Maracatu är inte bara musik, det är en social och religös rörelse med rötter tillbaks till slavhandeln och traditioner från den afrikanska kontinenten.
Lika mycket som maracatuns värld sträcker sig bakåt i historien, lika mycket har denna kultur av rytmer och ritualer påverkat senare aktörer.
(så ung och fin… så nybrytande…)
Det börjar med Jorge Ben – en av brasiliansk musiks största – och hans version av samban som sida vid sida med Tropicalia-rörelsen vände upp och ner på sextiotalets Brasilianska musikliv. Det som denna rörelse strävade efter – närheten till gatan och pop-kulturen, ämnesmässig rörlighet, inspirationen från samtida internationell musik, banden till folkmusiken, den rebelliska och eklektiska hållningen – hade Ben redan integrerat i sin musik på ett ytterst tilltalande sätt.
När han slog igenom med sin samba-rock frågade många vad denna musik var för något. Det lät annorlunda från allt som var populärt i Rio De Janeiro på den tiden. Rytmen hade han plockat från maracatun, och han byggde vidare på den med flera briljanta album under 60- och 70-talet.
Jorge Ben – A Banda do Zé Pretinho
(blandade trumlagare, ninjor, knob twiddlers…)
På 90-talet inträffade en till revolution inom brasiliansk populärmusik. Jag citerar mig själv:
Likt 70-talets Bronx var 80-talets Recife (med sina en och en halv miljon invånare Brasiliens fjärde största stad, belägen på landets nordöstra kust) plågat av fattigdom och våld. Enligt en undersökning av levnadsstandard i 100 storstäder världen runt gjord av Population Crisis Committee 1990 hamnade Recife på en vanärande 96:e plats (Hecht, Tobias, At home in the street, s. 232).
“It was as if the whole community was sick, suffering from depression… and we needed to create a new scene in the city.”
“There was a serious problem because nothing was going on in the city. We didn’t have the money to leave and we had the dilemma of whether to change city, or to change the city.”
(Fred 04 och DJ Dolores, ur BBC-dokumentären A Tale Of Four Cities)
Precis som i Bronx visar exemplet Recife att extrema förhållanden kräver radikal musik. Likt hip hop-kulturen var Mangue Bit ett sätt för lokalbefolkningen att stärka sin självkänsla och bryta spiraler av misär och meningslöshet. När den nya kulturen exploderade och spred sig över världen var platsen man kom från inte längre något att skämmas för. Skammen hade ersatts av stolthet.
”From mud to chaos, from chaos to the mud
A robbed man is never fooled twice”
Tillsammans med de tunga maracatu-trummorna lades den musikaliska
grunden med omväxlande funk-, metal-, och Jimi Hendrix-gitarrer, dubeffekter och, precis som i den tidiga hiphopen, Kraftwerk-samplingar.
(…)
En sådan bred blandning, speciellt med rock och rap inblandat, slår sällan väl ut. Det är något med det brasilianska samhället och dess mix mellan nationaliteter som gör att ett eklektiskt uttryck ligger så nära till hands – och faktiskt fungerar.
Hiphop-kulturen existerar som en fråga: Vad ska du göra nu? Vad blir din del i den planetariska kulturen? (…) Ingen antog utmaningen likt Mangue Bit. Den breda och helt igenom framgångsrika blandningen, återknytandet till lokala traditioner, de starka, egenartade texterna, den sociala biten, den nya teknologin – allt återkommer lika starkt som inom hiphop.en Även om Nação Zumbi och Mundo Livre S/A fortfarande gör kvalitativ musik och turnerar världen runt så var det inte så mycket mer än dom som lyckades erövra världen. Man får dock vara nöjd så. De utgör några av den brasilianska musikskattens höjdpunkter. Och Mangue Bit ställer en fråga till världen, och även till hiphop-kulturen: Vad ska du göra nu?
Med ett ökat fokus på smältpunkter mellan folk- och modern dansmusik – alltså kuduro och kwaito och cumbia och allt sådant – så sitter vi bara och väntar på att maracatuns rytmer återföds i nya skepnader.
Men varför vänta? Sedan över ett år tillbaks kan du gå in på Discobelle och höra Malmös egna San-One mixa in en klassisk maracatu-chant bland diverse b-more och booty-stänkare (en bit in i mixen, minns inte exakt när, men det passar som en handske).
Vill du gå djupare rekommenderar jag dig att ta dig till Sofielunds Folkets Hus i Malmö den 10:e november då det kommer att hållas ett workshop med tre riktigt tunga maracatu-representanter, direkt från rötterna i nordöstra Brasilien. Är du trött på okordinerade bongo-trummare som förstör dina parkutflykter? Gå och kolla in lite tajt, traditionell skit istället, och lär dig lite historia på köpet.
Datumet i Malmö är en del av en längre Europa-turné, och det kommer även hållas workshops i Stockholm och Uppsala.
Vi kommer att lära oss hur man spelar maracatuns olika instrument, hur de olika nationernas stilar skiljer sig åt, men även om maracatuns historia.
Det är bra om du har erfarenhet av slagverk, och en aning om vad maracatu är. Förbered dig gärna med att se filmklipp eller liknande. Kontakta mariananomundo(-at-)live.com för mer information och tips.
Priset för en workshop och föreläsningar är 300 kr.
OBS! Begränsat antal instrument på plats!
Anmäl er genom att skicka ett mail till mariananomundo(-at-)live.com.
Programmet är som följer:
18:00 Samling och presentation av varje Mestre.
18:30 Debattcirkel för att svara på frågor.
19:00 Slagverk masterclass med Mestre Arlindo (caixa, mineiro, gonguê och alfaia)
20:00 Slagverk masterclass med Mestre Gilmar (caixa, mineiro, gonguê och alfaia)
21:00 Slagverk masterclass med Mestre Afonso (caixa, mineiro, gonguê och alfaia)
22:00 Slut på aktiviteter
Mestre Gilmar började som trumslagare (batuqueiro) i Maracatu Estrelha Brilhante de Igarassú, som leddes av hans farfar, när han var tre år gammal. När hans farfar gick bort tog Gilmar som sin plikt att bli ny Mestre för sin Nation. Bortsett från detta tar Gilmar även del i gruppen Coco de Olga tillsammans med sin mor, Dona Olga (som p g a hälsoproblem inte kunde medverka i årets Masters Nation).
Mestre Afonso är en av de mest respekterade nationsledarna i delstaten Pernambuco. Hans Maracatu Leão Coroado, som grundades 1863, är en del av Pernambucos kulturarv. Han har tidigare lärt ut maracatu i Europa, Kuba och runt om i Brasilien.
Mestre Arlindo är president för Maracatu Cambinda Africano, som etablerades av hans far, Mestre Natércio. Arlindo spenderade många år jämte Mestre Luiz de França, en av maracatuns mest inflytesrika personer, och förvaltar på så sätt mycket av historien och traditionerna från äldre maracatu-nationer.
[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=HqNK3BaUTYM&hl=en&fs=1&]
