För tredje gången ger jag mig in i Svennebanan-debatten.
Jim Goad skrev jag om här för snart fem år sedan (alltså då din del av bloggosfären fortfarande bodde i grottor).
Jul 062009
Jun 082007
The killing of America är fullspäckad med fantastisk dokumentation från ett ett desillusionerat amerikanskt 60-tal och det därefter följande dekadenta, nergångna 70-talet. Den här Mondo-liknande rullen börjar med avrättningar av JFK, Bobby K och MLK, attentatsförsök på Reagan och George Wallace, och går över i snabba bitar med sektledare som Jim Jones (häpnadsväckande klipp från farmen) och Charles Manson, seriemördare som Berkowitz, Gacy och Bundy, och förbluffande filmklipp kring mindre kända pistolmän och knäppskallar, vilket varvas med stämningsskapande scener från demonstrationsskjutningar, upplopp, och allmän punk-, porr-, och prostitutionsdekadens.
Här utandas en groovy, svartsynt tidskänsla som Runkbåset är svagt för. Se till att ladda ner, det är lite som att få andra numret av ANSWER Me! i en sliskig, sensationalistisk en-och-en-halvtimmes AVI-fil.
Hiphop-artisten, porrfilmsregissören och metal-gitarristen Ronnie Braunstein (även känd som Necro) är en samtida Mondo-konstnär. Hans öga för världen har samma direkta, råa, explotativa, ibland sadistiska kvalitéer som Mondo-traditionen äger. Human Consumption är det hittils bästa exemplet på vad jag menar med Necro som genialisk Mondo-rappare.
Bloodsucking Freaks är för Necro vad The Education Of Sonny Carson var för Ironman och Mothership Connection var för The Chronic. Den här explotativa, sadistiska skiten är väl det som han gåg igång på, samplingsvänligt lågbudgetvåld och sjaskiga New York-miljöer. Filmen samplas bl a på Evil Shit, This Is Not An Exercise, Frank Zito, och förut nämnda Human Consumption. Spana in videon till White Slavery om du vill räkna influenser.
Ill Bill är även han en mästare i nattsvart Americana, även han är ur Den Stora Smutsen. Edge Play från The Sexorcist är tråkiga live-beats och riktningslösa groteskerier från Necro och Mr Hyde, men Bills vers löper precis som ett brev till en porrtidning, och det är genialiskt. Andra juveler från den skivan heter Suckadelic, Out Tha Pocket och Who’s Your Daddy.
Men Bill är inte lika negativ som sin lillebror. När en journalist frågar honom när han var riktig förbannad senast, så vill han inte ge något svar, utan menar att man inte bör uppehålla sig vid sådant negativt tänkande, det håller dig bara från att växa ur din egen misär. Dylika tankar om personlig uppbygglighet och likgiltlighet bort från negativa levnadsmönster finner vi i filosofihistoriens mest kärnfulla och fruktbara avkrokar.
Ill Bill är en solskenshistoria, som gått från droger, våld och fattigdom i Brooklyns Glenwood Projects och flera misslyckade skivbolagskontrakt och en slitsam underground-tillvaro, till att arbeta med ikoner och legender som Raekwon, Killah Priest, Styles P, B-Real, DJ Muggs, House Of Pain, M.O.P, DJ Premier, Pete Rock, Large Professor, etc. – och detta med all sin intregitet och sin egenart intakt. Från en mörk Mondo-tillvaro har han lyckats våldta den amerikanska drömmen med ett vinnarens leende.
May 242005
Nämen oj oj oj! – Shaun Partridges hemsida har äntligen fyllts upp med en massa innehåll. Texter, ljudfiler, och många fina bilder – kul och roligt! Och vi svenskar kanske tycker att det är ännu skojigare att han länkar till Swedenborg.
Och jag har äntligen hittat rätt väg till Jim Goads hemsida igen, efter mycket kringirrande i den kalla, mörka internetrymden; http://www.jimgoad.net/ ska det visst vara nu för tiden, inte jimgoad.com, om du nu, liksom jag (tills helt nyligen), inte fattat grejen.
