En tid satt jag mycket och letade ny, okänd svensk rap på tuben. I efterhand fick jag dock dåligt samvete av att skriva om de här unga talangerna. Varför?
Kolla på Adam Kanyama. Visst, han rappade grymt då han blev ett namn och hade en för sin ålder imponerande vokabulär. Men gjorde han bra låtar? Nä och det gör han inte nu heller. Han fick inte ro att lära sig det. Rappare måste få utvecklas i fred. Man ska inte släppa in ljus i kameran, och dessutom: har man redan lyckats med musiken, före puberteten, fan ska man rappa om då?
På dagen för två år sedan uppmärksammade jag här en ung rappare från Mölndal utanför Göteborg (tyvärr är hans gamla låtar borta nu). I efterhand är jag glad att jag var ensam om det, för under de här tjugofyra månaderna har han fått utvecklats i fred.
Para Dreams är inget revolutionerande. Titel och tema är tvärtemot helt stereotypt. Men Faaraz har lärt sig att sätta samman och lägga ut sina ord med en personlig prägel. Det låter faktiskt inte som så mycket annat i Sverige, men inte högt nog för att kramas ihjäl av etablissemanget. Inte ännu.
