“… här svarar ingen på frågorna – vi ställer dem!“
Patte K flippar Gz & Hustlaz-samplingen lite annorlunda, Demi lägger real talk och Isoman låter jävligt bra på refrängen; ett bra exempel på hur man kan tala om vad som händer i ens kvarter utan att låta som ett fucking Kartellen Light med största smulorna runt munnen likt ett bajtande fucking Copycat-kakmonster diagnostiserad med hajmentalitet.
I Vad Blir Det För Rap #12 lanserar Petter417 begreppet sista-låten-på-skivan-musik, något svensk rap är väldigt bra på; introspektiv, välskriven, gärna samhällskritisk, känslointensiv underdog-rap.
Däremot är vi mindre bra på att göra musik för klubben, vilket möjligen, som herrskapet spekulerar, är en konsekvens av Sveriges brist på strippklubbar, sideshows, osv.
Fortfarande Knas från Kartellens debutskiva är unik. Här finner vi samma socialrealism, samma glöd och samma angelägna, täta texter som i den bästa svensk hiphop. Men skiten låter mer trap, crunk eller hyphy än den tröttkörda boombap som regerat rap-Sverige sedan stenåldern.
Mellan Lil Stars refräng, Masses genialiska produktion, bredbenta verser från förortsrappare som Stoopido, Alpis och Svartvit, en Lani Mo som utmärker sig med sin breda bergsjöitiska men ännu mer som en blivande stjärna, och några av Akis allra bästa rader, är Fortfarande Knas en svettig, klaustrofobiskt tight posse-låt i höjd med saker som Beware eller 2 Deep.
Men det är låtens sista vers som lyfter skiten till en ny nivå. Det är den som jag spelar gång på gång. Jocke från Hisingen lägger det råast av alla.
Vem sa du? Jag frågade folk från Göteborg, och fick inga svar. Jag fortsatte att lyssna, och frågade mig själv: Hur kan en sådan begåvad rappare vara helt okänd?
Idag upptäckte jag att han finns på “the twitter”. Och den andre november uppträder Jocke för första gången, på en välgörenhetsgala till Juliano Anderssons minne tillsammans med Sebbe Staxx, Lani Mo, SödraSidan och XO.
Och på tuben hittar vi mer otålig, oslipad betonglitteratur: