pkd » > BRYTBURKEN.SE

PKD on DNA, “to experience anamnesis”

Jun 232009

“In other words, Zebra was informing me that the immortality achieved by the early authentic Christians was through DNA or gene pool memory, and that what they told outsiders was a “fish sign, representing Christ,” was in fact a drawing of the DNA molecule. Zebra had already made it clear to me that the early Christians, as representatives of Essenes, had managed to conquer time. This is how they did it: one of their members dies, and was later, by means of an external disinhibiting stimulus, retrieved – which is to say, his later incarnation was induced to remember, to experience anamnesis (the loss of amnesia).

Zebra achieved this with me. I was able to remember my life as an Essene of the first century A.D., and the steps taken to eventually insure a resoration of my memory and hence identity. I was able to retrieve not only two former lives but a knowledge of my primordial origin from the stars.”

(p. 149-150, The Selected Letters of Philip K. Dick vol. 5)

“Were these truly added perceptual faculties – added to the normal – or were they, instead restored perceptual faculties which had been lost, latent, so to speak, all my life? (…) We are imprisoned by blunted faculties; the very blunting itself makes us unaware that we are deformed. But how this blunting came about, by whose actions and why, I have no theory.”

(p. 153, The Selected Letters of Philip K. Dick vol. 5)

Philip K. Dick on STAR WARS

Uncategorized No Responses »

Jun 142009

While I was there in Metz we saw the French premiere of STAR WARS and I was amazed at the theological implications of what, in the film, is called “the force”. Have you seen the film? I then bought the novel. Beyond doubt there is a profound theological theme to it, and the audience is reacting to it. Also (and I tell you this witha certain hesitation) the description of “the force” in STAR WARS for unaccountable reasons resembles the entity or force which took me over during my religious experiences in March of 1974. That which I saw then, which I call VALIS or Zebra was a plasmatic energy. Read this quotation from the novel STAR WARS (p. 120):

“Remember, the force is omnipresent. It envelops you as it radiates from you. A Jedi warrior can actually feel the force as a physical thing.”

“It is an energy field, then?” Luke inquired.
“It is an energy field and something more,” Kenobi went on, almost mystically. “An aura that at once controls and obeys. It is a nothingness that can accomplish miracles. No one, not even the Jedi scientists, were able to truly define the force. Possibly no one ever will.”

Now page 121:
“I’ve seen a lot of strange things. Too many to believe there couldn’t be something like this ‘force.’ Too many to think that there could be some such controlling one’s actions. I determine my destiny – not some half-mystical energy field.”

Page 81:
“Let us say simply that the force is something a Jedi must deal with. While it has never been properly explained, scientists have theorized it is an energy field generated by living things. Early man suspected its existence, yet remained in ignorance of its potential for millennia. Only certain individuals could recognize the force for what it was. They were mercilessly labeled: charlatans, fakers, mystics – and worse. Even fewer could make use of it. As it was usually beyond their primitive controls, it frequently was too powerful for them. They were misunderstood by their fellows – and worse.”

Eugene, this is as good a description of what I experienced taking me over and guiding me; actually controlling me, in March of 1974 as I myself could write. Also, the character Luke hears the voice of the dead Jedi knight Kenobi, just as, when the plasmatic field which I call VALIS took me over I, too, heard a voice – that of my dead and resurrected leader, Jesus Christ. Whether George Lucas knows it or not, he in his film and novel is making the mystery of our religion real to literally millions of people, by using new names, new descriptions. I have no idea how conscious Lucas is, how deliberately he acted … or whether he was acted upon by God in his writing, as I think we all are to some degree.
Well, I am very tired from my trip and must sign off. Please write again soon, and forgive me for having mislaid your recent letter.

