad han ska göra hela tiden och som ifrågasätter och är jäkligt jobig. Någonstans när han åker vilse så får han syn på en tjej som han avgudar och som har varit med i shampooreklam. Sen börjar han förfölja henne och hamna helt fel, och den där rösten försöker övertala honom att åka tillbaka till jobbet. Men så börjar han ifrågasätta den här rösten, och sen… Jag ska nog inte säga något mer för då avslöjar jag hela…

Det tycker jag inte du ska göra. Fanns det ett tema som du tänkte på när du skrev det här, eller något du kommit på i efterhand, något som filmen handlar om?

Ja. Egentligen handlar det om vad som händer efter övervakningssamhället… när inte övervakningssamhället behövs längre, när människor övervakar sig själva, det klassiska “snuten i skallen”-konceptet. När alla har en inre röst som förespråkar en moral som råkar sammanfalla med liberala värderingar. Det handlar om en hel värld som egentligen styrs av företag och där alla har en stark inre röst som talar om för dom vad dom ska göra. Ungefär som här och nu.

Det låter fint i alla fall, “en stark inre röst”. Som en självförverklingsgrej.

Det låter som något positivt. Vi har använt många New Age-liknande teman. Mycket slogans med New Age-touch som inte är helt ovanligt i företags- och managementvärlden; föreläsningar med kvasibuddhistiska filosofer som har någon managementteori.

Det är intressant att ni inte gör en 1984, att det inte är statsmakten, utan…

Det är lite mer oklart vem det egentligen är som bestämmer. Man ska inte underskatta att stater fortfarande har väldigt mycket att säga till om, men det finns fler som har väldigt mycket att säga till om. Det känns som det inte alltid är helt tydligt vem det är som bestämmer och sätter gränser för vad man tänker och gör.

metropia_poster_large

Det känns vettigt att prata om kontrollsamhället, kontroll från staten eller företag.

Deleuze av alla människor skrev i sin kommentar Postskriptum om kontrollsamhällena att panopticon-tanken som Foucault bl a förde fram, att man hela tiden kan vara övervakad och därför sköter sig… att vi har passerat det stadiet. Nu behövs inte det längre, folk övervakar sig själva helt automatiskt. Man behöver inte panopticon längre, det är helt internaliserat. Många moderna teoretiker kallar det biopolitik, att maktutövningen sker genom folks egna bios, sina egna kroppar och egna medvetanden, och inte sällan just kroppsligt. Shampoo spelar en väldigt tydlig roll i filmen. Den typen av disciplinering väckte faktiskt hela idén till filmen: “Vet du med dig att du luktar starkt kanske du ska välja en annan vagn”. (Fredrik pratar om de skyltar på Stockholms tunnelbanevagnar som påtalar förbudet mot hundar och även på senare år “stark lukt”). Det är biopolitik nummer ett. Då behövs det inget panopticon. Det räcker med att så det fröet hos dom som åker tunnelbana: “Undrar hur jag luktar idag. Jag kanske inte ska stå så nära andra människor. Dom kanske tycker att jag luktar obehagligt.” Det är beyond panopticon. Du kanske har mjäll. Och det kommer alla andra på tunnelbanan tycka är skitäckligt. Bara det är sjukt kontrollerande. Då behöver man ingen TV-kamera för om någon oroar sig för att han har mjäll kanske han inte ställer till så mycket andra problem. Annat än för sig själv genom att köpa ett shampoo som både är dyrt och dåligt och farligt och tillverkat av något företag som stödjer krig i tredje världen.

Den här självövervakningen är verkligen tydlig. Alla som har Facebook berättar vem dom umgås med, vad dom har för sexuell läggning, politiska preferenser, vad dom jobbar med, vad dom gjort idag. Det är självövervakning på högsta nivå. Jag känner att det var oerhört ironiskt att ha Facebook-grupper mot FRA. Det spelar ingen roll om FRA läser alla människors mail. De kommer inte i närheten av den kartläggning som folk helt frivilligt gör av sig själva på Facebook.

Det var väl Amazon som registrerade vad folk klickade på för böcker på deras sida? Där kan du få jäkla massa information. Jaha, den här personen har läst den här bisarra boken och sen den här politiska litteraturen: “Det här är nog en suspekt individ”.

