> BRYTBURKEN.SE

Har med en artikel i Arbetaren den här veckan om svensk, vuxen rap. Inte i erotisk mening, mer om föräldraskap o skit. Hittar inte den på nätet, så jag klistrar in den här nedan.

***

Att växa upp, att bli vuxen och skaffa barn, hus, hund och Volvo – är det möjligt för en rappare? Är det inte lämpligare att lägga ner när man närmar sig 30? Vad händer när man inte längre är samma person, och lever i samma situation, som när man först gjorde sig ett namn? Vad är detta att åldras i svensk hiphop?

För Ayo, Blues och Pstq innebar det att man av olika anledningar tystnade musikaliskt. För Fille att ens rader gavs ytterligare nerv och tyngd. För Petter betyder det att klibba sig fast i rampljuset och krampaktigt hålla fast vid genrens senaste trender. För Timbuktu innebar det en horribel slags folkhemsfunk och värre Mikael Wiehe-covers. För Gubb blev passagen från ung rappare till ärrad veteran särskilt tragisk. Det ser olika ut, men ett är säkert: det är en minoritet förunnat att få åldras med värdighet.

Som för de flesta i min generation så var en 18 år gammal Douglas León min första kontakt med svensk rap. Han var karismatisk, egensinnig, en naturlig stjärna, likt en Albys egen Snoop Dogg, min andra stora favorit då. Men då Doggy Dogg mest var som en seriefigur för mig så dröjde Dogge kvar. Närvaron gick djupare. Han sa mer om samhället som jag växte upp i. Det var som om jag kunde känna igen honom från min egen mellanstadie- och högstadieskola. Allt han sa blev kött och blod, riktiga människor. Hans stories och frågor har följt med mig genom åren, förföljt mig.

Vi älskade när han på debutalbumet berättade om “Kompisar från förr”, njöt av “Fint väder” och ville “Krossa rasismen”. Redan då underhöll han oss, levererade obehagliga sanningar, fick oss att gråta. Vi älskade när han “I skuggan av betongen” befann sig “Borta i tankar” och tillägnade sina mest känslointensiva rader till “Shuno” som “tappat glöden / Och som liftar med tåget som går till döden”.

Vi älskade när han på titelspåret till “Mitt kvarter” bad graffare att “snälla tagga inte i min trapp / Det är OK för mig, men morsan hon blir lack”, och i två verser på “Ainaziz” bad polisen att dra långt åt helvete. Vi älskade även när han på The Latin Kings sista skiva konstaterade att “respekt betalar inte mitt barns blöjor” och tillsammans med Cindee Peters tackade sin gud, “som hatar synden, men älskar syndaren”.

Han blev äldre för varje skiva, vilket märktes. Det var kanske det som vi älskade allra mest. Att han åldrades i sin musik. Att vi fick växa upp tillsammans med honom. Och därför duger ingen svensk artist efter honom ens till att handtvätta hans Adidas-byxor. De flesta vill bara härma Nas eller Jay-Z, vandra genom livet som skakigt tecknade kopior av sina amerikanska idoler. Få vill skildra sin situation så naket och så nära.

Men det dyker upp allt fler artister som skyr amerikanismer. Som aldrig inleder en vers med ett “yo”. Som klär sig mindre som gängmedlemmar från Los Angeles eller hustlare från New York och mer som fotbollshuliganer från Europa. Som förstår att om hiphop hade uppstått i Sverige så hade de fyra elementen inte varit rap, break, turntablism och grafitti… men rap, hembränt, kebabpizza och Volvo-bilar.

Salla och Cheppe från The Latin Kings förstod detta, och hade den goda smaken att sampla Lill Lindfors, Björn Skifs och Mods-trilogin. På sin debutskiva från 2010 fortsatte Stockholmssyndromet i denna stolta tradition med samplingar från Nationalteatern, Sökarna och obskyr pilsnerfilm, och gav oss en säregen, framåtblickande svensk smuts-rap. När det i år var dags för producenten-rapparen Skizz att släppa sin solodebut hade något hänt. Båda skivorna har ett sound som är både nostalgisk och futuristisk, men innehållet skiljer sig åt. Det låter mer positivt, som om solen tränger fram genom molnen nu. I en intervju med Kingsize berättar han hur det skilde sig åt mellan varven.

