Vad nu, min favoritrappare över en av mina favoritlåtar med French Montana? Oväntat men logiskt; för fyra år sedan kom den fantastiska Look Me In The Eyes med Max B, och nu ser vi tydligt att The Jackas nätverkande och känsla för kvalitet var på väg att ta hans karriär till en ny nivå, på riktigt.
A$AP Yams – även känd som Eastside Stevie, även känd som The Puertorican R Kelly, även känd som Huey P Screwton, även känd som Stevearelli The Don, även känd som Lil Newport, även känd som Lil Big Homie, även känd som Pretty Gordo, även känd som Wavy Bone, även känd som Carlos Xantana, även känd som Malcolm X-Pill, även känd som Brad Litt; känd från A$AP Mob och Blackout Boyz och Cozy Boyz och Choppas On Deck och IMNOTATOY och RealNiggaTumblr och Yamborghini Records – har tatt en tidig limotaxi till Pac uppe i Thugz Mansion, och rap har i ett slag blivit mycket tråkigare.
Mer än nån annan påverkade Yams min smak och mitt sätt att skriva. Smak är det viktigaste: att odla och fördjupa sin egen smak, att hela tiden upptäcka mer musik, och därmed upptäcka mer om sig själv. Den där hungern. Smak är det som betyder nåt, det är integritet, och det är det inte många som fattar. De bästa skriver från hjärtat och kan därmed kalla saker vid sitt rätta namn. Därför är projekt som Kingsize (vad med deras oresonliga likformighet på årsbästalistor och så vidare) och PSL (som vägrade upplysa läsaren om vad som är skräp) noll värt i min värld.
Yams visade alltid kärlek för andra städer och regioner men var trogen sina rötter. Stilen var jävligt New York. Han uttryckte sig kort och kärnfullt, respektlöst och med en unik humor full av obskyra referenser till populärkultur och rap-historia. Han blygdes heller inte att tala mer upplysande. Sammantaget blev hans närvaro på social media ett brännande vittnesmål inifrån en generation utan mål, utan förebilder, utan framtid.
Majoriteten av jordens befolkning som skiter allt mer i musikjournalistik minns honom som en bakom scenerna-legend, som skakade fram tre miljoner dollar och en movement ur en Tumblr med inscannade foton på rappare. På ett sätt var han det sista hoppet för genrens hemstad, vilket gör nyheten om att han skulle börja som A&R för Sony (och ta med sig Lil B dit) ännu sorgligare; han hade bara börjat att omforma rap efter sin egen vision.
New York Times kallade Yams för “a bridge: between the Internet and the streets, between regions, between generations“, och det är exakt så jag vill leva mitt liv. Samtidigt som han satsade allt för att svinga sig in i industrins elfenbenstorn så ansträngde han sig hela tiden för att hjälpa andra (t.o.m. min egen lilla spricka i asfalten på the information super highway).
Det känns konstigt att skriva om någon man aldrig träffat, men också viktigt då det var han som fick mig att försöka hjälpa rappers. (Dessutom ogillar jag tanken att hans minne förvaltas i det här landet av nån outhärdlig hipster-fuckboy på Nöjesguiden som pekar finger åt de som spekulerar – jag vet, helt osökt! – att droger skulle kunna ha spelat en roll i Yams död men samtidigt trakasserar Kikki Dee på Twitter för hennes eventuella pillerbruk.) Jag är för gammal och socialt obegåvad för att köra hans metoder på Sverige hiphop-scen, men oj det skulle behövas. Stackars ungar som växer upp idag och tror att gola ner sig själva över andrahandsversioner av Masse-beats är the wave. Som växer upp med Sebbe Staxx som förebild. Som tror att “rimteknik” är viktigare än bra låtar. Som tror att lajva 90-talet är äkta. Som tror att de behöver industrin mer än de behöver en handfull pålitliga vänner.
2015 kommer för mig att ägnas åt att ge kidsen något bättre, något annat än battle rap och folkhemsnostalgi och #nöjesguidenvänstern och nätdroger och PK-mentalitet och historielöshet och kulturellt självförakt och gatusnubbar som leker industrimoguler och twitteraktivism och pop bap-låtar med “upplyftande” sångrefränger. Vi sörjer en ung toks alltför tidiga död, men vi kan hylla hans liv genom att leva efter hans exempel: att hela tiden sprida kunskap och visa kärlek till kamrater utan att bry sig om deras private business; att studera vår historia men även möjligheterna i samtiden; att offra sömn och stressfrihet för ett större mål men komma ihåg att skratta och njuta; och att always strive and prosper.
Vila i frid, Eastside Stevie. Du var en unik jävel och du är saknad.
Endast Harlem som kan göra relevant New York-musik nu? Så svårt borde det inte vara. Inget komplicerat, inget nyskapande, men jag känner det här.
Känner inte den här dock, trots en av mina favoritsamplingar ever. Därmed ingen vila för Dave East.
Vänta lite! Staden där det startade är alltså så soft-handed och gentrifierat att dess gator bäst reppas av RnB nu?
Men jag hatar aldrig. Ingen Kellz, men talang finns. Klin video och allt det där. Nog den från New York med mest intressant karriär framför sig.
Vem annars? Troy Ave? ASAP Rocky? Action Bronson? New York-rap tappade det med Max B, och om Obama inte agerar utifrån benådningsbreven så får vi snällt vänta nåt halvsekel innan han kickar den i båset igen.
Vi hoppas Tim Vocals släpper nytt tidigare än så.
“I didn’t know it was PT Capone at the time but this shit really felt like a nunchuck to the cranium my gee I was not ready for all that Akinyele style barkin I was expectin some smooth fly gangsta type shit like Az Sosa’s music but this shit had me feelin like I was on a bus to Rikers bout to serve up several consecutive life sentences. I’m still not sure at all where the fuck this track comes from though Im guessin theres a unreleased Pretty Tone LP somewhere in the vaults bound to be released someday as Mobstyle awareness grows”
(via Lavish Bungalows)
Att Cam’rons comeback skulle dröja så.
Å andra sidan kan det nog ta sin tid att inse att galet lo-fi mixtape-omslag och någon slags DMX-influerad blues är den enda vägen framåt…
Jaha, kanske ska man inte räkna bort ASAP helt och hållet?
Allt med det här videon är tok utom det enormt uttjatade Shook Ones-riffandet. För helvete, New York-människor, släpp sargen. Kasta er in i matchen – och med matchen menar jag musikhistoriens nyskapande, framtidstörstande, oförutsägbara malströmmar. Världen är så stor.
Men i vilket sammanhang gör Andy detta? För en TV-show, youtube eller för att han skiter i? (Måste säga att komedivärldens två främsta Andy – Kaufman och Milonakis – på något sätt delar skaparmässig DNA.)
Kolla även tidigare i klippet där Cormega dyker upp.
Incredible interview. I demand that a documentary is made about Dapper Dan.