With warm regards,
Phil Dick

P. S. To clarify – I have no doubt that it was the Holy Spirit, the Third Member of the Trinity, which took me over in a theolepsy in March of 1974, but in my notes and novel VALIS I am striving for new formulations, new and fresh ways of expressing what I believe to be the eternal truths, just as I did in MAZE OF DEATH and other earlier novels. As St. Augustine said, there is no end to the wonderful mystery of the Trinity; one can contemplate it for all eternity and yet not know it completely. I do think George Lucas has done something of sensational importance and value for man in STAR WARS: I honestly believe that the Word and Hand of God guided and informed him, whether Lucas is aware of it or not. What I myself have done is a mere tittle in comparison to what Lucas has done – and my audience is a tittle compared to the audience he is reaching, for which I also thank our God, and I realize that our God knows how to reach into the mass of mankind, that mass of mankind being secular now and drawn away from religion. Did I not show this in my own novel UBIK, where the intermediary personality of Glenn Runciter, who stands between man and God, promotes the Word Itself of Ubik to appear in the garbage and rubble and trash of TV commercials, and in vulgar ads in general? I foresaw – and saw – that the Word would come to us not so much down from above, now, in these secular days, but up, so to speak, from the gutter. STAR WARS confirms me. I am sure of this. God speaks to us from popular novels and films; here is a supreme example. Names and creeds and doctrines and dogmas and formulations are not important; what is important is the living Word. And it is that which Lucas depicts and describes in “the force,” as he calls it. And people everywhere are responding.

(p. 101-103, The Selected Letters of Philip K. Dick vol. 5)

Om Keanu Reeves agerar slappt och uttryckslöst är det för att vardagen runt honom bäst kan beskrivas som slapp och uttryckslös. (Han är knappast den skickligaste nya skådespelaren, men möjligen den största, i mytologisk mening).

En sjysst film och sjysst röka är det mesta, bästa man kan hoppas på här nånstans i västerlandet, utan pengar eller kvinnor.

Philip K. Dick möter Det ensamma geniet

Uncategorized No Responses »

Jul 272007

“Man hör ibland Dick beskrivas som ett ensamt geni, ett freak av begåvning mitt i en annars obesjälad och torftig genre: även Stanislaw Lem kan låta på det viset. Det är naturligtvis helt fel, och tyder på två saker: dels brist på bildning, dels att man lyssnat för mycket på Dicks egen skildring av sin litterära ensamhet. Han ingår i en tradition, där olika temata långsamt odlas fram, och där det förvisso fanns kopplingar tillbaka till en äldre tids fantastiska litteratur. Men instängd i sitt drivhus, eller vad man nu ska kalla det, genomgår science fiction-litteraturen ett antal fascinerande mutationer. Att läsa genrens klassiker i någotsånär kronologisk ordning kan verkligen skänka en känslan av att se något ”växa fram”, för att ”bära frukt” under femtio- och sextiotalet.”

“Bakom Dick står en rad av – tidvis – erkända förebilder, främst bland dem A E van Vogt (1912-2000), författare till underbart komplicerade SF-romaner som Slan (bokutgåva 1946), Worlds of Null-A (1948, på svenska Världen och Noll-A) och The Weapon Shops of Isher (1951, svensk titel Vapenhandlarna från Isher). Många av van Vogts temata går igen även hos Dick.”

Ola Larsmos djuplodande essä om Philip K. Dick är högintressant läsning.

Vem skriver egentligen en bok? I en radiointervju från 1976 möter PKD ännu en gång Det ensamma geniet.

“And Ballantine deserves to make a bundle on it because Judy-Lyn Del Rey at Ballantine went over the manuscript page by page with me, that’s A Scanner Darkly, and told me what it needed to make it into a really competent book. She’s able to show me point for point. This is the first time any editor has ever done that with me since The Man In The High Castle, the editor Pete Israel was the editor for Putnam then. And he went over The Man In The High Castle page by page and showed me how it should be changed. And then, now, Judy-Lyn has done that with A Scanner Darkly. And so I’ve got two good novels under my belt because I had a good editor. The rest of them, they let me flounder around and write whatever came into my head. So, it was all uneven, the good parts and the bad parts wouldn’t add up. Judy-Lyn del Rey, I’ve never had an editor like her before. She is probably the greatest editor since Maxwell Perkins. She showed me how to create a character and I’ve been selling novels for 22 years. And she showed me how to develop a character. Now that really – my first reaction was dear Judy-Lyn how would you like to take a one way walk off the Long Beach pier? But then I started looking at what she was saying there. And as soon as my fuse had burned out, being very short, it didn’t take long, I realized that she was teaching me how to write. And it’s too bad nobody did that 25 years ago because then maybe my books would make more sense. But look for A Scanner Darkly because that’s – there’s a master craftsman came into that book, Judy-Lyn del Rey.”