“När jag var i 23-25-årsåldern hade jag blivit dumpad, flyttat till Fittja, visste inte vad jag skulle göra. Jag hade inte så mycket att leva för. Där stod man utan karriär och utan kärlek. Då gjorde jag det som jag har gjort sen jag var tretton: söp och rökte. Och så började vi spela in. Man levde destruktivt, dag till dag. I musiken tog vi saker till sin spets, helt ocensurerat. Hiphop och konst ska vara äkta. Om jag rappar om någonting så måste jag stå för det, jag kunde inte vara nykterist när jag rappade om att bara fucka ur – trots att jag inte ville. Varje gång man hade en spelning ville nån bjuda en på röka eller ladd. Man hade skapat ett monster.”

För Skizz blev det allt svårare att kombinera turnélivet med sin nya kärlek, speciellt när ett barn var på väg. “Det var tänkt att jag skulle sluta supa men det hände ändå, man satt i bussen på vägen till vår spelning och halsade vodka. Och så kom min dotter. Då undrade man vad man höll på med. (…) Jag var tvungen att lägga av om jag inte skulle förlora familjen.” Skizz tillät sig själv att växa, både som människa och som artist, och skivan “Kärlek, funk & solidaritet” cementerade hans plats i svensk rap-historia. “Jag har blivit tryggare i mig själv. När man blir pappa fattar man att det inte spelar så stor roll vad andra tycker, för jag har en som jag lever för till hundra procent och är mycket viktigare. Det viktiga är vad hon tycker. Det är väl det: jag har kommit in i vuxenrollen.”

När de först började rappa kallade sig Jutte och Chrippa först för Dalenbarn, men bytte senare namn till Södra Sidan. Kanske ville de representera något större än bostadsområdet Dalen, där de har bott sedan de var barn. Kanske insåg de att de inte var några barn längre, att det snarare var de själva som hade barn nu.

“Stället där vi bor” och “Södra sidan”, deras första videos, påminner om fransk förortsrap. Tröjor med “Free den-och-den”, fyrhjulingar, motorcyklar och tyska bilar som bränner runt, ungar som trixar med fotbollen. Ortsnamn tryckta på tröjor och gaddade på överarmar. Fjällräven-jackorna och fejsen helt täckta. Posera med Air Max och Adidas och mycket kyla i blicken framför den sortens maktfullkomliga betonghus som vi finner både i Stockholms och Paris förorter. Smärtan i verserna. Stolthet i refrängen. Någon kompis som filmar och klipper ihop det.

Det är rap i sin mest grundläggande form. Beskriv din vardag. Representera din ort. Tekniskt sett inget avancerat, men ljusår före sina kollegor – helt enkelt för att man inte kopierar USA. Det är även svensk rap som kommit i kapp samtiden då man insett att det inte är “skills” som i slutändan är det viktigaste, men förmågan att göra bra låtar.

Deras senaste video utgöt en häftig kontrast. “Vårt sätt” är mer “Repmånad” än “Medan vi faller”, en lättsam, plojig video – men det känns inte forcerat. Vi ser bara två vanliga snubbar från söder om södra Stockholm som sveper ägg till frukost och springer upp för trapporna vid torget likt Rocky Balboa. Eller som i “Fånga dagen”: fräser runt på mopeder och chillar med gamla vänner och några öl vid en insjö. Ska någon göra de där supersvenska sommarplågorna som passar vid grillen så är det uppenbarligen Södra Sidan. Jag tog tunnelbanan ut till Dalen för att be dem beskriva deras rörelse från kriminalist-rap till livsnjutar-rap, en utveckling som enligt Chrippa kom helt naturligt. “Det beror på vart man står i livet, helt enkelt. Då var då, och nu är nu. Man blir äldre, det händer saker i livet. Jag har fått barn.”