Nov 232004
Att den kapitalistiska populärkulturen äter sig längre in på alla håll och kanter i vårt samhälle har självklart sina reaktioner. Som svenska exempel har vi LOBs och Nikanor Teratologens författarskap, där ett ändlöst hatande och hånande av diverse skitkändisar går igenom som ett tema. Oavsett om bajskastningen både är ärligt menad och skojig och läsa, så är det trots det en position som är hopplöst reaktiv. Det är då intressantare för oss, som har populärkulturen inskriven i vår DNA, och samtidigt hatar och älskar den, att titta på de två följande grupperna – den ena fanatiskt tillbedjande, den andra teoritiserande, för båda har som strategi att ockupera och redefiniera populärkulturen och fylla den med eget innehåll – The Partridge Family Temple och The Wu Ming Foundation.
I en artikel (http://www.portlandmercury.com/2000-10-05/feature.html) från The Portland Mercury tecknar Shaun Partridge grunddragen i sin religion och redogör för dess uppkomst:
“‘Our religion is the perfect religion for the new millennium. The television is our god. Our symbol is the eternal CBS eye. Everyone worships TV. We’re more real than Christianity. You can turn on your TV and see our religion,’ he says.
Fairlee’s explanation rolls out like an 8-track tape, practiced but entertaining. In fact, he’s been working on his rap for a long time, ever since he and a friend named Dan Kapelovitz were introduced to the concept by a mutual acquaintance while living in Denver in 1988. The acquaintance, a man they call Reverend Adam Sleek, kept playing Partridge Family music, trying to convert them. ‘I thought, “I can’t take any more of this,” and then all of a sudden I realized, hey, it’s really good music, and wanted to listen to it, too,’ Fairlee says. Fairlee doesn’t know how Rev. Sleek came up with the idea originally.”
TPFT är ett fullfjädrat Jungianskt teologiskt system, vilket vi ser längre fram i nämnda artikel:
As he explains it, The Partridge Family was, in fact, the living embodiment of religious archetypes which have echoed through humanity from the earliest days. Shirley Jones is the virgin mother earth goddess; she had children, but no father was ever mentioned in the show. David Cassidy was the satyr or male sex god, a fact supported by his legendarily large phallus. Danny Bonaduce, the constant trouble-maker, was the loki or devil character. And Bobby Sherman, a one-episode guest, was the grim reaper, driving a hearse in his own spin-off series, “Getting Together.”
Även fall den kulturella miljön (ett gäng vänners vänner som nu bestämt att samla sig i konströrelsen UNPOP ART) ur vilken TPFT är sprungen mer brukar klistra etiketter som satanism, socialdarwinism och neo-fascism kring sig, är de åsikter som kan utvinnas ur försvaret för tempelmedlemmen Puppy Boy Partridge överraskande progressiva (om än en smula PSYCHO-deliskt formulerade):
“The man wants to silence the voice of the Partridge Family Temple, Puppy Boy Partridge. Puppy Boy is a political prisoner.
This is Puppy Boy Partridge. He too has been persecuted for his religious beliefs. He was sent to Federal Prison for allegedly providing people with a means to achieve a Partridge Reality which is only illegal because the Man wants to control your mind!
Puppy Boy was the head of our Partridge in Prison Program. Just as the Nation of Islam has been successful recruiting members from within the prison system, Puppy Boy gave it a go, but he says that many people in prison had trouble grasping the beautiful Truth of the Partridge Family Temple.
FUN FACT: Puppy Boy was a political prisoner in the Holy Drug War.
Yes it is true, there is a Holy War in our midst. Some call it the Drug War, but we at the Temple see it as just one small aspect of the entire Partridge Jihad. The Partridge Family Temple is all about Fun, and even though every person, place and thing is a Partridge, many people have either forgotten this eternal Truth or have been unfortunate to never have learned it. They fight against Fun. They create laws so that they can build more prisons. Laws aren’t fun. Prisons aren’t fun. There is a war against fun going on, and we must fight back!
Everyday more and more of Puppy Boy’s rights are being taken away from him. The pigs took away Puppy Boy’s guitar. The Man knows how revolutionary Puppy’s music is and how if the fellow prisoners had heard his songs it would have started prison riots if not an entire upheaval of the Prison System.”
