> BRYTBURKEN.SE

2012 skulle bli Göteborgs år, men få förväntningar infriades. Staden har visat massor av potential – som man mycket tålmodigt väntar med att leva upp till. Black Ghosts skiva sköts upp. Sick Art fortsatte på engelska. Meta Four släppte en halvtråkig video, istället för det utlovade halvdussinet. Balkan Brigaden knep igen.

Förutom Ivos tape med Flame , ett osvenskt och spontant projekt av ett slag som vi behöver mer av, så var det tyst från XO och resten av Dirty Crowd. Giz Lees tape vittnade om talang och hårt arbete, men tyvärr – 2012 så hamnade all svensk rap på engelska i papperskorgen.

Att Gubb lämnade oss var ännu mer tragiskt med alla hans planerade projekt (speciellt det med Onda) och Psalm 23:s stundvisa briljans i åtanke.

Lani Mo – som på pappret inte ens är en hantverksskicklig rappare och som enligt egen utsago bara skriver när det är dags att spela in – levererade äkta känsla och äkta budskap med låtar som Kriget och Solidaritet. Han är en artist som är lätt att tycka om, och har den där närheten mellan innehåll och uttryck som gör att man lyssnar en gång till.

På Simmar i guld känner han sig “som om han har vunnit på hästar”. Det är min favoritrad från 2012. Att se honom rappa sida vid sida med en annan ung, talangfull gaturappare från andra sidan av staden bådar gott för Göteborgs framtid. Dessutom arbetar han smartare än de flesta i Sverige.

Det här med att alla rappare i riket ska retweeta varandras reklam och samspråka sällskapligt på social media – kan det påverka musiken negativt?

Nä, tvärtemot – raps skaparmässiga modus är oskiljaktig en mysig, välkomnande stämning som kan jämföras med ett grunt vatten där små ankor guppar omkring. Kollegialt kamratskap och respekt för varandras gudagivna kreativitet är grunden för kvalitativ gatumusik.

Medan hälften av den svenska scenen satt i möten med sina slavägare så var Lani Mo ute och spelade, och lade pengar på hög; oberoende artist, får precis köpa på Systemet, har redan köpt hus åt föräldrarna. Gör om det – Promoe och Timbuktu (förlåt, glömde, era föräldrar är akademiker och bor väl redan i villa).

Att hårdare tider allmänt sett tvingar fler i Sverige att hustla är problematiskt. Vi har svårt för detta. Vi saknar en tradition av detta. Men att riket skulle vara för litet för att försörja självständiga rappare framstår nu mer och mer som en ursäkt från lata och fantasilösa människor vill att storebror knyter deras skor och snyter deras snor. Independent-modellen fungerar även här.

Men även när vi uppmuntrar en yngre generation att ta för sig och styra upp situationen på ett aggressivt och respektlöst sätt så finns det också något som vi hoppas överlever folkhemmet: tanken om rap som en solidaritetsrörelse.

Alla ska inte rappa som Carlito (helst ska ingen rappa som Carlito, allra minst Carlito själv), men som jag sagt förut: industrin vill bara ha enstaka stjärnor som de kan kontrollera, de avskyr mobs, movements och smutsiga folksamlingar.

Hellre femtio självförsörjande rebeller än fem slätkammade storbolagsstjärnor. Lägg egon och ideologier åt sidan. Som Pimp C förkunnade: det finns inget som industrin (och kapitalet i allmänhet) fruktar så mycket som artister (och arbetare i allmänhet) som lägger ner sin beef och börjar jämföra sina situationer och hjälpa varandra.

Skivbolag behövs inte längre. Det behövs en manager och någon som tar hand om media. Samla kamraterna. Studera historien. Ska du köra rap-karriär så gör det korrekt.

Jag är inte hejaklacksledare. För få säger åt er när ni suger. Vilket inte är sällan. Nittio procent av er ska ha besöksförbud till studion. Ni borde buras in för mikrofonmisshandel. Beats ser med skräck på ert sällskap. Ni saknar talangen, elegansen, intelligensen. Ni har inget att säga och saknar den vilja och hängivenhet som krävs för att föra genren framåt.

Jag har blivit besatt av tanken att det ska växa fram en musikalisk motmakt på gatunivå i det här landet, ett självförsörjande system som kan befria unga människor från skitjobb och olagligt arbete. Och jag tänker fortsätta att kalla er folkhemsnostalgiker och bolagshoror och smyghipsters och mögliga boombap-farbröder tills svensk rap utvecklar sin egen akustik och sin egen infrastruktur och tar sitt öde i sina egna händer, och leder oss in i en ny och bättre värld.

Ja, den sömniga och sötsliskiga smet som skivbolagen brer ut över rap-Sverige är deprimerande.

Men ändå. Musikaliskt sett så var 2012 ett bra år.

Chorizo Records och Södra Sidan fortsatte att lägga det jävligt bra och rentvättat från amerikanismer. STHLM Inkasso släppte årets svenska skiva. Östblockarn gjorde sin fucking grej. Här i Malmö gick Trappmusik från en bra idé till riktigt bra musik. Abidaz framstod mer och mer som landets bästa rappare. Chapee fortsatte att pumpa ut högkvalitativa raps och beats.

Lika tillfredställande som det var att se Redline och Kartellen nå mainstream-framgångar, lika tråkigt var det att kunna sammanfatta deras nya musik som i stort sett skittråkig.

En sån som mej och Nattetid från Dani M är briljanta, men det var som om jag redan hade hört låtarna från Aki, Stor, Carlito. Redlines kommersiella medvind har mindre att göra med musikens fräschör än den osvikliga lojalitet från lyssnarna som de har odlat genom åren. Det finns inte på kartan att folk inte skulle supporta.

Inget fel i att kidsen älskar en, med som Nabil säger: “vi vet alla vad snittsåldern är på era fans“. Få artister i Sverige gör rap för vuxna. Mycket baseras på minsta gemensamma nämnare, på trötta idéer och ljudbilder, på slentrianmässiga självhjälpsramsor och sossetendenser.

Vilket leder oss in på Kartellens bolagsdebut. Visst, jag förstår grejen. De ville göra en konceptskiva med flera olika budskap – men hade de bara kört på i ursprunglig stil så hade det ändå blivit resultatet, och bättre musik. Det blev det förut. Det kommer det bli igen. Bonusspåret pekar i den riktningen. Det behövs inga “riktiga instrument”, inga “proffsiga ljudbilder”, ingen Thorsten Flinck – sådant solkar ner. Bra musik är alltid bra musik, men det är i en gangsta rap någonstans mellan New York och Los Angeles som Kartellen har sin verkliga styrka, i ett aggressivt och rytmiskt, poetiskt målande talspråk – och i den fullkomligt överväldigande förortsakustik som utgör dess duk.

Sebbe har sagt att han inte ändrade ett ord av Kinesens texter. Det borde han ha gjort. Vad som är fantastiskt som Myspace-inlägg fungerar sämre som rap; för mycket sociologitermer, för spretigt, för lite oväntade ordval och vändningar. Sebbe har redan bemästrat författandet av känslostarka, detaljrika och musikaliskt begåvade texter, och det borde Kartellen utnyttja mer som grupp.

Tryck inte på knappen låter som en A&R-människas vision av en fräck Kartellen-låt, och påminner om den “stadium rap” som Jay-Z, Kanye West, Eminem och 50 Cent har plågat oss med de senaste åren. Ställ dig upp – och speciellt videon – är en klichéspäckad kalkon, svensk rap när den är lika bra som svensk film. Varför lägger Myrna en osannolikt dålig hook på AM43? Varför göra Min bästa vän när den vida överlägsna Bakom dig redan finns? Däremot är skivans titellåt klassiskt Kartellen; refrängen, samplingen, trummorna som smattrar, det stränga berättandet, svärtan, den hårt sammanbitna beslutsamheten.

“Kinesen hade en vision. Först skulle vi skrika, när alla lyssnade skulle vi prata. Nu har vi kommit till stadiet där vi börjar prata och arbetar mer politiskt.” Om nu denna process inte slätade ut musiken. Vägen går från desperado till socialdemokrat, men något av det viktigaste med rap är att det är asocial musik, att det också handlar om en aggressiv energi som tar plats, som är jobbig, störig, som skriker, skryter, som hotar lyssnaren, som saknar skam och samvete, som är problematisk.

I Sverige säger man “jag måste hustla, det är svårt att få ett jobb“, inte “jag hustlar, FUCK YOU“. Därför älskar jag Black Ghosts musik, därför uppskattade jag väldigt mycket när Alfons visade mig Alladin och när Tobias visade mig Dean Anderson. Där finns en energi som saknas i annan svensk rap. Kartellen är skyldiga sitt genombrott den här energin, men på Ånger och kamp känns den grejen plötsligt trött. Det är långt ifrån “Malexander i stereon“.

Hur man bäst för kampen är ett uråldrigt dilemma. Det återkommer ständigt i politisk musik, och i politik. Kartellen går för nu kompromissens väg och försöker föra ett samtal med makten. Man tar den här upproriska energin och för in den i samhällsbygget. Vad detta leder till längre fram kommer bli intressant att se. Och det är kul att se att andra väljer en annan väg.

DE 10 BÄSTA SVENSKA RAP-LÅTARNA 2012:

Abidaz f. Hooks – Inte sett oss nånstans
Nabil & Zaher – Jag litar inte på dig
Franzoa – Blod svett & vilja
STHLM Inkasso – Inte tjalla
SödraSidan – Alla
Dandon – Hiphop i blodet
Skizz – Influenser
Alpis – Trottoarbarn
Gubb – Död man står
Kartellen - Ånger & Kamp

(Och om ni hade den där Compton-snorungen som kickar Andre 3000-karaoke eller han den där Tony Starks-kopierande tjockiskocken som alltid kör samma vers eller någon av ASAP-snubbarna eller något lika hopplöst som favorit för 2012 – ut och forska lite kring Starlito, DB Tha General, HD, J Stalin, Stevie Joe, Fat Trel, The Jacka, Kevin Gates; de har mer karisma, kan verkligen rappa, gör alla sorters låtar, och de förtjänar all uppmärksamhet i världen.)