I Södra Sidans videos slås man av att allt känns så vardagsnära, med väldigt lite amerikanska influenser. Det är filmat mycket i naturen, och det känns, i brist på bättre ord, genuint svenskt. Varför är de så ensamma med denna känsla? “Det måste jag säga faktiskt, att det är medvetet”, förklarar Jutte. “Vi har tänkt mycket så när vi har gjort våra grejer. Man vill fånga upp det vi har här. Folk får göra precis som de vill, men när vi ska lägga ner vår tid på det så känns det bra att åka ut i naturen, det är skitkul, att visa det på film tillsammans med hiphop.” Chrippa fyller i att “man inte vill försöka likna något annat. Det känns så gjort. Sedan är det så att hiphop i grunden ska vara allvarlig. Det brukar vara en ganska hård image, som man ska hålla. Men man behöver inte göra det.”

“Kände ni att ni blev mätta på det på era första låtar?”

“Jag säger inte att vi inte kommer göra det igen, verkligen inte. Det är kul, men det beror på var man står. Vissa dagar så känner man för att göra det, och vissa dagar inte. Det är skönt att sprida positiva saker också. Man kan berätta om alla vardagliga problemen, saker man stöter på, det finns folk som dör, och… man kan berätta om det men med en positiv känsla. Det är inte bara mörkt och grått och att vi håller på att gå under här. Det finns minst lika mycket glädje. Det är en skön känsla att visa det för många ungdomar. Man får väldigt mycket positiv respons på mail och av folk man träffar på stan. Även många äldre tar till sig det.”

Redan från sin början kan Sthlm Inkassos musik beskrivas som ärlig och egensinnig, men först på senare har man låtit sin ålder och erfarenhet genomsyra musiken på allvar. Då rapparna Matte J och Antabuz båda heter Janson i efternamn, och båda har blivit föräldrar, varför inte då bilda en ny grupp under namnet Jansonligan – och döpa sin kommande EP till “Farsor på stan”?

Dömer man av namnet så låter Matte J som en bortglömd Just D-medlem. Möjligen skulle han välja de tre plojrapparna före flertalet av dagens svenska hiphop-artister, men det låter inte Just D när han rappar. Mer som att han har vuxit upp utan familj i Stockholms södra förorter och på fosterhem i Gävle, med mattkniven i Adidas-byxorna en stor del av tiden – “den har skickat många huliganer kutandes hela vägen hem till Solna genom åren”. På en krog några kvarter från hans arbete på Söder delger han mig sin syn på svenska rappare.

“Det finns ingen egentlig anknytning till det liv de lever. Det är något de vill göra bara. Vi gör musik som livet är. Det är en stor skillnad där. Mellan något som de vill att det ska vara, och som det verkligen är. Det är som “mimicry” i naturen, myror som låtsas att de är spindlar. För mig förstör det hela den musikaliska grejen. Det essentiella. Vi tänker inte på slutresultatet eller på vilka som lyssnar.”

Redan på “Göre” från 2009 berättade Antabuz om föräldraskapets betydelse. “När du gav mig det du gav mig så räddade du mitt liv / Innan du sa du ville ha mig var jag beredd att ta mitt liv (…) Ingen fotboja, har aldrig suttit av nån tid / För jag styrde upp allt, raring, när du blev gravid”. Matte J har en liknande erfarenhet av hur barn ger livet mening. “Slarviga var de första grejerna vi släppte, men det var så vi levde. Vi hade en helt annan livsstil. Det var inte så många som kunde förstå – inte något trevligt folk i alla fall. Det var ett lättare liv på ett sätt. Sexet, knarket, kläderna, kedjan. Då ville man bara ha en grej. När man har familj blir man lätt eftertänksam. Man har något att bry sig om nu. Det finns spindlar där barnen livnär sig på föräldrarna, äter upp dem på riktigt. Det är skönt på ett sätt; det enda sättet att döda ditt eget ego.”