fifth-grade graduation, feeding pills to dogs, cunnilingus and hair metal
Feb 092011
Feb 062011
På djupet med Arab Nazi och Black George Clooney.
Jan 132011
OK, here is finally the English translation of the interview with Squadda B from Bay Area underdogs Main Attrakionz – one of the worlds’s hungriest, most interesting rap groups at the moment – that I made some time ago. Felt good to salvage some of the Bay Area slang butchered in the translation to Swedish, too.
Before you continue, I recommend that you download and blast this exclusive track that Squadda B sent over to the faithful readers of Brytburken:
There’s something in the water in The Bay.
Main Attrakionz’ mutant rap from the past few months is a logical continuation of the cyborg music that Rick Rock, Droop-E, DJ Fresh and others have unleashed from Bay Area 51 in recent years – but as much as the Bay Area ignores how the rest of the country think that hip-hop should sound, as much 19-year-old Squabba B and Mondre Man ignore regional conventions. They flow as comfortably over Alchemist instrumentals and screwed out 80s soul as the thundering 808:s of their native city. Or like in their youtube meisterwerk Legion Of Doom – over little more than distorted cut-up indie pop vocals. (After ten-fifteen listenings I realize that something is missing: snares, claps. They have removed number two from the classic one-two Boom Bap formula. Everything is on the one. There’s just boom left. Has this even happened before?)
It’s easy to argue against the combination of smoking weed and making music when listening to a Main Attrakionz tape – the standards suffer at times. But without a blunted aura of couldnt-give-a-fuckisms it would perhaps be impossible to travel through these keyboards and backstreets like a late Amercan Pink Floyd.
Sometimes they make me think of The Piper At The Gates Of Dawn, sometimes Dark Side Of The Moon – and sometimes they switch mode halfway through a song. Young As Fuck begins as a melancholic coming-to-age tale over spastic drum patterns and a childishly chopped piano-loop (Syd Barret of the early Pink Floyd singles is definitively in the building), and three minutes and 26 seconds into the song someone cocks back a shotgun, and the mightiest piano chords hurl the listener a thousand feet in the air. Booming kicks blast us further away from Earth’s surface, and behind the constantly expanding piano frenetic claps and hi-hats lift us higher up, up through the clouds.
“I kiss the concrete, how much I love my turf … So many niggas died around here you think this bitch done had a curse (…) As I look out my window, I smoke, blunt in mouth. I’m stupid high, feeling like a bullet couldn’t beat me, feel the world is mines… the world is mines ”. I’m stupid high, feeling like a bullet Could not beat me, feel the world is mines … The World is Mine “.
With its net-only compilation 3 Years Ahead, Space Age Hustle launched the term “cloud rap” last year to describe an aesthetic common to “a lot of new artists singularly focused on stepping outside of rap’s comfort zone and doing what they want with beats and lyrics “. The meme is a fit. On Legion Of Doom Squadda B (who produced seven of the collection’s sixteen tracks) even raps that they “stay burning weed on top of clouds”.
The Bay Area seems half-forgotten in hip-hop history. Names like 2pac, Too Short, Spice-1, Digital Underground, Mac Dre, Souls Of Mischief and E-40 have not been able to etch Bay Area 51 into mainstream consciousness like The Bronx, Compton or The Dirty South have.
“Oakland has more houses than apartment buildings, but there are like apartments every two blocks. One housing project in the whole town but every apartment building think they’re the projects. Every block think they the hardest”, says producer-rapper Squabba B, like rhyme partner Mondre Man from North Oakland – ”same side as Mistah F.A.B. and Money B from Digital Underground.”
“We’re between Berkeley and West Oakland. F.A.B. came to our middle school signing autographs when we were young. Nobody’s repping for us except a couple rappers on Livewire records. I feel like we’re gonna inspire a lot of others, not with our sound but just with the fact we’re getting on big websites and are listened to around the world. They’re gonna be like ‘them niggas?’ Yeah, same niggas you seen walking round doing lord knows what.
Me myself, I’m fucking with D.B. The General, that man can rap. Whole Mob Figaz, me and Mondre grew up on them, they’re the best. Sleepy D can rap, it’s exciting to hear him, always exciting to hear Lil B. My man Deezy D goes in. I just like people who can rap. I don’t like too many Bay rappers, niggas is boring, but if you can rap AND entertain me I’ll be a fan. Messy Marv is one my favorites, the early Mac Dre, E Da Ref, Macblast, my Green Ova niggas. I could live off Too $hort, he got boring to me in these recent years but $hort drop too much game in his lyrics. You’d be a fool not to listen.
I noticed you rocked that Fallen Soldiers Remix Instrumental. Are you a Cormega fan?
Yeah man, Cormega is one of the best who doesn’t get talked about. I’ve been listening to Nas all day the past three days. He’s got classics, released and unrealesed, for years. Prodigy is my favorite out of QB, Noreaga in there too, Mazaradi Fox more recent. I relate to them.
When did Main Attrakionz meet and start to make music?
Carter Middle School. We were in a four man group, but we were the only ones focused on rap. We started writing songs together. The first instrumental we used, recording straight to tape, was 50 Cent’s In Da Club that was the hit at the time.”
It is easy to interpret some of this year’s newcomers as an arrival of Punk to Rap. Energy has become more important than technical sophistication. Three chords, three punchlines, a laptop with cracked music programs and file-shared sampling material. Twitter, YouTube and Tumblr replace record companies. Like the Punk movement after Mail Art and fanzine culture, a return to a musical essence comes after the emergence of a new DIY Network.
“My cousin Floyd Waybetter came to Oakland to buy Reason and he put it on my laptop. This was two years ago, taught myself how to use it and the rest is history. Main Attrakionz needed beats.
What equipment do you use?
It varies from FL Studio, Pro Tools, Reason, any keyboard – nanoKEY Korg, Korg SP-170 – but at first all the beats I made were just on a computer. First beats that rappers would hop on was made with no keyboard except the one we type on.
When I listen to your music and watch the videos, it seems like your attitude is more to hang with your family and make dope music, than doing it for the fame and the money.
I’m glad you see that, we’re really family orientated because without this entertaining us and keeping us motivated we’d be out here doing other things. We have played with fire and know that life can be taken from you quickly. I just wanna make history because I know we have all sorts of talent. We’d be assholes to do the same thing everyone else is doing. The main goal is showing that if I can change hip-hop, so can my fam. I don’t gotta be bigger than everyone but I do gotta be better, cater to my fans better.”
If dub is a studio method, then rap music can be understood as 20-year cycles of experiments in musical synthesis, that is, rap-musicians make new music of the songs they heard when they were born. Marley Marl loops James Brown’s early funk-anthems. 70′s soul and dark psychedelic rock and horror movie soundtracks are reborn in Pete Rock, RZA, DJ Muggs. The 808-scenes of the 80s find their way to the regional club and street music of the 00s. And during the first year of the 10s, the techno music and indie rock of the 90s is filtered into rap.
Jackie Chain scores a hit over Robert Miles’ pop trance classic Children. In Sweden, I see Adam Tensta, Lazee and Lorentz & M. Zakarias letting eurodisco out of the closet and into rap. Aphex Twin was sampled by Kanye West recently, while someone plastered a carbon copy of the Brit’s patented drill n bass sound onto Nicki Minaj’s debut album. And on The Illest, Clams Casino – who with his dreamy, damn-it-sounds-like-he’s-sampling-indie-rock productions is behind some of Main Attrakionz‘ and Lil B’s best songs - asks El-P and Droop-E who’s the illest at flipping a Björk sample.
“What are you and Clams Casino cooking up?
A really good album. Something that you will remember for a really long time. Full length free LP in 2011. It feels like where I’m from the people who aren’t used to change instantly reject it. I’m bringing best of both worlds, their voice with Clams’ sound. Clams is one of the best producers out here, so I’m really trying to satisfy my supporters. Never a dull moment with me.”
I think of indie rock group Slowdive when I listen to Main Attrakionz: effects oceans, low mixed, half mumbled vocals, structural openness, music that you find your own way through. Blurred and hazy, no shiny suits here, backstreets and grey skies instead of hotels and paradise beaches. My brain skips a beat when I hear a sample of Jean Michel Jarre – someone the young Oakland-musician claims that he only listens to for samples.