TPFT motsätter sig alltså inte endast statens knarklagar, utan hela fängelseindustrin. I sin syn på sexualitet framträder de även som osedvanligt progressiva, då de på sin hemsida viftar med grön flagg för inte bara homosexualitet, utan även incest, tidelag, och nekrofili. Jag vet dock inte om de yppat något om samhällets ekonomiska system – istället för att förespråka en omvälvning av produktionsförhållanden ser de ut att vara fast i något av en grundläggande tragisk livsstämning vilket följande kommentar från Shaun skvallrar om:
“‘The Partridge Family Temple is a religion based on fun, truth, and reality. We believe in freedom, fun, and enjoying life every day, because we all know we’re going to die. Life is scary and miserable and we say, “Come On, Get Happy!”‘”
Man kan fråga sig vad den ursprungliga Partridge-familjen skulle sagt om sin sektiga avkomma – och nånstans där ligger det för oss intressanta med The Partridge Family Temple.
The Wu Ming Foundation, framväxt ur The Luther Blissett Project, är inne på samma område – de talar om Cary Grant och David Bowie skulle vara “bottom-up ikoner, formade av myllrets begär” – precis vad TPFT gör med The Partridge Family alltså. De säger en del intressant om populärkultur i en intervju:
“Vi tror fortfarande att en ny och rättvis form av produktion bara kan etableras genom återtagande av de existerande nätverken av socialt samarbete. Socialism måste baseras på den kollektiva naturen av den kapitalistiska produktionen.
Det är därför som vi, till skillnad från folk som Situationisterna (som är besatta av idén av ‘återhämtning’ och ‘spektakel’), lägger fokus på den kreativa sidan av relationen mellan kapital och klassen. Vi lägger fokus på myllrets kraft.
Skapandet av popkultur (vi drar ingen klar gräns mellan ‘underground’ och ‘mainstream’) var en kollektiv process under vilken, gränserna mellan de ständigt förändrande öppna gemenskaperna ritades konstant om, subkulturer omformade sig konstant kring myter. Vi måste bättre förstå vilka ‘nödvändiga förutsättningar för kommunism’ som var satta i rörelse under denna process, istället för att tro att miljontals människor blev hjärntvättade.
Nuförtiden håller många saker att förändras till det bättre i alla fall när det gäller återtagande, nej, de-propriation av kultur. Copyrightintrång, CD-bränning, P2P-utbyten, MP3-delning, OCR-scanning, plunderphonics, fri programvara… Den intellektuella egendomens institutioner faller sönder i bitar, och folk ber dem dra åt helvete. Det är en fantastisk gräsrotsprocess, och det är närmare socialism än Kina någonsin var.”
Kort sagt, läs in dig på Wu Ming om du behöver justera dina uppfattningar när det gäller populärkultur, upphovsrätt, konstnärerens roll, piratkopiering, inspiration, copyright, orginalitet, kommunism, osv.
http://www.wumingfoundation.com/
http://future-past.blogspot.com/2004/09/wu-ming-historieberttarens-rttigheter.html
http://guldfiske.blogspot.com/2004/09/intervju-med-wu-ming-den-namnlse.html
Sep 282004
“Ni är alla smärtsamt medvetna hur grundligt ni blivit skrämda till lydnad under pöbelns diktat, medan jag endast följer mitt eget samvete. Jag har aldrig försökt säga åt någon av er hur ni ska uppföra er, ändå försöker ni bestämma mitt beteende. Ni kan skicka mig till fängelse, eller ända till kyrkogården – jag kommer inte underkasta mig. Och det är därför ni hatar mig – för jag påminner er om hur grundligt ni blivit tämjda.”
“Om jag inte arbetade på dagen, skulle jag svälta.
Och om jag inte skrev på natten, skulle jag dö.”
Jim Goad – den mest kontroversiella zine-redaktöreren någonsin, universitetsutbildad journalist, avhoppad klassresenär, oförsonlig samhällskritiker och historierevisionist, mörk humorist, konnässör av skräpkultur, sociopatisk renässans-redneck, en ansträngt ärlig sanningssökare – det bästa jag stött på i samtiden.
Jim Goad steg till sin nuvarande pseudo-berömmelse från en amerikansk zine-värld fylld med slarviga slackers och harmlösa punkare utrustad med kvalitéer jag förknippar med stora författare – en voluminös produktion, en sträng arbetsmoral, en nästintill sadistisk språkbemästring, en perfektionssträvan, en inställning som ser skapandet som viktigare än livet, och livet som arbetsmaterial.
