Med envetenhet och en otrolig talang lyckades Tim Maia med tiden tränga sig fram axel mot axel med soulens giganter; Otis Redding, Marvin Gaye, Curtis Mayfield. Hans låtskrivande är lika dynamiskt och innovativt, hans röst lika smärtsamt dräpande och samtidigt honungsmässigt helande.
Efter en dålig dag vill vissa höra 2pac, andra föredrar The Smiths, Johnny Cash eller Wu-Tang Clan. När allt känns skit sätter jag på Tim Maia. Han är den smärtupplösande erfarenhetsmusiken personifierad. Död sedan tolv år finns han fortfarande kvar, öppen inför vår situation, och vi för hans smärta och säregna levnadsstämning. Genom musiken går vi mot ljuset.
Är man inte uppväxt i Brasilien är det svårt att veta var man ska börja. Att hans bästa låtar är utspridda över åtta självbetitlade album och att de flesta best of-projekt inriktar sig på hans senare keyboard-baserade ballader hjälper inte. Dessutom spelade han in massor av knepiga plojlåtar som passar mindre bra in här.
Varsågod. Mina favoriter i en praktisk zip-fil. Uteslutande från 70-talet, den andra hälften av låtarna från när han snöade in på Cultura Racional och skapade den mest framgångsrika syntesen mellan funk och filosofi den här sidan Parliamnet-Funkadelic. Produktionen var så intensiv; känslan de lyckades lägga i en drivande hi-hat, en bakomliggande orgel, en mästerligt återhållsam elgitarr, en perfekt EQ-ad snare.
Jag har inte mixat ihop låtarna, och ordningen är enbart kronologisk. The Ambassador Of Brazilian Soul – för Tim Maia var en sammanlänkande kraft, mellan amerikansk och brasiliansk musik, mellan människor som i liknande situationer, mellan den enskildes smärta och en högre ordning; det är vad soul handlar om.
Från hans första soloskiva, inspelad 1970, plockar jag Eu Amo Você (tillsammans med Bob Dylans The Wedding Song tidernas starkaste kärlekslåt), Primavera, och Azul Da Cor Do Mar, hans kanske allra största mästerverk.
Året efter släpptes ännu ett självbetitlad album, med Você som en stor framgång. I filmen om Lula används den när den framtida presidenten för första gången dansar med sin framtida fru. Filmen i sig är lite väl smetig, men just den scenen är jävligt fin. Tim Maia låter som om han ska sprängas av kärlek och lycka.
1972 kom ett till självbetitlad album, kanske hans bästa. B-sidan är åtminstone helt otrolig (Onni, jag köpte ett extra exemplar till dig – hämta det nån gång liksom). Därifrån hämtar vi Lamento och Pelo Amor De Deus.
Ber man någon på en bar i Brasilien spela något av Tim så finns det en god chans att man får höra Gostava Tanto De Você , det dynamiska och själfulla popmästerverket från 1973 års fjärde självbetitlade album. Först trodde jag att det handlade om en förlorad kärlek, men sen läser jag att Edson Trindade komponerade låten som en hyllning till sin avlidna dotter. “On the wall in my room, still hangs your portrait… I don’t wanna see, so I can forget… I even thought about moving, to any place where the thought of you… doesn’t exist… I liked you so much…”
Visst är Cultura Racional någon slags sekt, men so what, de anhängare jag träffat i Brasilien var mer rationella, även fall de tror på ufon, än ex. pingströrelsen (som är enormt jävla populär där nere). En sekt, men av det godartade slaget. Tim Maia var #based innan Lil B uppfann ordet.
Volym 1 och 2 av Tim Maia Racional rymmer hans mest inspirerade musik. Cariocan Tim Maia ljudsatte sektens skrifter lika briljant som Chicago-födde Curtis Mayfield ljudsatte Superfly. Det musikaliska men även temamässiga släktskapet mellan ex. Bom Senso och Little Child Runnin’ Wild är påträngande. Båda visste att dirigera sina musiker till stordåd och balansera funk-öset med ett dynamiskt låtskrivande, en skör melodikänsla, ett reflexivt textförfattande.
Efter det finns det inte mycket som jag kan spisa med samma entusiasm. Tim spelade in fler hits och fortsatte att sjunga gudomligt. Det känns orättvist att inte inkludera något från ex. Tim Maia Disco Club. 1978 hade, som skivtiteln antyder, discon vunnit mark även i Brasilien, men mycket av det som vi älskar med Tim Maia gick förlorat i det nya, välputsade formatet, även om vi konstaterar att han surfade elegant på tidens vågor; Acenda O Farol är briljant och dynamisk disco, Sossego är slipad, slick, malande klubbfunk.
I mars 1998, mitt i en konsert, går han av scenen efter smärtor i huvudet. Några dagar senare dog han på sjukhuset, kraftigt överviktig och efter ett hårt liv fullt av whiskey, weed och kokain. (“Jag röker inte, jag dricker inte, jag snortar inte – men ibland ljuger jag.”) Från att ha varit underdog-musikern personifierad, och sedan slagit igenom brett med boomen för svart musik Rio De Janeiro i mitten av 70-talet och framåt, hyllas han idag som en av Brasiliens största artister – som sångare, som låtskrivare, och som kontrakulturell ikon.
När Racionais MCs får frågan vilken artist de helst av allt skulle vilja spela in med dröjer inte svaret. De samplade även Tim Maia för sin nära nio minuter långa Homem Na Estrada, en av de mest djupgående och deprimerande rap-berättelser som spelats in. Låten dom samplade, ett bonusspår från Racional-sessionerna, får avsluta Tim Maia – The Ambassador Of Brazilian Soul.