“But a lot I’m starting to listen to for pleasure. It’s mostly indie rock; some stuff I can’t pretend to like. I’m a beatmaker, I feel like its my job to listen to more than everyone else. I got one iTunes full of rap and another one of anything else but rap. Lately I’m listening to everything, some of it motivates me to take rap further, like ‘why can’t we be like them?’, and some just for samples, so I can’t name them specifically.
Beach House‘s Teen Dream is a good album. I havent heard anything else from them but their song structures are unique. I was a big fan of Rancid so when Transplants came out I was really happy. With ‘other’ music its like ‘sky’s the limit’; you got Rancid, Blink 182 and a rapper named Skinhead Rob making an album together and it’s good music. You are not gonna see The Dream, Alicia Keys and David Banner make a album together. Since beginning of time they were the trendsetters. Maybe not ‘our’ music but it’s quality music.
The first songs I ever sampled were Yeah Yeah Yeah’s I’m Rich, No Doubt Don’t Speak, only because I listen to that shit and wanna take rap melodies to that level. So it’s a ton of artists who inspire me in one way or the next. When Lil Wayne came out with the rock shit it was hella corny and wack to me. I just felt like it was stereotypical rap/rock fusions. I don’t like rock, I like melodies and words. I go to rock because they have the balls to make nine minute songs with the last four minutes being just synths and drums. I download and buy albums from a lot of sub-genres not just ‘rock’, some fall into electronica, some fall into ‘other’. I just want to take it to where they wouldn’t know where I get 50% of my imagination and motivation from, if they didn’t read this interview. I make it my own sound.
How do you feel the response to your music has been so far?
Everyone who hears us likes it. Some aren’t used to it but they grow to love it. I feel like most doubt us though. I’m not mad, we just gotta prove we really are who we claim we are. We’re the best out here so we gotta represent better than everyone else, we won’t stop improving. People who have been down since day one will be made proud.”
http://www.youtube.com/watch?v=VZfpFalULLY
http://www.youtube.com/watch?v=Nc7YfYBFHRM
808s & Dark Grapes 2 – on an internet near you – 21st of january!
Dec 302010
Det är med en hel del stolthet som vi presenterar intervjun med en av Sveriges tyngsta nya rapgrupper: Stockholm Inkasso.
Onda välsignade oss här på burken med två exklusiva låtar från deras nya skiva – Fel Klientel, som är ute ganska jävla snart (förhoppningsvis i februari) – och skickade även över en bonus som legat på MySpace, men som fler borde höra.
Stockholm Inkasso f. Micke – Förorten Är Deprimerad (BrytBurken EXCLUSIVE)
Tidigare i år hittade jag tapet Volvomusik genom Petter417:s blog och fastnade direkt för Pulp Fiktion. Tankarna gick till en svensk förortsberättare som Fittja Chrille – det är samma okonstlade tilltal, samma historier om ett risigt liv. Dessa herrar vinner kanske inte några freestyle battles, men de flyter med känsla och skriver låtar som direkt drar in lyssnaren i deras värld – det som spelar någon roll egentligen.
Pumpa 142, där klassiska white trash-topics kickas på släpig norrländska uppblandat med Rågsvedsjargong, så kanske du fattar. “När landet kom till stan blev det andra jävla bullar“. Medan svenska rappare “tittar på USA och hittar på en fantasiverklighet” rappar Stockholm Inkasso om pengabrist, snutbilsresor, subutex, klina kicks, kröka, hårda tider – ämnen som tokar i hela landets bonnhålor och förorter relaterar till.
Det bör dock sägas – på Stockholm Inkassos gamla mixtapes får man gå igenom några spår av halvlökigt krök- och rökstök för att komma fram till juveler som Gud Är En Snut , Andra Sidan och Måste Säga. Men de spenderade också högst en dag på varje tape i studion – och att de kunde köra över No Limits nationalhymn med hedern i behåll, det imponerar.
Mer influerade av regional rap än backpacker-grejen – likt Kartellen och TLK för den delen – har de efter det förädlat sitt sound och sitt berättande. På Onda & Matte J:s Ner höjs nivån med låtar som Stephen King, Sann Tok, Va Tänkte Du På och Vi Gör Klart, och tidigare i år släppte Onda & Fejs Volvomusik, det tape som antagligen pumpats mest i Casa de Brytburk detta året 2010.
Vi plockar upp luren till Onda, Fejs och Matte J i studion uppe i Stockholm, och låter de berätta själva (Antabuz satt tyvärr fast någonstans på blåa linjen).
Vad är Bruce Leenus roll i Stockholm Inkasso?
Fejs: Bra fråga. Vi hade hängt med Leenus jävligt länge, och när vi gjorde våra mixtapes ville vi egentligen bara ha ett DJ-namn som stod på mixtapen.
Onda: Hans arbetsinsats har varit att spela oss ute. Han har aldrig varit involverad i själva mixtapena, förutom att hans namn har stått på dom. Men vi har alltid velat ha med honom, för han är en cool snubbe.
Matte J: Vi var lite risiga, så vi ville göra exclusives på kända låtar. Leenus spelade våra grejer ute, och det viktiga för oss var nog, om jag ska vara ärlig, att vi kom in där han spelade. Det var kul att få våra egna grejer, men jag vet inte… Vi var ute mycket. Det föll sig naturligt. Sen tyckte vi: vi gör fjorton låtar av alla hits som är inne nu. Han spelade dom ändå, vad det nu än var. Vi kände en snubbe som hade en studio, och sen lade vi det på en dag.
Onda: Jag flyttade till Stockholm ’92, och då spelade Leenus ute. Han kanske var 17, 18, men började när han var 14, 15, och har levt på att DJ:a i Stockholm sedan dess.
Vem är Måns (från Stockholm Inkassos mixtapes)?
Onda: Måns var bartender på ett ställe som vi gick på mycket som heter Metro. Vi skrev hooks åt honom och han klev in och gjorde hela plattan på några timmar. Vi tappade lite kontakten med honom. Han sjunger hooks på alla mixtapes.
Var kommer ni ifrån ursprungligen?
Onda: Jag kommer från Norrland från början, och trodde aldrig jag skulle digga att bo i Stockholm. Jag åkte rulltrappa när jag var tolv år första gången. Jag är uppväxt bland kor.
Fejs: Jag kommer från Gävle ursprungligen, och flyttade hit 2007. Jag vet inte varför jag blev kvar där så länge.
Matte J: Jag är född i Stockholm, men var lite ofrivilligt placerad i Gävle och lärde känna Fejs och Antabuz. Sen kom jag tillbaks och lärde känna Onda och Leenus och de andra. Nu bor jag efter gröna linjen.
Onda: Jag bor i Rågsved. Förut bodde jag i Farsta – därför skulle skivan först heta Farsta Inkasso, när vi spelade in där. Jag tror jag har flyttat femton gånger i Stockholm. Rågsved har jag varit i ett tag nu, och trivs bra. Det är mycket bättre än sitt rykte. Sjuttio procent här är Kongo-Kinshasa, Polen och Ryssland, och folk har ungar, det är ingen som går runt och slår varandra i huvudet med påkar på kvällarna. Det brinner i en bil i veckan, men det gör det väl nästan överallt. Det är ungar som är frustrerade. Annars har jag aldrig varit med om något strul, någonsin, min brud har aldrig haft några problem. Det är hur soft som helst.
Jag tycker Volvomusik är en av de bästa svenska grejerna i år. Vad betyder titeln Volvomusik för er?
Onda: Jag och Fejs spelade in en låt hos mig i Rågsved när Matte var otillgänglig ett år. Vi var tvungna att göra något annat under tiden. Från Tok Till Tok var första låten. Jag messade Fejs för jag hade drömt att vi gjorde en skiva som hette Volvomusik. Vi är från landet från början, vi bor i förorten, samma jävla ris där som här. Vi träffar inte folk som är gangsters någonstans, som åker omkring i Lamborghini. Det du ser är fyra unga snubbar, varav en i bar överkropp, mitt i vintern, som kör en Volvo 740, som stannar, tittar på dig och slänger ut en fimp. Det är det du ser, och det ville vi beskriva.