Hans berättelse är den om det yngsta barnet i en familj där föräldrarna (en alkoholiserad, våldsam far och en lögnaktig, imbecill mor) skyller sitt kraschade äktenskap på honom; om den upproriske studenten i en katolsk skola styrd av sadistiska nunnor; om proletären som hänvisas till ett hjärndödande, uselt betalt skitjobb efter ett annat; om den vita mannen i ett politiskt system som ser gottgöringen till sina nertryckta grupper i en identitetspolitik där alla anklagande fingrar pekar på honom.
“Jag är beredd att dö för min tidning.”
ANSWER Me! är den tidning som Jim Goad gjorde och gav ut i fyra nummer (en om året 91-94) tillsammans med sin dåvarande fru Debbie. I en intervju sprider han ljus över de omständigheter som leder fram till att ANSWER Me! ser dagsljuset:
“ANSWER Me! var destilleringen av allt de sa att jag inte kunde göra på journalisthögskolan. Jag hade försökt att skriva för mainstream-publikationer, men utan att misslyckas med det, så skärde redaktörerna alltid bort mina favoritstycken med påståendet att de var i dålig smak eller riskerade att stöta bort annonsörer. ANSWER Me! var menat som ett koncentrerat av allt som slutade på golvet i redigeringsrummet. Slutligen så tillät inget annat forum än mitt eget mig att uttrycka mig hur jag kände för världen.
Jag är, och förblir, våldsamt fientlig. Jag var säker på att om jag inte fick ut min aggressivitet i tryckt format, så skulle den visa sig i fysiskt våld. ANSWER Me! blev den litterära motsvarigheten till ett kroppsligt överfall.
Jag tog ett råd från en essä av John Waters, där han rekommenderade att man omvandlande sin mest frånstötande egenskap till en marknadsförbar produkt. I mitt fall tog jag en obeveklig vrede och framställde den som en dygd. Första numret av ANSWER Me! kläcktes 1991, vid en tidpunkt då alla utom den vite mannen uppmuntrades till av vara arga, så jag fyllde en ledig försäljningsnisch.
Tidningen var också en blåslampa i ansiktet på slacker-estetiken. Punken hade startat med att påstå att passionen var viktigare än hantverket; femton år senare hade den kastat bort både passionen och hantverket och uppmanade alla att slött klämma ur sig oengagerad, anti-intellektuell diarré.
Jag ville skapa något där man kunde märka att författaren svettades med varje ord. Min attityd var att fatta en penna och sätta sig framför ett pappersark var som att plocka upp en AK-47 och gå ut på ett slagfält.
Mycket inspiration hämtade jag från hardcore-punk från det tidiga 80-talet och gangsta-rap från det sena 80-talet – den sortens grupper som vid en första lyssning överväldigar dig med den kraftiga våldsamheten i deras fientlighet.
Jag försökte inte provocera någon, hela idén om provokation är orimlig i sammanhanget; ANSWER Me! var icke-fiktion – hur kan man bli provocerad av verkligheten? Det enda fakta som jag upplever provocerande är min egen dödlighet. Allt annat borde vara fritt fram.”
Varje nummer av ANSWER Me! är över 100 sidor långt och fullmatat med välskrivna artiklar. De tre första numrena går i liknande stil – intervjuer med regissören Russ Meyer, Timothy Leary, Public Enemy, Kid Frost, Geto Boys, Anton LaVey, Al Goldstein och Boyd Rice, en busringning med Jack Kevorkian där Debbie försöker beställa dödshjälp till sig själv, artiklar om Mexikanska mordtidningar och Vietnamesiska gäng i USA, ett angrepp på Anonyma Alkoholister och liknande sekter, ett A-Z med de hundra serie- och massmördare som ligger oss varmast om hjärtat, en genomgång av historiens hundra käckaste självmord, en pratstund med en representant för peddoklubben NAMBLA, spekulationer från Adam Parfreys sida huruvida Steven Spielberg är pedofil, ett långt och infallsrikt försvar för rätten till skjutvapen, och Debbies angrepp på spädbarn, hemlösa, kvinnor, män, familjen, sexualitet, musikscenen, människor och sin egen judendom.