A Scanner Darkly igen

Uncategorized 1 Response »

Jun 192007

(uppdaterad 070727)

Nu har jag sett filmen två gånger och kan hjärtligt rekommendera den. Det är utan vidare så att A Scanner Darkly kan vara för dagens drogkulturer och The War On Drugs vad A Clockwork Orange var för det institutionaliserade samhället.

Neo-Fred-Bob Arctor, denna kroppsliga manifestation av en framtid där vi gör ett bra jobb med att dunkelt övervaka och registrera oss själva (men dunkelt), är utan vidare Keanau Reeves bästa roll (bättre än vad han gjorde i River’s Edge). Att casta honom som sönderfallande death freak-snut är den största lyckträffen i drömfabriken sen Arnold i Terminator.

Filmen är lika mycket Dicks geni som Linklaters känsla för slacker-dialog och fina sentimentala scener.

I extramaterialet beskriver animations-teamet kompletteringen av A Scanner Darkly som en triumf. Precis så. Slutscenen kopplar inte enbart ihop alla linjer filosofiskt och berättandemässigt, man fylls av en känsla att animationskonsten tagit ett steg framåt, att resten av världen nu kan göra tecknad film på samma nivå som de japanska mästarna. Den fräscha sensationen ligger här inte bara i det Rotoscope-tekniska samlaget mellan filmkamera och ritplatta, utan beror också på att den svindlande landskapskänslan man får inte kommer från en anime-rulle, utan från en Richard Linklater-film med Keanu Reeves, Woody Harrelson, Robert Downey Jr. och Winona Ryder.

Det är en fin dag i filmvärlden.

Mark Rowlands – Philosopher at the End of the Universe

Uncategorized 2 Responses »

Jun 082007

Att skriva för nybörjare borde vara att skriva klart och kort, inte långdraget. Nånstans på vägen borde Mark Rowlands bestämt sig för om han ville vara SF-filmernas Luther Blisset eller deras Herman Lindqvist. I Philosopher at the End of the Universe, en introduktion till filosofin genom den spekulativa spelfilmens värld, blir det lite av båda. En tredjedel av bokens essäer rör åtminstone filmer baserade på Philip K. Dicks berättelser, så man fotsätter att läsa.

Att använda filmkonsumtion som avskjutningsramp för filosofiska resor och reflexioner är osedvanligt sympatiskt, men man önskar att Rowlands hade dragit större växlar på det fantastiska material han har att göra med, och gjort några av de fantastiska kopplingar som är all god spekulativ fiktions grund. Författaren stannar genomgående kvar i Filosofi A på gymnasieskolan, vilket kan vara nog så intressant, men när filmerna det handlar om är neuronbändande mytologi som Blade Runner, Aliens, Terminator, Star Wars, Matrix och Total Recall förväntar man sig något mer än en åktur i Den Nakne Filosofens CP-truck.

Rowlands använder inte själva filmmaterialet som en avstampsplatta för överljudigt diagonaltänkande, men för ett fall tillbaks in i klassrummet. Men det är värt att se hur Lord Vader kopplas ihop med Nietzsches übermensch och “livet-som-konstverk”, och hur Alien-kvartetten skrivs om som en argumentation för vegetarianism. Kanske finns det något annat där än ett tillfälle för Doktor Rowlands att få användning för gamla lektionsplaner som låg och skräpade i skrivbordslådan.

Philip K. Dick – The Simulacra

Uncategorized No Responses »

Jun 032007

I The Simulacra beskrivs ett framtida, noggrant klasskiktat, korporativistiskt matriarkat. Presidentfrun är den verkliga statschefen, presidenten en artificiell skapelse, en fjärrkontrollerad docka – en “simulacra”. Samhällsmakten koncentreras kring en modersgestalt, och medborgarnas har psykologiskt gjorts ner till hjälplösa barnungar. Förebådar inte detta Deleuzes tankar om kontrollsamhället, och Oedipus-begär som knyts upp mot kapitalismen?

De första sidorna i den här boken är i god ordning löjeväckande, men längre fram ser man bättre vad The Simulacra är – en genialiskt konstruerad, varmt skriven, visionsbändande SF-klassiker. Som vanligt med PKD då alltså LOL

SF-genrens implosion

Uncategorized No Responses »

Jan 262007

Inte bara William S. Burroughs var en inspiration för franska efterkrigsfilosofer. Baudrillard tog sitt The Simulacra från Philip K. Dicks bok med samma namn, och gjorde det till ett av sina filosofiska centralbegrepp.