Det är den gamla grejen med lånelistor på bibliotek. Om har tillgång till det kan man veta allas politiska åsikter.

Med Internet finns oanade möjligheter för vad man kan ta reda på om människor. Man skulle kunna samköra Amazon, Facebook, Hotmail, man skulla få reda på allting. Det finns massor av register, kundundersökningar. Vet Telia vad jag kollar på på TV? Det är inte omöjligt att dom vet vad jag kollar på och hur länge och när jag byter kanal.

Men även om det finns massor av sofistikerade sätt att kontrollera vad människor tänker och gör så jag tror jag alltid på något sätt det är en växelverkan, att människor ibland är långt före. Internet har varit hyfsat “Vilda Västern”, ett territorium utan lagar där folk har skapat sina egna regler och levt efter en ordning som ibland har varit motsatt resten av samhället både vad det gäller moral och privat ägande och massor av andra saker. Samtidigt med Facebook finns fildelning.

Och framförallt finns verktygen för att vara helt anonym.

Absolut. Så är det verkligen. I filmen finns det en lösning för dom människorna, men det ska jag inte avslöja!

När är premiären?

Den 27:e november har jag för mig. Jag hoppas det blir årets familjefilm i jul, så att alla tar med sina vänner och släktingar och ser den. Jag tror att om 246.000 människor ser den så får jag någon typ av royalties. Den ska spela in sina intäkter först och det är inte så många svenska filmer som gör det. Det är ganska osannolikt men man vet aldrig. Det kanske tar några år. Den är ju engelskspråkig…

Du kanske får en utökad pension i alla fall?

Det kanske blir sådär 300 kr om året? Riktigt så bra tror jag inte min royalty är, men jag kanske får råd med en falafeltallrik någon gång då och då. Eller kebab, beroende på.

(i del två avhandlas bl a Hunter S. Thompson och Jim Goad)

Oct 202009
 

star_trek_csg_014

Star Trek was transformed by these young women’s interaction with it. Perhaps, the newness of the individual stories were worn away, the aura of the unique text was eroded, yet, the program gained resonance, accrued significance, through their social interactions and their creative reworkings.”

(Henry Jenkins, Textual Poachers, s. 52)

Jun 232009
 

“In other words, Zebra was informing me that the immortality achieved by the early authentic Christians was through DNA or gene pool memory, and that what they told outsiders was a “fish sign, representing Christ,” was in fact a drawing of the DNA molecule. Zebra had already made it clear to me that the early Christians, as representatives of Essenes, had managed to conquer time. This is how they did it: one of their members dies, and was later, by means of an external disinhibiting stimulus, retrieved – which is to say, his later incarnation was induced to remember, to experience anamnesis (the loss of amnesia).

Zebra achieved this with me. I was able to remember my life as an Essene of the first century A.D., and the steps taken to eventually insure a resoration of my memory and hence identity. I was able to retrieve not only two former lives but a knowledge of my primordial origin from the stars.”

(p. 149-150, The Selected Letters of Philip K. Dick vol. 5)

“Were these truly added perceptual faculties – added to the normal – or were they, instead restored perceptual faculties which had been lost, latent, so to speak, all my life? (…) We are imprisoned by blunted faculties; the very blunting itself makes us unaware that we are deformed. But how this blunting came about, by whose actions and why, I have no theory.”

(p. 153, The Selected Letters of Philip K. Dick vol. 5)

Jun 142009
 

While I was there in Metz we saw the French premiere of STAR WARS and I was amazed at the theological implications of what, in the film, is called “the force”. Have you seen the film? I then bought the novel. Beyond doubt there is a profound theological theme to it, and the audience is reacting to it. Also (and I tell you this witha certain hesitation) the description of “the force” in STAR WARS for unaccountable reasons resembles the entity or force which took me over during my religious experiences in March of 1974. That which I saw then, which I call VALIS or Zebra was a plasmatic energy. Read this quotation from the novel STAR WARS (p. 120):

“Remember, the force is omnipresent. It envelops you as it radiates from you. A Jedi warrior can actually feel the force as a physical thing.”

“It is an energy field, then?” Luke inquired.
“It is an energy field and something more,” Kenobi went on, almost mystically. “An aura that at once controls and obeys. It is a nothingness that can accomplish miracles. No one, not even the Jedi scientists, were able to truly define the force. Possibly no one ever will.”