Oavsett vad denna upprabbling säger dig så var ANSWER Me! aldrig den billiga hatcirkus som vissa vill få den till. Även fall några sidor av tidningen uteslutande ägnades åt våldsam vredesventilering och snaskigt splattersmetande så löpte detta innehåll jämsides med politikerintervjuer och långa argumenterande artiklar som är stor journalistik. De fyra numren av ANSWER Me! var inte ensidiga, de representerade flera sidor av ett sammansatt intellekt. Det enda som var enögt i tidningen var Debbies tröttsamma traktat mot sånt som irriterade henne. Insatserna från hennes håll känns med tiden allt mer malplacerade.
I fjärde numret höjs nivån. I en intervju förklarar Jimmy: “Jag hade blivit irriterad på ANSWER Me!s popularitet efter tre nummer och försökte förtvivlat sålla ut mina fans till de verkligt troende. Jag hade tröttnat på idioter som bar Manson-t-shirts men som kippade efter andan vid själva idén om date-våldtäkt. Jag ville ha läsare som var villiga att känna våldet utan att se bort, som inte såg det hela som något slags gulligt postmodernt skämt att avnjuta från bekvämligheten i sina ateljélägenheter.” Det fjärde numrets tema är våldtäkt och innehåller bidrag från fler skribenter än vanligt, och de flesta av dem tar i för allt vad de är värda med att förklara varför våldtäkt är ett tillfredställande och moraliskt riktigt tidsfördriv, medan Jim i flera faktaspäckade essäer intar en mer nyanserad ståndpunkt i frågan. Men numret innehåller mer än påtvingade samlag; även en uppskattande artikel om rasistisk country-musik och Jims åtta sidor långa och hatiska uppgörelse med sin egen mor hittar sin plats mellan nersölade fittor och spräckta ringmuskler. Det här numret orsakade en obscentitetsrättegång, och är svårt att få tag på, men du kan tanka hem det från www.jimgoad.com. Pga de rättsliga problemen fick Jim aldrig nån chans att ge ut det femte numret, som skulle ha handlat om ras. ANSWER Me! är nu ett avslutat kapitel, men hot kvarstår om att ge ut det femte numrets innehåll i någon slags tryckt form.
“I ett land som tror att det är uppdelat efter ras, när det egentligen är uppdelat efter ekonomi, har jag ofta undrat om gangsta-rappare vet hur lite det är som skiljer deras berättelser om livet som innerstadsligist från Johnny Cashs berättelser om livet som landsortsligist.”
- Quentin Tarantino
The Redneck Manifesto är den bok där all den outsinliga vrede, allt det människohat och civilisationsförakt som Jim Goad spydde upp i fyra nummer ANSWER Me! får en social bakgrund och en faktaspäckad historisk uppbackning. Detta är en av de mest känslostarka och kraftfulla böcker jag någonsin läst. Författarens vendetta med klassamhället, med all dubbelmoral och förljugenhet, med allt förtryck och våld, med all orättvisa och korruption, med all fattigdom och utsugning, med hela det ruttna skitliv som serverats för han och hans sort i århundraden i Amerikas förenta stater är så känslomässigt våldsam att jag rörs till tårar. Jim Goad skriver med mer tyngd än någon annan författare – bakom varje ord sätts hela livet.
Jim Goad har plockat fram några teser som han kraschar in i vår föreställningsvärld med fyrhjulsdriven prosa. Den viktigaste är den jag anspelat på tidigare – den vita arbetarklassen är inte att skylla för slaveriet (en del av dem har själva slavar som förfäder) och de fortsatta umbäranden som svarta upplevt i USA, och har därför ingen skuld att betala tillbaks. Tendensen att gång på gång lägga tyngdpunkten på etnisk istället för ekonomisk tillhörighet i det offentliga samtalet är ett säkert hinder för att en jämlik förändring av det amerikanska samhället aldrig kommer ske. Att detta perspektiv i USA representeras av en “vänster” som består av vit, skuldtyngd medelklass gör det dock ack så jävla svårtillgängligt. Medelklassungarna behöver inte de här idéerna. Svartingarna och rönackarna skulle däremot må bra av att fokusera mer på en människas ekonomiska situation än hennes hudfärg.
“Shit Magnet är en fullängds utredning om varför så mycket skit flyger min väg. Den undersöker vad som händer när två världar – Jim Goad och Jorden – kolliderar. Det är mindre en självbiografi än ett omfattande filosofiskt manifest med vinjetter från verkliga livet som illustration. Föreställ dig Mein Kampf korsbefruktad med Soul on Ice, och du börjar närma dig.”
