“I didn’t know it was PT Capone at the time but this shit really felt like a nunchuck to the cranium my gee I was not ready for all that Akinyele style barkin I was expectin some smooth fly gangsta type shit like Az Sosa’s music but this shit had me feelin like I was on a bus to Rikers bout to serve up several consecutive life sentences. I’m still not sure at all where the fuck this track comes from though Im guessin theres a unreleased Pretty Tone LP somewhere in the vaults bound to be released someday as Mobstyle awareness grows”
Lyssnade häromkvällen på Petters, Sannas och Hugos podcast om bl. a. ASAP Rocky, och kan bara hålla med – likt Main Attrakionz (och flera andra nya rappare) lånar han friskt från olika håll, och bygger sin stil i lika delar på sina hemstadshjältar och sin nerladdningskatalog (lika mycket Bone Thugs-N-Harmony som Byrdgang för Rocky, lika mycket Capone-N-Noreaga som Mob Figaz för Main Attrakionz) – men gör något nytt och eget av det.
En skillnad är att ASAP Rocky har en superstjärnas utseende och utstrålning, medan Squadda B och Mondre M.A.N. visserligen har guld i käften och kilovis med swag – men en alltigenom lågmäld framtoning, är taniga och ser lite frånvarande ut, saknar märkeskläder och mediaträning, och verkar tänka så lite som det går på singlar och affärsplaner.
Själva musikskapandet – äventyret där man hela tiden upptäcker nya ljudlandskap och livsberättelser – framstår som det viktiga. De börjar rappa när de vaknar, och ibland innan, om man ska döma efter den vid tillfällen drömska stämningen i deras musik, och fortsätter under dagen, i studion, på scen, i sovrummet, på trottoaren.
(“mucho cheddar, me and mondre best duo ever, quote my words or do me better…”)
Kool Keith nämner i en gammal intervju (där han spyr galla över nostalgiska producenter som gräver i gamla smutsiga vinylbackar och det då nyanlända soundet med uppspeedade röstsamplingar – han vill absolut inte höra sig själv över några Mickey Mouse-beats!) en slags Frankenstein-princip som han saknar i modern rap. It’s alive! – den där monstruösa oförutsägbarheten – keyboardisten spelar med båda händerna, musiken styr musikern och vice versa i ett växelverkande system, artisten släpper kontrollen och går in i ett jämlikhetsförhållande med sina instrument, musiken börjar leva ett eget liv.
Kraftwerks och Lee Perrys berättelser om hur maskinerna spelade dem. Mad Mikes orgelspel i kyrkan varje söndag där den helige ande stegvis tar över och börjar spela förut okända ackordföljder genom honom. Aphex Twins djuphavsdykningar i sinusvågor och effektoceaner, hans totala kapitulation inför musikäventyret, hur han i likhet med Nietzsches rekommendation gjorde själva musiken till livets organiserande princip.
Jämförelsen med Aphex Twin fungerar också när man begrundar djupet och bredden i deras material, hur de känner sig hemma i lika många stilar inom rap som engelsmannen gör inom elektronisk musik. Allt är inte genialiskt, men det är genomgående belönande lyssning.
Jämte Lil B är de unga Oakland-rapparna de enda verkligt experimentella rap-artisterna på 10-talet, på så sätt att deras hållning helt och hållet går ut på att föra musiken framåt, en strävan som påminner om åttiotalets Bomb Squad och Ultramagnetic MC’s och en tid när genrens gränser fortfarande höljdes i dimma. Kanske är det därför som de kan arbeta med rockmusiker och electronica-artister med en viss bibehållen värdighet.
Även textens ärlighet och öppenhet har de gemensamt med Lil B, men där Based God rappar om att ha positiv inställning och att heala planeten så säger Main Attrakionz: “young niggaz got numbered days / take the cape off… aint no getting saved“. En enkel råhet, och ett iskallt, verklighetsnärmande tilltal som för tankarna till tidiga Mobb Deep; unga veteraner som redan har sett för mycket, nersänkta i alkohol och narkotika, på drift i vildmarken… “my uncle died in my mothafucking face / heroin addict, that’s why I love how the bo* taste“.
Trender och poser är skit samma. Inga stora ord, men valda med en omsorg som tecknar skarpa och unika bilder. Inga stora gester, bara hundra procent lågmält, djupt mullrande vardagsliv. Squadda B vaknar upp till en huvudvärk med stort H efter att ha sålt crack hela natten, och nämner att hans hustlande i slutändan handlar om “not even minimum wage… it’s not right“.
Rick Ross fantasier om kokainprofiter och gangsterkontakter kunde inte kännas mer avlägsna. Man blir påmind om Method Mans berättelse om hur mycket han hatade att hustla, eller 2pacs redogörelse för att han som ung inte fick sålt en enda bit crack, att hans polare från the trap istället gav honom fickpengar och rådet att satsa på musiken – Gud välsigne dom för det.
Men för att återknyta till inledningen – det finns ingen anledning till att ställa ASAP och MAz mot varandra. Tillsammans gjorde de årets bästa låt – Leaf som den hette på Live Love Asap, eller Take 1 som den döptes till på 808s & Dark Grapes II.
Veckorna framöver kommer att spenderas med att klura på vilket av dessa tapes som är årsbästa. Kanske har Squadda Bambino, som knappt fyllda tjugo redan har tjugo-trettio tapes under bältet, ytterligare något att säga i den diskussionen – någon gång före nyår kommer förhoppningsvis hans solodebut Back Selling Crack.