Jag tycker det är intressant. Förorterna är trots allt från landet egentligen. Det känns som ni är inspirerade av country rap tunes, som Goodie Mob eller Devin The Dude, alltså musik från södern som är lite mer laidback.
Onda: Visst är det så. Om du lyssnar på mixtapena så körde vi på Three 6 Mafia, 8Ball & MJG, Dirty… mycket från Cash Money i början av 2000-talet, mycket gamla Memphis-grejer, Chicagos Doe Or Die… obskyra instrumentaler som ingen hade någon aning om. En del trodde att det var våra egna beats. Personligen har jag alltid diggat just söder-rap. Det är Murder Dogs fel. Jag köpte min första Murder Dog-tidning ’99 och flippade – där var miljarder artister som man ville höra, som inte var Mobb Deep.
Fejs: Jag gör lite beats också, och har egentligen varit mer East Coast-orienterad när jag bodde i Gävle och gjorde grejer där, men jag har alltid gillat södergrejer. Det var ingen stor omställning när flyttade hit och började göra grejer med de här grabbarna.
Onda: Grejen var att det var ingen annan som diggade det då. Vi brände plattor till Leenus, som alltid har gillat det soundet, och han spelade det tillsammans med våra grejer ute. I början av 2000-talet i USA exploderade Texas-rap, Bay Area, varenda jävla region hade artister som sålde 200-300.000 plattor i sin region och bara blev större och större. Det var folk i Europa som började hooka upp. I första Murder Dog jag läste var det folk från Polen som skrev insändare om dirty south-klubbar och hur JT The Bigga Figga skulle komma dit. Den musiken lever kvar; nu har det tråkigaste av den musiken blivit pop-musik, kommersiell. Men det görs mycket bra ännu.
Fejs: Den är jordnära, mer universiell än New York-rap som kan kännas ganska regional och lite elitistisk.
Hur länge har ni rappat?
Onda: Jag satt och gjorde grejer i slutet av 90-talet, för mig själv egentligen, och sen hookade jag med Matte runt sekelskiftet. Sen satt jag och han två år i en källare och freestylade och gjorde kassettgrejer.
Matte J: Jag var inne på Tim Dog – han har ingen tung renomé, han suger ganska mycket, men är cool – och hade fest en gång och körde en text av honom. Folk satt med tomma ögon. Det var ’92. Det blev lite underground-grejer, men jag kutade inte och repade så mycket direkt. När jag kom tillbaks till Stockholm och hookade med Onda så började man förstå mer vad man egentligen gillade. Sen rullade det på. Första Inkasso-skivan kom 2003. Som jag minns det kände vi en snubbe som jobbade i en studio, så vi åkte dit och spelade in skivan på en dag. Vi hade spelat in något innan som Leenus spelade ute; nyckeln var också att vi ville komma in på klubbarna där han spelade. I det här fallet blev det bra för att vi inte hade tokhöga ambitioner. Så rullade det på, och vi fick en smal fanbase. Onda gjorde mer och mer beats, och därför har soundet blivit som det är.
Onda: Jag har alltid spelat i band. Jag är trummis från början. Det var någon i mitten av 90-talet som jag började skriva på svenska och spela in och lägga på andras beats. Men det var först när jag hookade med Matte som jag slutade i mitt band – det var punk, eller rock n roll.
Har du några favoritartister utanför rap?
Onda: Det är en snubbe som jag har lyssnat på sedan jag var 13-14 år: Waylon Jennings. Och Johnny Cash, Willie Nelson. Burzum, Edge Of Sanity. Meshuggah är helt galna.
Hur gör du beats?
Onda: Jag kör på MPC 3000 och FL Studio. Den första Stockholm Inkasso-plattan, Orginalen, är gjord på MPC 3000, men jag hade inte lärt mig den då, vilket har sina konsekvenser. På senare tid är det mycket mjukvara, det måste jag erkänna. Det går jävligt snabbt att använda. De senaste grejerna är gjorda på FL Studio. Jag har spelat keyboard i band förut, men aldrig haft råd att köpa en. Han som vi spelar in oss nu har dock en jävla synthpark, det kryllar av grejer.
Beatet till Absolut från Volvomusik – du har det klassiska g-funk-knorret, hur har du gjort det? Behöver man inte någon slags moog för att få till det knorret?
Onda: Den loopen är gjord med enbart orginalljuden på FL Studio. Det var första beatet jag gjorde bara för att testa hur det funkade. Det är mjukvaruskräpljud, men man kan tweaka jävligt mycket. Jag tycker det inte spelar så stor roll vad man håller på med. Är man sugen på att göra musik så finns det så mycket program där ute. Det spelar ingen roll om man har världens bästa grejer; fattar du inte hur saker ska låta då går det inte ändå. Eftersom jag är trummis från början så börjar jag alltid med att göra en trumbit. Och sen sitter jag och letar bland vinylplattor och grejer jag laddar ner.
Är du ute och gräver i vinylbackarna också?
Onda: Alldeles för mycket. Men jag har inte tålamodet längre att sitta och lyssna igenom varenda platta minutiöst. I och för sig har jag gjort det idag, kom jag på. Till slut hittade jag den där loopen.
Vad var idén bakom eran artwork?
Matte: Vi är inte så involverade i det så som man kan föreställa sig. Det är Nästet som gör alla omslag.
Fejs: Man kan säga att de är det visuella Gökbot.
Det känns lite Pen & Pixel, Master P och No Limit.
Fejs: Vi får ofta idéer om vad vi vill ha för omslag, och det fixar dom. Det känns kul att hå sådana omslag. Jag tror det funkar, folk reagerar. Man får inte ta i på det sättet i Sverige, som på Volvomusik-omslaget; man ska stå och se allvarlig ut framför ett höghus.
Latin Kings, när de kom – och Kartellen och andra nu för tiden – visade ett Sverige som inte många kände till förut. Är det något ni försöker göra med er musik?
Fejs: Svensk mainstream verkar vara så att alla ska vara med, alla ska kunna relatera. Alla vi har haft våra erfarenheter av lite risigare liv. Det är intressantare historier tycker jag. Jag skulle aldrig kunna få inspiration av en vanlig vardag när jag går till jobbet, och sitter där och pillar på datorn. Man får kritik för det: ”ni överdriver”.
Tycker du att ni överdriver?
Fejs: Absolut inte. Jag tycker inte att vi har några överdrivna texter. Som jag sa, det ska vara så att alla måste kunna relatera. Sen finns det också en rap-grej där man tittar på USA och hittar på en fantasiverklighet. Det funkar inte för oss. Jag ser inget värde i det, jag vill säga något som kommer från mig och betyder något, och kanske kan hjälpa någon annan. Det är inte intressant för någon som har det svårt, som är fattig och kanske missbrukar droger att höra om Jacob The Jeweler. Och ingen vill veta var du har köpt din tröja. Man vill kunna relatera. Alla kan inte relatera till våra grejer, men dom som kan göra det – det är för dom det är.
Om man ska vara en bra rappare – tycker du att man ska kunna ha något att säga politiskt också?
Fejs. Ja. Personligen gillar jag inte folk som står och skriker slagord. Men allt är på något sätt politik, det beror på hur man säger det. Men jag har svårt när folk försöker pracka på en åsikter.
På Blinda Dårar tycker jag att ni har motsatsen till det – mer metaforer än slagord. Var fick du inspiration till din vers?
Fejs: Jag tänkte på internet och hur folk sprider information, och hur folk i maktpositioner försöker inskränka deras friheter. Det var något som jag gick och funderade mycket på, och ville göra något om det.