Now page 121:
“I’ve seen a lot of strange things. Too many to believe there couldn’t be something like this ‘force.’ Too many to think that there could be some such controlling one’s actions. I determine my destiny – not some half-mystical energy field.”

Page 81:
“Let us say simply that the force is something a Jedi must deal with. While it has never been properly explained, scientists have theorized it is an energy field generated by living things. Early man suspected its existence, yet remained in ignorance of its potential for millennia. Only certain individuals could recognize the force for what it was. They were mercilessly labeled: charlatans, fakers, mystics – and worse. Even fewer could make use of it. As it was usually beyond their primitive controls, it frequently was too powerful for them. They were misunderstood by their fellows – and worse.”

Eugene, this is as good a description of what I experienced taking me over and guiding me; actually controlling me, in March of 1974 as I myself could write. Also, the character Luke hears the voice of the dead Jedi knight Kenobi, just as, when the plasmatic field which I call VALIS took me over I, too, heard a voice – that of my dead and resurrected leader, Jesus Christ. Whether George Lucas knows it or not, he in his film and novel is making the mystery of our religion real to literally millions of people, by using new names, new descriptions. I have no idea how conscious Lucas is, how deliberately he acted … or whether he was acted upon by God in his writing, as I think we all are to some degree.
Well, I am very tired from my trip and must sign off. Please write again soon, and forgive me for having mislaid your recent letter.

With warm regards,
Phil Dick

P. S. To clarify – I have no doubt that it was the Holy Spirit, the Third Member of the Trinity, which took me over in a theolepsy in March of 1974, but in my notes and novel VALIS I am striving for new formulations, new and fresh ways of expressing what I believe to be the eternal truths, just as I did in MAZE OF DEATH and other earlier novels. As St. Augustine said, there is no end to the wonderful mystery of the Trinity; one can contemplate it for all eternity and yet not know it completely. I do think George Lucas has done something of sensational importance and value for man in STAR WARS: I honestly believe that the Word and Hand of God guided and informed him, whether Lucas is aware of it or not. What I myself have done is a mere tittle in comparison to what Lucas has done – and my audience is a tittle compared to the audience he is reaching, for which I also thank our God, and I realize that our God knows how to reach into the mass of mankind, that mass of mankind being secular now and drawn away from religion. Did I not show this in my own novel UBIK, where the intermediary personality of Glenn Runciter, who stands between man and God, promotes the Word Itself of Ubik to appear in the garbage and rubble and trash of TV commercials, and in vulgar ads in general? I foresaw – and saw – that the Word would come to us not so much down from above, now, in these secular days, but up, so to speak, from the gutter. STAR WARS confirms me. I am sure of this. God speaks to us from popular novels and films; here is a supreme example. Names and creeds and doctrines and dogmas and formulations are not important; what is important is the living Word. And it is that which Lucas depicts and describes in “the force,” as he calls it. And people everywhere are responding.

(p. 101-103, The Selected Letters of Philip K. Dick vol. 5)


Nov 262008
 

Det finns en nackdel med J.G. Ballards “komprimerade romaner” – de fungerar oftast inte. Historieskelettet saknar kött, bendammet bärs bort av vinden. Läsningen lämnar sällan något kvar.

De stycken i Skändlighetsutställningen som trots allt träffar målet är de som främst drivs av idé- och formmässig konceptualitet, som Varför jag vill knulla Ronald Reagan och den briljanta Jarry-parafrasen Mordet på John Fitzgerald Kennedy sett som en biltävling i nedförsbacke. Symptomatisk nog är också Ballards kommentarer ibland mer intressanta än novellerna.

Anledningen till att Cronenbergs filmatisering av Crash (vars fragmentariska embryo återfinns i Skändlighetsutställningen) är så sömnig är att han gör sig mycket bättre med egna manus än adaptioner, snarare än att det här inte är potentiellt högexplosiv filmmytologi. Tillsammans med Burroughs tillhör Ballard de väldigt få som kan få ihop hypermodern prosa på ett anständigt sätt.

Sep 202007
 

“It was in this ocean current that the Nautilus was now navigating. On leaving the Bahama Channel, which is thirty miles wide and more than a thousand feet deep, the Gulf Stream flows at about five miles an hour. This speed decreases steadily as it goes north and it must be hoped that this regular trend will persist, for should its speed and direction be changed, the climate in Europe would undergo an upheaval of incalculable consequences.”

