Kan Boosie ens rappa utan att totalt black the fuck out? Hur håller han lågan vid liv på detta sätt? 50 Cent framstår nu som väldigt slätstruken i jämförelse (även om jag gillar I’m The Man från samma tape); kanske är det så att sjukdomar och fängelsevistelser inspirerar till mer angelägen musik än herrgårdsliv i Connecticut och Instagram-beef?
Känslan när Nasir avlöser Joseph McVey för sista versen. Jag kommer aldrig sluta lyssna på rap.
Snälla ge mig en Ross-lös version.
Orginalbeatet är så mycket bättre än det som hamnade på skivan, och självfallet så är AZ, Redman och Styles P > Action Bronson, Roc Marciano och Saigon.
Som någon uttryckte det mycket mer mästerligt än vad jag är mäktig: “Mega went full talib kweli never go full kweli“.
Med det sagt ska vi minnas att Mega Montana har skrivit några av historiens råaste rap-låtar. Lyssnar på denna igen och ryser.
“You hit me in the chest
Luckily I was wearing a vest, but the impact hurt my fucking flesh
Fucked up my Avirex and made my neighbors upset
(…)
You should’ve seen your man’s faces when I came to the wake
Had the mac with the compressor, under my black leather
Bitches crying niggas eyeing, whispering “that’s Mega”
Tension in the air I pause
Ice grills turned to fear
You don’t want it
I let them breathe, at the same time, yes believe
“Coming here fronting”, you’ll never leave
As I approach your open casket
I’m in your face like, “damn I smoked this bastard”
You was a dead man walking
Now you a live nigga laying in the coffin“
Det kan även vara bra att komma ihåg att Cormega hade låtar med budskap redan från början, att de var fantastiska, mästerliga, och att hans främsta kvalitet kanske var just denna helt ärliga och konstnärligt högexplosiva balans mellan ljus och mörker.
Sagan on Queensbridge fortsätter.
Sällsynt detta: rap från NY som låter helt ny.
“Posted up, goons ferocious, jewels cold as fuck
Those who dreamed about scheming – we woke ‘em up”
Mega går att lita på och Onyx låter förvånansvärt fräscha och dynamiska, men “nykomlingen” Papoose hade man inte saknat. Kolla även The Oral History of the Tunnel.
Det 50 Cent gjorde med Gucci Mane och Kendrick Lamar lät helt OK, bättre än det borde faktiskt, men på The Funeral uppenbarligen är han tillbaks i sitt rätta element.
Tillbaks till det tidiga 00-talets sound, fast mer New York. Det är välkommet. This Is Murder Not Music och Can’t Help Myself (som jag också är sen på) låter inte riktigt lika angelägna, men i samma stil.
Välgjord dokumentär om 28-årige Thomas Winston, en mindre spelare i New Yorks knarkekonomi, som precis har släppts från fängelset och nu planerar att lämna spelet. (I praktiken: att gå från en ungefärlig veckolön på 15,000 dollar – för att servera crack – till en ungefärlig veckolön på 300 dollar – för att servera Big Macs. 98-procentiga lönesänkningar visar sig dock vara tämligen svårsmälta.)
För honom betyder denna dröm om att lämna spelet också att lämna sitt kvarter, det som man har kallat sitt hem och sin värld. På samma sätt som klassresor i det svenska folkhemmet utarmar arbetarkvarteren (ekonomiskt och begåvningsmässigt), så leder denna strävan till en samhällelig förändring som enbart är negativ.
Ett positivt musikaliskt inlägg i den här debatten är Too Shorts antigentrifierings-anthem Money In The Ghetto. Pengar ska återinvesteras i där man kommer ifrån, inte i tyska bilar och franska märkeskläder. Stöd dina egna och stanna om möjligt kvar och kämpa för dina kvarter.
Här påminns jag om en passage i Örjan Bartholdsons bok Brasilien, den mörka kontinenten.
“Men störst intryck av alla gjorde ändå idrottsministern när han dök upp. Det var ingen mindre än den gamle fotbollstjärnan Pelé och i Fernandos ögon den främste spelaren som någonsin funnits. Han höll ett tal som Fernando i ärlighetens namn inte mindes särskilt mycket av, men han kom ändå ihåg hur Pelé pekade ut över alla barnen och sade:
- Kom ihåg, er enda chans ligger i att studera, att kämpa så ni kan komma bort från misären.
När Pelé var färdig klev en radikal präst upp i talarstolen. Han fixerade barnen under några sekunder, så sade han med kraftig stämma:
- Glöm vad Pelé sa. Vad hjälper det alla barnen i er situation om några av er lyckas flytta och glömma er bakgrund. Istället bör ni kämpa tillsammans för att förbättra förhållandena där ni lever och göra era familjer, vänner och grannar medvetna om varför kåkstäderna ser ut som de gör. Det gäller att förbättra för alla, inte bara för sig själv.”
Något överraskande visar sig Thomas också vara en begåvad rappare. Eller kanske inte så överraskande ändå. Queensbridge har högre tung-rappare-per-capita än någon annanstans i Amerika – t.o.m lilla Vallejo och Uncle 40 Waters mäktiga släktträd hamnar i skuggan jämte dess lägenhetsbyggnader, som Cormega beskrev så ingående när vi intervjuade honom.
I think Queensbridge is dope with the music because we have so many artists, and Queensbridge is competitive. (*Cormega walks over to the window in his hotel room, points to the opposite building across the small ass back yard.*) That window is a little bit too far, if you could move that building closer, this would be exactly how me and Nas’ view was.
From my evening I could holler, “Yo Nas”, and he’d be like, “What up?”. Imagine that. Cormega is right there, and in that building is Nas, and across the building is a DJ. If you walk across the street, there’s Craig G, and in another building is Tragedy, and in another building is Poet, and in another building is Marley Marl, and then you walk across a block, and there’s Nature and ACD, and then you cross the block over, and there’s Mobb Deep and Capone.
That’s Queensbridge. So when you have all these people, it’s survival of the fittest. If you don’t stand out, then you’re not going to make it. Being that there were so many dope, prolific artists, it pushes everybody to go harder. And every MC thinks that they’re the best, that’s just how MC’s are, or they try to program themselves to be the best. That’s what makes Queensbridge dope.
Kanske är det just den här tätheten och hungern som särskiljer QB från annan New York-rap. Det är en speciell intensitet i rader från Nas, Cormega och Tragedy Khadafi, en särskilt rå känsla i musiken från Mobb Deep, CNN och Screwball.
I dagens New York saknas detta, och när jag ser den lilla killen på introt till Tragedy-dokumentären minns jag något annat som gått förlorat: rappare som berättar om vad de ser framför sig i sina kvarter. Infamous Mobb fortsätter att släppa bättre rap-videos än resten av New York (Exquire och Roc Marciano undantaget), men finns det några nya Queensbridge-rappare som faktiskt låter som sina hemkvarters betong, asfalt och parkbänkar?
The Life and Death of a Dealer konstaterar att Thomas inte blev en av dem.
Och RIP till hans Myspace pga >> hans Youtube.
G-g-g-g-g… G-Unit!
Kanske den bästa vemodige rapparen någonsin. Så här ska en video från en åldrande New York-artist se ut…