Onda: Jag tänkte på David Icke, en före detta fotbollsmålvakt från England som numera är konspirationsteoretiker och som tror att världen styrs av reptiler som kan shapeshifta till politiker. Jag har folk i min bekantskapskrets som verkligen tror på det han skriver. Det kan jag inte säga att jag gör, men däremot har jag blivit påverkad på det sättet att… hela sättet hur hela världen har blivit, hur det fungerar, hur vi blir kontrollerade. Det är ganska lätt att tänka att allting är fucked up och att allt är en konspiration och att vi som personer inte kan göra något. Det var en sorts frustration som jag kämpade med. ”Shit, är jag med i en science fiction-film, händer det här?” FRA-lagen kom strax innan jag skrev det här, och en massa andra grejer hände.
Du har en rad som går: ”Öpnna ögonen tok, det är vi som skriver boken”. Det känns lite hoppfullt ändå.
Onda: Det var bra att du kom ihåg det, för det kom inte jag ihåg. Det är också en tanke: vi skapar vår egen konspiration, vår egen verklighetsbild av hur skit fungerar. Det är upp till alla att göra det.
Fejs har ett citat som går: ”Inget jävla klasskrig, det är vi mot dom”.
Fejs: Det är lite uppviglande, men det handlar inte om klass eller ras och sådant, men makt mot folk som inte har makt, maktmissbruk. Frihet mot kontroll kan man säga. Jag hade svårt att skriva till det beatet, men det lossnade på något sätt. Jag är nöjd med vad jag säger i den texten, men kanske inte flytet.
Producerade Onda hela Volvomusik?
Fejs: Jag gjorde en skit, Hemma Hos Roffe, och Pulp Fiktion.
Onda: Resten gjorde jag. Jag producerade även Orginalen med Stockholm Inkasso och Ner med Onda & Matte J. Och så har vi precis gjort klart Fel Klientel, som är nästa Stockholm Inkasso-skiva. Det kommer vara Stockholm Inkasso rakt av. En snubbe som heter Micke kommer sjunga en refräng. Vi är fyra snubbar så det går inte att få in så mycket mer. Vi kommer göra en video och det kommer släppas en singel väldigt snart som heter Förorten Är Deprimerad. Vi är väldigt nöjda med den låten. Ikväll håller vi på att spela in uppföljaren till min och Mattes platta, som heter Lätt Tillbakalutad Oförstående Bakhuvud.
Matte J: Oförstående Bakhuvud är ett uttryck vi har för något som är skumt överhuvudtaget. Tänk dig att du visar något för en polare på en dator som är jävligt obskyrt, då har han ett oförstående bakhuvud. Jag spelade en skiva för Onda med en aspirerande rappare; det går inte att beskriva hur den var, så han tar sig för huvudet som om han blir utsatt för något. Vi har filmat det också, och där har han ett oförstående bakhuvud. Fejs gör en egen skiva, och så kommer Stockholm Inkasso-skivan, så vi gör mycket. Man kan säga att dom splittras i olika inriktningar. Oförstående Bakhuvud är inte världens mest lättillgängliga skiva. Den är inte riktigt klar ännu, LTOB är arbetsnamnet. Det är bara tre låtar klara. Fel Klientel tror jag blir svårslagen, den vi har hållit på med förvånansvärt länge, den är mer genomarbetad. Fejs soloskiva kommer bli jävligt nice också, som heter Stenansiktet. Det finns en film som heter så, se den så kommer du förstå, för det här är på något vis en sammanfattning av filmen.
Fejs: Jag har samplat ganska mycket dialog från den. Det blir en konceptskiva, kan man kalla det. Det är mycket gästartister, för jag kan inte spruta ur mig så mycket texter. Vi har lagt rap på tre låtar, men har ingen tidsplan riktigt.
Är Stenansiktet en gammal snutrulle från 70-talet?
Fejs: Nej, den är samhällskritisk, den handlar om förorter, som var ganska nybyggda på den tiden. Den kritiserar förorterna för att vara för sterila, och att de odlar fel sorts människa, om du förstår. Det är inte nyttigt att växa upp i förorten helt enkelt. Det känns aktuellt nu med tanke på alla oroligheter som har varit i förorter med kravaller och bilbränder. Jag har överfört kritiken till moderna förhållanden kan man säga.
Har ni några favoritartister, som inspirerar er nu?
Fejs: Latin Kings har varit mina favoriter. Ken diggar jag. Stor. Mohammed Ali. Kartellen. Nu är jag inne i en period där jag lyssnar på psykedelisk rock. Visst har jag inspirerats mycket genom tiderna, men efter ett tag blir man självgående. Devin The Dude är någon som jag inspirerats av flytmässigt.
Onda: Förutom dom som Fejs sa så är grejen med oss, i alla fall jag och Matte, att vi har varit jävligt noga med att inte lyssna på så mycket svensk rap, av den anledningen att vi har varit nojiga för att bli influerade. Vi har väldigt noga med att vi vill ha vår egen stil och vår egen grej. Jag vet att det sprutar ut en massa ny svensk rap, och jag måste erkänna att förutom dom som Fejs sa… Det är 2010, folk kommer att skämmas om fem år över vad dom har lyssnat på. Men folk växer upp och lyssnar på andra grejer. Alla borde lyssna på Curren$y varenda dag. Han har ett totalt avslappnat flyt och koncept på låtar som Kool Keith skulle kunna ha. Han släpper grejer hela tiden och det håller hög kvalitet. Hela Livewire-kollektivet, J-Stalin och de andra åtta, det tycker jag folk ska kolla in. Brotha Lynch släppte en platta som hette Season Of The Siccness, från ’95, som är en av de absolut bästa plattorna jag hört i mitt liv. Den skulle slagit i hela världen, då, om han inte bara rappade om att slita ut foster ur människor och äta upp dom.
Matte J: Too Much Trouble är något jag upptäckt på senaste, grymt bra i början, och Planet Asia, jag upptäckte att han var hur grym som helst. Jag har lyssnat ganska mycket på house, Mike Grant. Inget tut-tut, inget som man står till med v-ringat ner till naveln… riktig house. Jag gillar DJ Rasoul, Kerri Chandler.
Är det något du har lyssnat på förut?
Matte J: Jag hade en period när jag var ute mycket och blev lite intresserad av house. Sen upptäckte jag hur fett det var när man lyssnade på rätt grejer. Mycket house nu är upphottad Italo Disco. Det finns en energi som gått förlorat. Jag har lyssnat på gangsta rap jävligt länge och den typen av musik, så du kan fatta att jag inte tagit lite E och bara…
Jag tror det finns en gemensam nämnare där som heter funk.
Matte J: Helt rätt. Det är essensen av all bra musik. Det andra är bara som en melodislinga, inget groove… Det måste vara funkigt.
Dec 232010
Innan ni fortsätter att läsa rekommenderar jag att ni laddar ner och sätter på den här låten som Squadda B skickade över till Brytburkens trogna läsare:
Main Attrakionz – Last Bars Of 2010 (BRYTBURKEN EXCLUSIVE!!!)
Det måste vara något med vattnet i The Bay.
Main Attrakionz mutant-rap från de senaste månaderna är en logisk fortsättning på den karga monsterfunk som Rick Rock, Droop-E och DJ Fresh har släppt lös från Bay Area 51 de senaste åren – men lika mycket som buktområdet skiter i hur resten av landet anser att hiphop ska låta, lika lite bryr sig 19-åriga Squabba B och Mondre Man om regionala konventioner. De flowar lika väl över Alchemist-instrumentaler och screwad 80-talssoul som sin hemstads mullrande 808:or. Eller som i youtube-mästerverket Legion Of Doom – över sönderklippta indie pop-vocals.
Efter tio-femton genomlyssningar inser jag att det saknas något. Inga snares. Inga claps. Man har tagit bort tvåan från Boom Bapens klassiska ettan-tvåan-funk. Allting är på ettan. Bara boom kvar. Har detta hänt någon gång förut?
Det är lätt att argumentera mot kombinationen weed och musikskapande när man pumpar ett Main Attrakionz-tape – kvalitetskollen blir ibland lidande. Men utan den här obrydda levnadsstämningen skulle man möjligen inte kunna röra sig över keyboards och bakgator likt ett senamerikanskt Pink Floyd.