I Jean Baudrillards essä Simulacra and Science Fiction beskrivs en implosion av SF-genrens imaginära landskap. Två parallella utvecklingar läggs fram – domesticeringen av jordklotet och raderandet av dess jungfrumark, och jämte detta förlusten av SF-kartans näringsrika, okända territorium – inga mer raketresor till okända planeter, inga mer framtida färdvägar att söka i stjärnhimlen. Rymdprogrammen är övergivna, och den upptäckarlusta och vetenskaplighet som investerades i erövringen av galaxen vänds nu inåt.

“When the map covers all the territory, something like the reality principle disappears.” I hyperverkligheten växer inga okända världar längre fram, inga heroiska rymdexpeditioner lämnar planeten. Eftersom (enligt Baudrillard) verkligheten med detta har förlorat sin jämförbara äkthet, är den spekulativa fiktionens uppgift nu att utrusta fragment hyperverklighet med en aura av äkthet.

“True SF, in this case, would not be fiction in expansion, with all the freedom and “naïveté” which gave it a certain charm of discovery. It would, rather, evolve implosively, in the same way as our image of the universe. It would seek to revitalize, to reactualize, to rebanalize fragments of simulation—fragments of this universal simulation which our presumed “real” world has now become for us.”

Naturligtvis fortsätter han med att nämna Dicks arbeten.

“But where can one find fictional works which already incorporate this condition of reversion? Clearly, the short stories of Philip K. Dick “gravitate,” one might say, in this new space (although it can no longer be expressed as such because, in fact, this new universe is “anti-gravitational,” or, if it still gravitates, it does so around the hole of the real, around the hole of the imaginary). Dick does not create an alternate cosmos nor a folklore or a cosmic exoticism, nor intergalactic heroic deeds; the reader is, from the outset, in a total simulation without origin, past, or future—in a kind of flux of all coordinates (mental, spatio-temporal, semiotic). It is not a question of parallel universes, or double universes, or even of possible universes: not possible nor impossible, nor real nor unreal. It is hyperreal. It is a universe of simulation, which is something altogether different. And this is so not because Dick speaks specifically of simulacra. SF has always done so, but it has always played upon the double, on artificial replication or imaginary duplication, whereas here the double has disappeared. There is no more double;
one is always already in the other world, an other world which is not another, without mirrors or projection or utopias as means for reflection. The simulation is impassable, unsurpassable, checkmated, without exteriority. We can no longer move “through the mirror” to the other side, as we could during the golden age of transcendence.”

Den spekulativa fiktionen flyr NASA-fantasierna och växer vidare i våra vardagsmaskiner, här i våra händer, i våra sovrum. Här kommer cyberpunken in i bilden. Om traditionell SF agerade som ett litterärt alibi för NASA, var kanske cyberpunkens främsta förtjänst att den gav MIT-hackarnas etos ett soundtrack, en klädstil, ett sexliv, och spann vidare med stil och social gemenskap utifrån maskinmartyrernas exempel.

En av Gibsons första publicerade noveller, The Gernsback Continuum, sätter en punkt i SF-litteraturens ohejdade expansionism. Här ser man ser bakåt, inte i alternativa andra världskrigetscenarier, utan man skådar i kulturens egna historia.

Sjävlutnämnda cyberpunkare är dock lika korkat och andefattigt som självutnämnda punkare. Att med etiketter förpassa en stark och vacker utveckling som denna till en subkultur – kodad likt ett slutet, exkluderande system, i motsats till populärkulturens öppenhet – är förstelning. Att gemenskapa kring musikstilar och kulturella koder, och trippa ut på lysdioder har sin plats i historien, men minns att man i SHA lyssnade på Geto Boys, och att man i VSU publicerade Public Enemy-texter, när man inte klagade över stulna NWA-band. Termen cyberpunk behövs inte jämte populärkulturen, som är mer cyberpunk än Cyberpunken kan bli. Pillret löses upp i kemiska kedjereaktioner.