Climate-changes of “incalculable consequences”? Sounds like a definition of global warming. Jules Verne predicted that on page 351 in Twenty Thousand Leagues Under The Sea about 138 years ago.

When I go on reading and he starts explaining how electricity would work in the future I can understand why Bruce Sterling holds him as one of his biggest influences; here you’ll find the same healthy obsession with telling straight stories of high weirdness and scientific inventions that defines anything good by Sterling, and the well-bred, adventurous protagonists seem to spring from the same technological optimism (there’s nothing corny about that optimism, to me Verne and Sterling (together with Tesla, Newton, Fueller and others) represent a kind of rational, corrosive thinking that has made this planet a better place to live on, and which I thankfully count among the characteristics of the human organism).

In our times world science has gone through a degenerative stage; seldomly is the imagination of the masses teased by perfect weapons and bombastic underwater vessels as in the time of Jules Verne and Alfred Jarry. They find life on Mars, increasingly powerful telescopes are charting the properties of fucked-up planets really far away, even brazilians are floating in space, and nobody gives a fuck. Some of this is of course Sterling’s fault. In the 80s he and his comrades in the armed revolutionairy cells of classic cyberpunk helped to reintroduce a technological optimism that had been missing in popular culture since the Space Race of the 60s, but as a contrast to the Babel-works and Whitey On The Moon-adventures of the past, they left the reader on a microscopic, continually mutating DIY-horizont. (Who could, in the shadow of Kamikaze cold war capitalism, know that it was, just like in Terminator 3, the radio amateurs who would inherit the earth?) Looking at the big picture, you can see that the macro-applications of Vernes age disappeared from the field of SF.

But was Verne really all that different from the iconoclasts of recent history? According to Sterling, no:

“It might, for instance, be argued that Jules Verne was a nice guy who loved his Mom, while the brutish antihuman cyberpunks advocate drugs, anarchy, brain-plugs and the destruction of everything sacred

This objection is bogus. Captain Nemo was a technical anarcho-terrorist. Jules Verne passed out radical pamphlets in 1848 when the streets of Paris were strewn with dead. And yet Jules Verne is considered a Victorian optimist (those who have read him must doubt this) while the cyberpunks are often declared nihilists (by those who pick and choose in the canon). Why? It is the tenor of the times, I think.”

In Twenty Thousand Leagues Under The Sea Verne both bores and fascinates us with endless listings of the sea life peculiarities that meet the visitors aboard Captain Nemo’s Nautilius, but the heart of story of the story is the ship itself and its enigmatic captain, a man who sees a necessity, not in new continents, but new men, “nautical towns, clusters of submarine dwellings which, like the Nautilus, would rise to the surface every morning to breathe – free towns, independent cities, if ever there were!” (A comparison with Stephenson’s marine platform clusters in Snow Crash could be at its place here. More interesting than to see this book as a revered classic – a piece on a museum – is to see it as a still vital source for ideas and fantastic impulses. That’s the way it must have been viewed by Robert Anton Wilson; Hagbard Celiné from the Illuminatus-trilogy reminds us more than a little of Captain Nemo.)

As I read about intricate coral reefs, giant jellyfish, sunken ships frozen in time at the ocean floor, the majestic icebergs of the poles, societies of walrus, immense species of whale and the menacing, perfectly built killing machines known as sharks I can’t help but once more think about the sea these days and the weird, rapid changes that must be taking place in its waters due to global warming. SF will surely have reasons to visit the seven seas more frequently in the future.

Sep 172007
 

Vår blick för anti-politisk inspiration har vanligtvis legat bortanför vattnet, men Gyllene Flottan är ett gäng som alltid är välkomna på ubåten när vi rör oss mot den nord-västra passagen.


(Ungdomar, lyssna, att säga nej till TRÅKSOCIALISM är lika viktigt som att säga nej tiller CRACK.)

Den rotlösa kommunistungdom som förlorat sig i populärkulturen och den blog-verksamhet som intresserar sig för post-situationisk teori bör uppmärksamma Gyllene Flottan som en av sina nära föregångare. De var inte perfekta, men några saker gjorde de rätt. När Jan Myrdal reste runt i Kina och klädde sig som en arbetare och resten av landet var insyltat i auktoritär proggsmörja översatte dessa hjältar texter ur Internationale Situationniste och gjorde sin egen kritik av svenskt studentliv, och idag när Myrdal skriver vinkrönikor och nationalistpropaganda är namnen bakom Gyllene Flottan fortfarande höljda i fruktbart mörker.