Ibland för Main Attrakionz tankarna till The Piper At The Gates Of Dawn, ibland till Dark Side Of The Moon – och ibland växlar de musikaliskt mode halvvägs in i en låt. Young As Fuck börjar som en naivt hållen uppväxtshistoria över spastisk trumprogrammering och en barnsligt choppad piano-loop (de tidiga Pink Floyd-singlarnas Syd Barret är in the building) – tre minuter och 26 sekunder in i låten osäkrar någon ett hagelgevär, världens tyngsta pianoackord slungar dig hundra meter upp i luften. Boomande kickdrums spränger oss ännu längre bort från jordytan, och bakom de hela tiden expanderande pianoackorden lyfter smattrande claps och frenetiska hi-hats oss högre, upp genom molnen.
”I kiss the concrete, how much I love my turf… So many niggas died around here you think this bitch done had a curse (…) As I look out my window, I smoke, blunt in mouth. I’m stupid high, feeling like a bullet couldn’t beat me, feel the world is mines… the world is mines”.
I år lanserade bloggen Space Age Hustle med sin internetsamling 3 Years Ahead termen ”cloud rap” för att beskriva en gemensam estetik som kring ”a lot of new artists singularly focused on stepping outside of rap’s comfort zone and doing what they want with beats and lyrics”. Termen träffar rätt. På Legion Of Doom rappar Squadda B (som producerade sju av den samlingens sexton låtar) t.o.m. att de ”stay burning weed on top of clouds”.
The Bay Area känns halvt bortglömt i hiphopens historieskrivning. Namn som 2pac, Too Short, Spice-1, Digital Underground, Mac Dre, Souls Of Mischief och E-40 har inte lyckats etsa in bukten i mainstream-medvetandet på samma sätt som Bronx, Compton, eller den smutsiga södern.
”Oakland har mer hus än lägenhetsbyggnader, men det ligger lägenheter vartannat kvarter. Det finns ett housing project i hela staden, men varenda lägenhetsbyggnad tror att de är the projects, och varje kvarter tror att de är hårdast”, säger producenten-rapparen Squabba B, likt rimpartnern Mondre Man från norra Oakland – ”samma sida som Mistah F.A.B och Money B från Digital Underground.”
“Vi ligger mellan Berkeley och västra Oakland. F.A.B. kom till vår högstadieskola och skrev autografer när vi var små. Ingen reppar för oss förutom några rappare från Livewires skivor. Jag tror vi kommer inspirera många av de andra, inte med vårat sound, men med det faktum att vi är på stora hemsidor och folk världen över lyssnar på oss. Dom kommer vara typ ‘them niggas?’. Yeah, same niggas som du har sett gå runt och göra Gud vet vad.”
”Själv gillar jag D.B. The General, han kan rappa. Hela Mob Figaz, jag och Mondre växte upp med dom. Sleepy D kan rappa, det är spännande att höra honom, och alltid spännande att höra Lil B. Deezy D kör hårt. Jag gillar helt enkelt folk som kan rappa, inte så många Bay-rappare, men om du kan rappa och underhålla mig så är jag ditt fan. Messy Marv är en av mina favoriter. Tidiga Mac Dre, E Da Ref, Macblast, mitt crew Green Ova. Jag skulle kunna leva på Too Short. Han har blivit tråkig på senare år, men han droppar så mycket game i sina texter att det vore korkat att inte lyssna.
När möttes Main Attrakionz?
På högstadiet. Vi var med i en fyrmannagrupp, men det var bara vi som var fokuserade på rap. Vi började skriva låtar ihop. Den första instrumentalen vi använde för att spela in till var 50 Cents In Da Club, som var en hit på den tiden.”
Det är lätt att tolka vissa av årets nykomlingar som en punkens ankomst till rap. Energi har blivit viktigare än teknisk förfining. Tre ackord, tre punchlines, en laptop med crackade musikprogram och fildelat samplingsmaterial. Twitter, Youtube och Tumblr ersätter skivbolagen. Precis som med punk-rörelsen kommer en återgång till en musikens essens efter framväxten av ett nytt DIY-nätverk.
”Min kusin Floyd Waybetter kom till Oakland för att köpa Reason, och installerade det på min laptop. Det var för två år sedan. Jag lärde mig själv och resten är historia. Main Attrakionz behövde beats.
Vad använder du för utrustning?
Det varierar. FL Studio, Pro Tools, vilket keyboard som helst; Korg nanoKEY, Korg SP-170. Men först gjordes alla beats enbart på en dator, de första beatsen som rappare körde på gjordes utan keyboard.
När jag lyssnar på er musik och ser era videos så får jag intrycket att era mål är mer att hänga med vänner och göra grym musik, än berömmelse och pengar.
Jag är glad att du ser det. Vi är riktigt familjeorienterade, för om inte det här underhöll och motiverade oss skulle vi vara här ute och göra andra grejer. Vi har lekt med elden och vet att livet snabbt kan tas ifrån dig. Jag vill bara skriva historia, för jag vet att vi har talang. Vi vore idioter om vi gjorde samma sak som alla andra. Det stora målet är att visa att om jag kan förändra hiphop så kan min familj också göra det. Jag behöver inte vara ‘större’ än alla, men jag måste vara bättre, och göra mer för mina fans.”
Om dub är en studiometod, så kan rap förstås som 20-åriga cykler av syntesförsök. Rap-musiker gör ny musik av den musik som de hörde när de föddes in i världen. Marley Marl loopar James Browns tidiga funk-anthems. 70-talets soul och skräckfilmsoundtracks och mörkt psykedeliska rock återföds hos Pete Rock och RZA och DJ Muggs. 80-talets 808-miljöer letar sig fram till 00-talets regionala klubb- och gatumusik. Och under 10-talets första år filtreras 90-talets techno och indie-rock in.
Jackie Chain får en mindre hit över Robert Miles poptrance-klassiker Children. I Sverige låter Adam Tensta, Lazee och Lorentz & M.Sakarias eurodunket komma ut ur garderoben. Alldeles nyss samplades Aphex Twin av Kanye West. Och på The Illest frågar Clams Casino – som med sina drömska det-låter-som-om-han-samplar-jävligt-soft-indie-rock-produktioner ligger bakom några av Main Attrakionz och Lil B:s bästa låtar – El-P och Droop-E vem som egentligen samplar Björk bäst.
”Vad jobbar du och Clams Casino på?
Ett riktigt bra album, något som du kommer att minnas länge. En gratis fullängdare för 2011. Det känns som att folk där jag är från, som inte är vana vid förändring, avfärdar direkt oss. Jag tar det bästa från två världar, deras röst med Clams sound. Clams är en av de bästa producenterna ute nu, så jag försöker verkligen göra mina fans nöjda.
Ni körde över Fallen Soldiers Remix-instrumentalen. Är du ett Cormega-fan?
Ja, Cormega är en av de bästa som det aldrig talas om. Jag har lyssnat på Nas hela dagen de senaste tre dagarna. Han har släppta och osläppta klassiker så det räcker i år. Prodigy är min favorit från Queensbridge. Noreaga också. Mazardi Fox på senare tid. Jag kan relatera till dom.”
Jag tänker på indie-rockbandet Slowdive när jag lyssnar på Main Attrakionz: effektoceaner, lågt mixade och halvt mumlade vokaler, strukturmässig öppenhet, musik som du hittar din egen väg genom. Det är suddigt, inte glänsande, bakgator och gråmulet istället för hotell och paradisstränder. Jag hoppar till när jag inser att Squadda B samplar Jean Michel Jarre. Sådant påstår dock den unge Oakland-musikern att han mest lyssnar på för samplingsmaterial.
”Men en del har jag börjat lyssna på för nöjes skull. Mest är det indie rock. En del kan jag inte ens låtsas att jag gillar. Jag är beat-makare, och tycker att det är mitt jobb att lyssna på mer än alla andra. Jag har en iTunes full med rap och en med vad som helst förutom rap. På den senaste tiden lyssnar jag på allt. En del motiverar mig att ta rap längre: ‘Varför kan inte vi vara som dom?’