Vid ett tillfälle gör Roland Barthes en jämförelse mellan den viktorianska SF-litteraturens ombonade rymdraket och Rimbauds berusade båt. Där syns skillnaden mellan imperiets expeditioner och det spekulativa äventyret. Den trivsamma rymdkapseln, som var man än befinner sig är en borgerlig tillvaro i miniatyr, söker rum för imperiets utbredande, efter nybesutten mark ska inspekteras och kontrolleras, och eventuella utomjordiska vildingar som ska domesticeras.

Vardagslivet reproduceras så gott som möjligt i den nya världen, och efter Mars-resans ombonade raket kommer Mars-tillvarons tristess. Dick målade bäst bilden av dessa MARTIAN SUBURBS, främst i The Three Stigmata of Palmer Eldritch, där man i nybyggarnas vardag knaprar piller och trippar ut med något slags virtuellt brädspel som återskapar ett idealiserat jordeliv, när man inte klagar över hur dåligt tomatplantorna växer i den torra röda Mars-jorden.

Rimbauds flytande, sönderfallande farkost är förlorad i ett äventyr där vardagen förloras. Kamelryggen var hans rymdkapsel, och där löstes hans franska jag upp i öknens stjärnhimmel. Den som färdas förändras av omgivningen, inte tvärtom, det upplevda landskapet tvingas inte in i kartans paradigm. Istället öppnar man upp. Äventyret avgränsas inte längre till Imperiets rymdexpeditioner, till exotism och eskapism, det anländer till oss här och nu – inne i våra egna kroppar. SF löses upp i oss själva.

Tidstrilogin

Uncategorized No Responses »

Dec 212006

Time Out Of Joint är inte, trots namnet, den verkliga avhandlingen kring tid i Dicks författarskap, men en aldrig erkänd Truman Show-prototyp. Tidstrilogin är Ubik, Martian Time Slip och Counter-Clock World.

Undersökningen av tidsbegreppet har en biblisk dimension, täckt av dammets ofrånkomliga fall. Vi ser människor blåsa rök in i cigaretter, det förflutna märkligt filtreras in i synfältet, dibarn sugas in i sina mödrar.

Framtiden har redan födflutit. Inte ens tidens riktning kan vi vara säkra på .

Äktenskapet mellan människa och maskin

Uncategorized No Responses »

Nov 252006

“I don’t believe anything, but I have many suspicions. I strongly suspect that a world ‘external to,’ or at least independent of, my senses exists in some sense.

I also suspect that this world shows signs of intelligent design, and I suspect that such intelligence acts via feedback from all parts to all parts and without centralized sovereignity, like Internet; and that it does not function hierarchically, in the style of Oriental despotism, an American corporation or Christian theology.

I somewhat suspect that Theism and Atheism both fail to account for such decentralized intelligencce, rich in circular-causal feedback.
I more-than-half suspect that all ‘good’ writing, or all prose and poetry that one wants to read more than once, proceeds from a kind of ‘alteration in consciousness’, i.e. a kind of controlled schizophrenia. (Don’t become alarmed – I think good acting comes from the same place.)

I sometimes suspect that what Blake called Poetic Imagination expresses this exact thought in the language of his age, and that visits by ‘angels’ and ‘gods’ states it an even more archaic argot.”

(Robert Anton Wilson, http://www.rawilson.com/prethought.shtml)

William Blake hade sina visioner av ett äktenskap mellan himmel och helvete, men levde inte att se denna förening varje dag, bland sina nästa, i kapitalets söndertrasande av gamla diktomier (uppdelningar).

Philip K. Dick skrev igen och igen om en värld där man aldrig vet vad som är verklighet och vad som är människa och vad som är maskin. Han gick lika kraftigt in i den världens politiska, psykologiska och religiösa tillstånd, men han såg den aldrig utanför sina visioner.

På nivåer är Dick inte så anti-psykologisk som man kan önska, men andra säger att just detta är hans finaste, inte de neurotiska navelluddsundersökningarna, men en spröd inkännelse i människornas urverk.

Philip K. Dick och Richard D. James hade båda en tvilling som dog strax efter födseln. I Dicks författarskap märker man av en längtan och saknad efter hans förlorade syster, vilket går som parallellt tema jämte verklighetsmisstanken och känslan av hemlöshet i tillvaron.

Oavsett vilken genre James kliver in i på vilken skiva, är hans musik utav en nerv, en varm maskinmellanmänsklighet, som om maskiner skrattade, sjöng, kved, drömde.

Older Entries