Deras främsta förtjänster var dock varken teoretisk mognad eller förakt för författarnamnkulten; vad som mest lockar mig till att dröja kvar här är den närhet till populärkulturen som genomsyrar deras publikationer. När jag tittar igenom de få utgivna bladen ser jag ledare undertecknade Astro-pojken och Stålflickan, och James Bond-omslag och – vackrast av allt – på försättsbladet till Livets rum och tid, en seriealbumsastronaut och undertiteln “Hela universum är utlämnat åt arbetarrådens plundringståg“.

Kontrasten till dåtidens progg och stalinistiska kultursyn är enorm. Wu Ming säger:

“I think that if you don’t know pop culture, you don’t know your culture, thereby you don’t know the world around you. If you don’t know shit about pop culture, how can you be on the cutting edge of anything? If you don’t soil your hands with pop culture, if you snub and sneer at today’s participatory culture, you can’t be “avantgarde”, no matter how hard you try.”

Än idag är Gyllene Flottans individuella beståndsdelar okända för allmänheten. Kanske bäst så, mina personliga spekulationer rörande lyckliga, solskenskäcka livsöden och försvinnanden in i sprit, trav, heroin och resfeber duger gott för mig.

Jul 272007
 

“Man hör ibland Dick beskrivas som ett ensamt geni, ett freak av begåvning mitt i en annars obesjälad och torftig genre: även Stanislaw Lem kan låta på det viset. Det är naturligtvis helt fel, och tyder på två saker: dels brist på bildning, dels att man lyssnat för mycket på Dicks egen skildring av sin litterära ensamhet. Han ingår i en tradition, där olika temata långsamt odlas fram, och där det förvisso fanns kopplingar tillbaka till en äldre tids fantastiska litteratur. Men instängd i sitt drivhus, eller vad man nu ska kalla det, genomgår science fiction-litteraturen ett antal fascinerande mutationer. Att läsa genrens klassiker i någotsånär kronologisk ordning kan verkligen skänka en känslan av att se något ”växa fram”, för att ”bära frukt” under femtio- och sextiotalet.”

“Bakom Dick står en rad av – tidvis – erkända förebilder, främst bland dem A E van Vogt (1912-2000), författare till underbart komplicerade SF-romaner som Slan (bokutgåva 1946), Worlds of Null-A (1948, på svenska Världen och Noll-A) och The Weapon Shops of Isher (1951, svensk titel Vapenhandlarna från Isher). Många av van Vogts temata går igen även hos Dick.”

Ola Larsmos djuplodande essä om Philip K. Dick är högintressant läsning.

Vem skriver egentligen en bok? I en radiointervju från 1976 möter PKD ännu en gång Det ensamma geniet.

“And Ballantine deserves to make a bundle on it because Judy-Lyn Del Rey at Ballantine went over the manuscript page by page with me, that’s A Scanner Darkly, and told me what it needed to make it into a really competent book. She’s able to show me point for point. This is the first time any editor has ever done that with me since The Man In The High Castle, the editor Pete Israel was the editor for Putnam then. And he went over The Man In The High Castle page by page and showed me how it should be changed. And then, now, Judy-Lyn has done that with A Scanner Darkly. And so I’ve got two good novels under my belt because I had a good editor. The rest of them, they let me flounder around and write whatever came into my head. So, it was all uneven, the good parts and the bad parts wouldn’t add up. Judy-Lyn del Rey, I’ve never had an editor like her before. She is probably the greatest editor since Maxwell Perkins. She showed me how to create a character and I’ve been selling novels for 22 years. And she showed me how to develop a character. Now that really – my first reaction was dear Judy-Lyn how would you like to take a one way walk off the Long Beach pier? But then I started looking at what she was saying there. And as soon as my fuse had burned out, being very short, it didn’t take long, I realized that she was teaching me how to write. And it’s too bad nobody did that 25 years ago because then maybe my books would make more sense. But look for A Scanner Darkly because that’s – there’s a master craftsman came into that book, Judy-Lyn del Rey.”

Switch to our mobile site