Teen Dream med Beach House är ett bra album. Jag har inte hört något annat från dom, men deras sångstrukturer är unika. Jag var ett stort Rancid-fan, så när Transplants kom ut så blev jag riktigt glad. Med ‘annan’ musik är det mindre gränser; Rancid, Blink 182 och en rappare som heter Skinhead Rob gör ett album tillsammans, och det är bra musik. The Dream, Alicia Keys och David Banner kommer aldrig göra en skiva tillsammans.
http://www.youtube.com/watch?v=ITOAtVwF5Wc
De första låtarna jag samplade var Yeah Yeah Yeahs Rich, och No Doubts Don’t Speak, bara för att jag lyssnar på den skiten och vill ta rap-melodier till den nivån. Så det finns en mängd artister som inspirerar mig på ett eller annat sätt. När Lil Wayne kom med sin rock-grej så var det enligt mig bara lamt och kasst, det kändes bara som en stereotyp rap-rockfusion. Jag gillar inte rock, jag gillar melodier och ord. Jag vänder mig till rock för de har kulorna för att göra nio-minuters låtar med bara synth och trummor på de sista fyra minuterna. Jag laddar ner och köper skivor från många genrer, inte bara rock, en del är electronica och ‘annat’. Jag vill bara komma så långt att folk, om de inte hade läst den här intervjun, inte skulle veta hälften av vad jag får min fantasi och inspiration från. Jag gör mitt eget sound.
Hur har responsen på eran musik varit hittils?
Alla som hör oss gillar det. En del är inte vana vid det men de börjar älska det sen. Men det känns som de flesta tvivlar på oss. Jag är inte sur, vi måste bara visa att vi är dom vi utger oss för. Vi är de bästa ute, så vi måste representera bättre än alla andra. Vi slutar aldrig att förbättras. Folk som har varit nere sedan dag ett kommer att göras stolta.”
http://www.youtube.com/watch?v=VZfpFalULLY
http://www.youtube.com/watch?v=Nc7YfYBFHRM
808s & Dark Grapes 2 på ett internet nära dig den 21:e januari!
Yelawolf – Box Chevy pt. 3 (Den tredje uppföljaren överträffar orginalet. Årets glidarlåt, årets tyngsta fetaste bas. Rittz stjäl showen – 2010 är de rödskäggigas år.)
Nov 292010
(Tidigare: Slingshot HipHop)
Medan DARG Team var i Danmark för att spela in och uppträda på en festival ändrade Egypten sina visumregler. Plötsligt vägrades den palestinska rap-gruppen återinträde i Gaza, och förlorade sina flygbiljetter. För att dra in pengar till nya biljetter gjorde de en rad shower runt om i södra Sverige och Danmark – spelningen på Altcom-festen på Kontrapunkt den 12/11 var en av dom.
Efter en riktigt tajt och energisk show tar AD:n och managern Fadi M. Bakheet (som lyckligtvis talar engelska) sig tid att svara på några frågor innan gruppen försvinner ut i den skånska natten.
Hur länge har DARG Team hållit på?
Sen slutet av 2006. Hiphop är den vanligaste kulturen i världen nu som representerar det ohörda folkets röst. Vi kände att den här kulturen inspirerade oss, den talade till oss och vad vi går igenom som palestinier.
Har ni arbetat med rappare från andra länder?
Vi har samarbetat med artister runt omkring, från Frankrike, Schweiz, Norge, Danmark, Egypten, Algeriet. Vårt senaste mixtape – Darg Team Mixtape – spelade vi in i Schweiz och det släpps i slutet av året. Femton låtar, bara samarbeten med rappare från runt om i världen.
Arbetar ni på några andra projekt?
Vi har tre mixtapes på gång totalt; DARG Team Mixtape, ett som vi spelade in i Danmark, och ett som vi spelade in i Genève – Gaza Meets Geneva – ett samarbete med rappare från Schweiz.
(Och det borde bli bra. Politiska grupper på resande fot har gjort bra grejer med samarbetsvilliga schweizare förut.)
Hur tror du den paletinska rap-scenen ser ut om fem, tio år?
Det kommer vara den bästa hiphopen i hela världen. För den har en mening, hiphop i Palestina nu är som hiphop var när det startade.
Jul 252010
[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=hcnxhZxcnug&hl=en&fs=1&]
Precis som Mohammed Ali ger Stor ett väldigt ödmjukt intryck och ger långa och eftertänksamma svar på våra frågor. Trots att utmärkelser och lovord haglar över Ayla-kollektivet så verkar alla hålla huvet kallt.
Om Carlito representerar en hårt dragen politisk rap och Mohammed Ali sköter socialrealismen så är Stor en rappares rappare. Snackar vi fotboll är han den som stannar kvar efter träningen och lägger hundra frisparkar. Som släpar med sig en boll för att kicka bort dötid. Som ständigt är redo. I en intervju med Tugg Menage drar han fotbollsmetaforen lite längre: en battle-rappare är lite som en fotbollsspelare som står och kickar hela tiden. OK, det är grymt, men det är mål / låtar som gör folk galna.
[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=HGmZ7VUv2VY&hl=en&fs=1&]
Carlito var tyvärr sjuk den här varma sommarkvällen i Pildammsparken, vilket inte hindrar Ayla från att inleda kvällen med hans youtube-hit Babylon Brinner. Eller rättare sagt, Stor kallar upp en random Malmö-kille från publiken som kör Carlitos verser.
När jag såg dig förra gången i Malmö tog du också upp rappare från publiken, som fick freestyla, och som fick igång festen.
Det är det man måste göra för att… Jag gillar att vara i studion och skriva, men bra rappare ska ständigt kunna leverera. Hela ditt liv ska handla om hiphop. Om du inte alltid är på topp så kommer du ingenstans. Du måste alltid ha nåt på dig. Det här kanske inte var min bästa freestyle nu. Jag vill gärna att nån kommer upp och utmanar mig och battlar. Du lägger hela din karriär på spel. Det sporrar mig att bli bättre. Om jag fortsätter så här, då vet jag att om ett år så kommer jag att kunna freestyla lika bra som när jag softar med mina kompisar. Det är det det handlar om. Nästan alla kan freestyla i duschen för sig själva, eller med sina polare, men jag vill bli så avtrubbad att jag kan göra det live och hela tiden.
[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=BGUMordDjvo&hl=en&fs=1&]
Psykos. Helt sinnessjuk produktion. Vem är Ears?
Det var på den tiden då jag gjorde Stockholmsnatt och hängde mycket med Adam Tensta och RMH. Ears är hans producent och bästa vän. Jag var hemma hos dom och han satte på beatet, och sen kom melodin direkt.
Det låter som låten kom i en bit, från hjärtat.
Ja. Jag kände melodin direkt. Den kom skitnajs.
Du nämnde Stockholmsnatt, men du har gjort Göteborgsnatt också med bl a XO?
Dom är mina boys från GBG. Jag gillade deras låt De Regna. Vi snackade på Myspace och spelade in nån gång i Göteborg och blev polare. När min morfar bodde i Sverige bodde han i Angered och dom hade tydligen haft han som lärare. Han hade ett radioprogram som han sände från Angered där ungdomar fick komma och göra sina program.
Malmönatt?
Den kommer inte att komma för att det blev strul i studion. Alla filerna försvann och det vara massa trubbel. Den var färdig.
Vilka skulle vart med på den?
Lazee, Advance Patrol, Lilleman, Leslie, och några till. Den var grym. Alla hade langat fett.
Kommer det mer samarbeten med Malmö-folk?
Säkert. Jag arbetar inte med folk jag aldrig har träffat. Skicka filer, det finns ingen charm i det. OK om det är en remix. Om man producerar en låt så ska man sitta tillsammans. Jag var med på Advance Patrols skiva och kickade på spanska också.
Tiden tar slut innan vi hinner fråga när Sveriges två bästa rappare ska spela in tillsammans. Det visar sig dock att de ska samarbeta väldigt snart. Dagen efter sitt Malmöbesök ska Stor nämligen upp till Stockholm igen och framträda på Kartellen-Sebbes bröllop. Och där gissar vi att han kör nåt annat än Samma knas varje dag.
Jul 242010
När ni är i Malmö, vad gör ni då?
Chillar på hotellet, lyssnar på beats, skriver, snackar.
Bara arbete, grinda, grinda?
Vi har varit lite överallt, Rosengård, Möllan. Man åker runt. Vi arbetar på våran skiva.
Är det några skivbolag inblandade den här gången?
Ja, det är bara en fråga vem vi släpper det hos. Vi satsar på 2011.
Finns det några planer för Moms eller Ruggig att släppa några sologrejer?
Ska man göra nåt projekt så får man göra det helhjärtat. Nu är det Mohammed Ali.
Kronan är deras
Ni började 2000. Ni verkar ha en väldig tydlig vision för den musik ni gör. Hur har den visionen förändrats sen ni började?
I början var det bara för att ha kul, spela in. När man blev äldre ville man visa sina skills. Sen efter det gav man upp en stund. Fyra år efter ville man satsa en gång till, helhjärtat. Det blev Processen, fick bra respons; vi trodde inte vi skulle få så bra respons. Och nu är det på allvar. Vi håller på att bli etablerade artister. När vi var UKN, Underklassen, så var vi bara två grabbar som hade kul. Det har vi idag också.
Är det nåt som ni kan leva på?
Det är till och från, månad till månad. Men förhoppningsvis gör vi det. Man kan inte satsa på en musikkarriär för att tjäna pengar.
En grej om en låt ni inte körde ikväll. Följer mig med blicken. När ni hörde det beatet för första gången. Vad tänkte ni då?
Det var bara en fett najs känsla. Vi gör nåt kul. Vi bara kände att det föll naturligt. Vi har fått en ny skiva med Masse-beats.
Mycket Masse på nya skivan?
Det är blandat.
Har ni tänkt på nån titel ännu?
Faktiskt inte. Vi tänkte först på Processen fortsätter, men den här skiljer sig så himla mycket från , så det är ingen idé att koppla ihop den. Musikaliskt, textmässigt, teman, det skiljer sig väldigt.
Nov 292009
Kom techno strax efter? Eller var det mycket senare än när den första musiken gjordes?
Nä, det var samma som med punken. Det fanns en klick som var väldigt uppdaterad. När punken kom så var jag alldeles för ung. Jag var säkert helt efter. Men när techno började dyka upp märkte jag tydligt att folk hade koll. Det var helt samtida. Folk åkte till London för att köpa musik, och senare Berlin. Jag fick sparken från mitt lager i Jordbro våren 87 och hade ingen aning om vad jag skulle göra. Jag och en kompis luffade runt i Spanien. Han åkte hem efter två veckor men jag träffade några göteborgare och vi åkte upp och ner för solkusten och luffade runt. Så åkte vi över till Ibiza nån gång 87 och råkade av en slump hamna på ett strandparty med nåt embryo till den sortens musik och hörde talas om ett piller som hette “ecstasy” för första gången.
Då spelade dom house där?
Chicago-house och tidig acid och det där belgiska New Beat som var stort då, blandat med The Cure och New Model Army och postpunk och depprockgrejer. Det var en skön blandning. Nuförtiden görs det så mycket elektionisk musik att du kan köra en hel helg med en genre inom techno och aldrig höra samma låt två gånger. För att få ihop tre timmar var man tvungen att spela allt som påminde om det. Det var allt möjligt. Jag blev helt såld. Första gången när jag åkte hem fattade jag inte vad det var förrän långt efteråt. “Vi var på en jävligt konstig fest och hängde med några konstiga typer där som lyssnade på jättemärklig musik”. Jag tänkte inte så mycket mer på det. Sen skrevs det om det i tidningarna och dom hade försök att ha en liknande klubbverksamhet i Stockholm. Det var folk som hade stött på det när de var ute i världen. I London. Många hade varit på en klassisk språkresa i Brighton och kommit hem. Sen började jag åka till Ibiza på somrarna och hängde där. Happy Mondays och Stone Roses spelade live på klubbarna. Det var 88, 89, 90, 91.
Kom inget sånt här till Sverige?
Jo, det började dyka upp både svartklubbar i Stockholm och ett ställe som kallades Batclub. Det började bli mer genrer. Jag började hänga med göteborgarna jag hade träffat och flyttade ner dit och bodde där nästan hela 90-talet. Sen dess har jag varit intresserad av elektronisk musik. Jag började åka ner till Berlin i början av 90-talet också, när scenen började växa sig stor. Och blev helt såld på Berlin och den specifikt tyska musiken. Som ex. Basic Channel. Sen första gången jag hörde det.
Du spelar inte själv?
Jag har spelat ända sen dess och gör det fortfarande ibland. Det har alltid varit mindre tillställningar. Jag har haft några klubbar i Göteborg och Stockholm och spelat i en bar i Berlin t o m, men aldrig haft nån DJ-karriär att tala om. Jag har aldrig varit tillräckligt intresserad. Det har varit några få tillfällen i mitt liv där jag har köpt så pass mycket skivor som man måste köpa för att kunna spela med hedern i behåll.
Men du mixar lite nu. Är det bara på datorn?
Delvis. Jag har tolvhundror uppställda hemma med mixer. Ibland är det bara digitalt och ibland bara vinyl. Jag brukar ha terapisessions där jag mixar vinylfavoriter och spelar in avsnitt och klipper ut de delar jag gillar bäst på datorn.
Så du fuskar?
Det är klart. Ibland är det bara vinyl. Det brukar höras då det inte är lika tajt.
(Diskussionen glider in på ny musik och techno-festivaler och klubbar i Tyskland)
Nu har dom vakter i dörren på dom största ställena i Berlin, men när jag började åka dit var det bara två personer i entrén som tog betalt. Alla som ville fick komma in, det var inga VIP-köer; det var inga köer överhuvudtaget. Dom ville bara ha in folk så fort som möjligt: ett helt annat tänkande när det gäller såna saker.
När muren rasade så stack väldigt många människor från öst till väst. Friedrichhain och Mitte och Prenzlauer Berg blev helt plötsligt hyfsat tomma. Det var centrum innan de byggde muren kring Alexanderplatz. Där fanns hur mycket tomma lokaler som helst. Folk åkte dit och hyrde nåt gammalt elverk för tusen mark om året och startade klubb där. Många gjorde sig också ganska stora pengar eftersom tyska staten var glad att nån tog hand om husen för dom hade förfallit annars. Det var, och är fortfarande, en fantastiskt dynamisk plats. Det har gått tjugo år och det finns fortfarande gamla klubbar i gamla östtyska industriområden.
Och det finns fortfarande utrymmen.
Ja. Redan de första gångerna jag var där snackade de att, nästa år ska det vara som Frankfurt, svindyrt och bara massa banker. Så har det varit varje år jag varit där och det har fortfarande inte hänt. Några områden i Mitte kanske. Men det är fortfarande den bohemiska alternativstaden.
Varför var det så mycket om nån kravall på nåt Stockholmstorg i tidningen ATLAS? Jag fattade inte vad det handlade om riktigt.
Det var en mytomspunnen händelse i Stockholm. Det var inte som EU-toppmötet i Göteborg. Det var mindre stök än ett genomsnittligt Reclaim The Street. På den tiden var det ganska mycket skriverier om det. Anton som skrev artikeln hade varit med om det. Det var en mytomspunnen händelse som ingen hade skrivit om på det sättet. Många som var unga på den tiden tyckte det var kul att läsa om det. Med dagens mått mätt var det inget att snacka om. Det var ett krossat skyltfönster och en kundvagn som slängdes på en polisbil.
En annan fråga om ATLAS. Var Freddy Taikon bara påhittad?
Det fanns en förlaga vill jag minnas. Men det är påhittat. Det är antagligen jag eller Tarik som har varit Freddy. Vi gjorde massa telefonsamtal som inte kom med. Vi använde honom mycket för att bråka med journalister. Vi ringde till alla möjliga nyhetsredaktioner och sa, “Hej det är Freddy Taikon”, att vi ville jobba där eller att vi hade ett scoop. Jag hade för mig att det fanns en förlaga men sen tog vi över det själva. Till numret som inte kom ut så hade jag ett längre reportage om Statistiska Zigenarbyrån som Freddy hade startat, som använde statistik som alla andra; för att få fram sina åsikter och ståndpunkter. Han ljög med statistik så som ingen annan hade gjort förut.
Vad sa han?
Jag minns inte allt. Bl a att brott var lönsamt för samhället, att det var bra. Han hade många avancerade uträkningar om hur mycket säkerhetsbranschen omsatte, osv. Det var lite som den klassiska Marx-texten Brottets produktivitet i Freddy Taikon-tappning. Vi kände inte till den texten då.
Vi hade flera praktikanter. Det kan vara en av dom som skrev några av dom breven. Vi började göra TV-program med Big Fred som Freddy Taikon. Bl a var han på Jesús Alcalás rättegång och stod utanför och berättade att Jesus var hans pappa. Jag vet inte vart den filmsnutten har tagit vägen. Jag vet inte om det var Big Fred eller en kille som heter Goran som har varit med i Luka Moodyssons filmer. Nån av dom gick runt i en Högdalen Business School-t-shirt. Och när Jesus får sin dom så står han och hävdar att Jesus är hans pappa. “Va? Va? Har ni hört?! Den här killen…” Alla journalister flockades som gamar runt honom. Fantastiskt roligt.
Nov 292009
Var är du från?
Jag är från södra förorterna i Stockholm. Jordbro var första stället jag bodde på. Jag har bott på ett ställe som hette Ösmo som ligger utmed pendeltågslinjen mot Nynäshamn. Sen har jag bott i Högdalen i sammanlagt 10, 15 år. Jag har varit i Göteborg en sväng, Oslo en sväng, Berlin en sväng, några somrar i Spanien, och nu bor jag i Malmö.
Men Högdalen är ditt hem?
Ja, av någon märklig slump. Jag fick min första lägenhet i Högdalen. Det är dit jag åker och hälsar på i Stockholm och häslar på och jag har bott där i nästan halva mitt liv. Huset snett emot Thåströms.
Var du intresserad av politik och musik när du växte upp?
Inte politik så mycket. Jag växte upp i riktiga white trash-områden. Jordbro var blandning av svensk arbetarklass och arbetskraftsinvandring. Det kom politiska flyktingar från Sydamerika lite senare. De flesta av mina vänner hade inte böcker i sina hem. Det var inte finkultur på nåt vis. Båda mina föräldrar har arbetarklassbakgrund. Min farsa var militär ett tag och jobbade för FN. Han hade varit ute i världen en hel del och hade läste några böcker, så vi hade lite kultur hemma jämförelsevis. Min första kulturkick, när jag på allvar började intressera mig för kultur, tror jag var när jag var elva år och skolsköterskan samlade ihop alla i gympahallen och sa att det hade kommit något som hette punk. Som var helt förfärligt. Det var krismöte. Hon ringde hem och varnade. Det var knark och civilisationens undergång, det sämsta som hade hänt samhället, lät det som. Jag tänkte direkt: “Shit, det här måste vara bra”. Alla människor som jag inte tyckte om tyckte det här var förfärligt. Som elva- och tolvåring försökte jag vara så mycket punkare det går i den åldern, och sen hängde det med in i gymnasiet. Jag brukade åka in och köpa brittiska musiktidningar för veckopengen och på min högstadieengelska förstå vad dom skrev om. Som väldigt ung hann jag faktiskt med och se Ebba Grön live.
Det var bra timing.
Jag tror jag såg dom ’79 eller ’80, en av deras sista spelningar. Det fanns ett ställe som hette Ultrahuset och som fanns kvar tills jag gick i gymnasiet åtminstone. Det blev krismöten i skolan för det också. Varje söndag hade dom spelningar där. Det drevs av legendariske Tompa Eken som senare började ta över Kafé 44 och ha spelningar där istället. Han började sin karriär som kanelbullsbakare och konsertarrangör på Ultrahuset. Han är en hjälte. Han började ideellt men jag tror han har en anställning av Haninge kommun numera… för att vara Tompa Eken. Där hängde jag varje söndag. Ibland kom vi inte till skolan på måndag och Ultrahuset fick skulden för det och skolsyster försökte stänga ner. I mitt område var det jag och skolsköterskan dotter som var punkare.
Så det fanns ingen riktig scen då?
Vi flyttade ut till Ösmo. Det ligger likt små byar utmed pendeltåget – de flesta pendlade, det är fyra-fem mil in till Stockholm… eller så jobbade dom på militärbasen eller på småindustrier i Nynäshamn – och i varje samhälle fanns det två-tre punkare. Det var verkligen homogen arbetarklasskultur som kan vara väldigt repressiv och elak mot dom som sticker ut. Det fanns inte så många subkulturer på den tiden. Jag har jobbat en hel del med ungdomar och nuförtiden finns det hundratals subkulturer, de vet ofta inte själva vad de är. Då fanns det punkare och hårdrockare och senare på åttiotalet skinheads och synthare. Vi var ett gäng punkare och sen blev några skinheads, men vi hade inte det kulturella kapitalet. Vi var inte särskilt intresserade av politik. Det var inte nazi-skinheads på något sätt, utan man kom bara på att punk inte funkade bra längre. “Men skinhead kan man vara.” Föräldragenerationen blev jävligt sur igen.
Spelade du själv något?
Vi hade massor av band. Jag spelade gitarr och bas och sjöng. Vi turades om. Och ordnade konserter. Det vara andra punkband på konserterna. Vi var tre band så dom andra två lyssnade medan ett spelade.
Det fanns inte så mycket att välja på?
Mina klasskamrater lyssnade på disco och musiken från Grease. Det fanns två TV-kanaler och tre radiokanaler, och det var den musiken du hade att tillgå. Det fanns några fanzines i punkscenen ganska tidigt. Dom sålde fanzines och skivor på Ultrahuset. Det fanns två eller tre skivaffärer i Stockholm som sålde punk. Och ett program på radion som hette Ny våg som sände en kvart tre gånger i veckan. Dom hann med fyra punklåtar och lite snack. Det var bl a Jonas Almqvist från Lädernunnan som hade en gång i veckan. Hans program spelade jag in ofta på kassettband och lyssnade på.
Man fick anstränga sig mer.
Mycket mer. Å andra sidan var det jäkligt bra, för om internet hade funnits när jag var tolv hade jag suttit framför en dator och aldrig gått utanför dörren.
Om vi håller oss till musik, vad var nästa nyhet som kom till Sverige?
Efter punken hade jag en period där jag var inte alls lika musikintresserad. Jag minns knappt ens vad jag lyssnade på. Jag hade en kort period där jag var skinhead och lyssnade på ska och reggae. Från 83-84 till 87 var jag inte musikintresserad. Jag gick ut gymnasiet och jobbade på lager i Jordbro och körde truck. Man träffade klasskamraterna på bussen som körde runt på industriområdet.
Var det stor skillnad före och efter Palme?
Det kändes som om samhällsklimatet vände från folkhemmet där alla tog hand om varandra och som var skyddat från den farliga världen. I och med att min pappa hade varit militär var det som om Sovjet var hotet. Men det var inget som hände i vårt samhälle, det var inte krig och… Många av mina kompisars föräldrar jobbade på den flottbasen precis där jag bodde. Det var jättemånga som var militärer eller jobbade i anknytning till militären. “Ryssen kan komma”, det var ett reellt hot.
Det sägs att den generationen som växte upp då var den första som hade det sämre än sina föräldrar, någonsin, så långt man kan se tillbaks i historien. Palme var väl bara en del av utvecklingen. Folkhemmet började rustas ner på allvar. Att det var självklart att det fanns en fritidsgård i varje skola och flourtanten kom en gång i veckan; alla hade hela tänder. Även om folk säkert hade det dåligt så var det ingen som föll utanför på det sättet. Det fanns inga tiggare i tunnelbanan eller nånting sånt. Allt sånt började hända på åttiotalet, och det känns som om det med Palme bara var tidstypiskt.
Men på nåt sätt höll han kapitalisterna och fascisterna på mattan.
Så var det absolut. Börsen slog rekord varenda gång sossarna hade vunnit valet. “Nu fortsätter det här lugna, fina samförståndet i fyra år till. Inga konstiga samhällsförändringar.” Det hände väldigt mycket med svenska samhället på åttiotalet.