Skriven i fängelset pressar Shit Magnet ut än mer hat och idéer ur ett människoliv än vad The Redneck Manifesto lyckades med. Shit Magnet är på sina ställen smärtsamt ärlig, det här är vid tillfällen pinsamt självexponerande och mycket klargörande om hur en människa formas. Det här är inte skönlitteratur, det är fult och stereotypt och klumpigt och äckligt, precis som livet, och den här boken har en kraft som få andra kan mäta sig med – vid nåt tillfälle sitter jag åter igen med en Goad-bok i händerna och tårar i ögonen. Sammanlagt har Shit Magnet 18 kapitel. Det första är en introduktion och en programförklaring, kapitlena 2-9 avhandlar bland annat all skit som Jim råkade ut efter ANSWER Me #4 (tre unga engelska neo-nazister tar självmord, och en av dem skänker sina sparade pengar till Jimmy; en före detta marinsoldat skjuter på Vita huset och man hittar citat från ANSWER Me! i hans bil; Debbie får cancer och Jimmy knullar sin nya flickvän i deras säng när hon är på behandling; han åker in på kåken för att ha misshandlat den psykotiska och våldsamma flickvännen). Då kapitel 10-14 inte har någna klara ämnen att utreda utan snarare är ett försvar för hans tumultartade tid med flickvännen Anne “Psycho Bitch” Ryan, är det passande att kapitel 15-17 tar upp kvinnomisshandel, fängelser, bestraffning, rättvisa, sanning, skuld och ondska. Det avslutande kapitlet handlar om döden.
Då Redneck främst av allt var ett angrepp på klassamhället så riktar författaren den här gången sina vapen mot samhällsmoralen. Avsnittet där Jim berättar om sin tid på kåken är en förintande kritik av fängelseindustrin och rättssystemet (grundpoängen är att det inte är de dömda som är skyldiga till de värsta handlingarna, utan de dömande, samt att fängelsernas otroliga tillväxt har mer att göra med profithunger än en ökad brottslighet), medan kapitlet om hans sena tonår både är en dissekering av flockdjuret människan och en studie i ensamhet och depression. I avsnittet om obscenitetsrättegången anländer han vid en mer radikal ståndpunkt än någon från den traditionella politiska skalan – rättigheter är inget som staten kan ge dig, endast något den kan ta från dig. Att han är är logiskt klarare och sträcker sig längre än någon från den politiska skalan är typiskt. Det här en bok om smärta, hat och våld, trots det är den inte ensidigt mörk – ett av de klaraste budskapen är att bestraffning inte fungerar. Även ifall Goad vid flera tillfällen balanserar på gränsen till fullblodspessimism förblir han rakryggad till resans slut.
Efter Jim släpptes ut i den fria världen har han arbetat som redaktör för en porrtidning, haft sitt eget radioprogram, och frilansat för diverse respektabla publikationer. När han inte brer ut sig på sin hemsida i en grandios självupptagenhet eller håller ordning på sin virtuella lounge, har han börjat njuta av livet. Nick Buogas uttrycker det bäst borta på loungen:
“The Answer Me! mythos has been a huge burden for Jimbo as well…although he’s the consummate adventurer, he’s curiously consumed by a notion that people he holds dear will judge him harshly for his new enthusiasms and pursuits if they aren’t as extreme or shocking as past endeavors … it’s a comical curse, for Jim appears endlessly unaware that someone possessing his unique spirit, insight and honesty couldn’t take a false step if he wanted to…Those who love him simply expect fresh territory to be covered in his inimitable passionate fashion, no matter how it has evolved.. it’s the trademark intensity with which he forges new ground that ultimately defines him to his good friends and true fans. Jimbo, we love ya for who you were, are and will be … for a treasured moment in time, you defiantly challenged the world to Answer You! …the replies flooded in, ranging from the sublime to the absurd…some were grisly, and even dangerous…but a single, supremely satisfying answer never arrived…sadly, it never does. Those of us who have surgically studied mankind’s folly know a terrible secret…Yours will be that particularly cruel and demanding fate that is reserved for only the deepest and most enduring of artists… and the persons, places and things that have wounded you will be praised, as well as damned for all eternity, for they have prompted you to provide us all with a picture window into a breathtakingly remarkable soul. “
“Det finns egentligen bara en regel att leva efter: LÅT DEM INTE KOMMA UNDAN MED DET. Vad du åstadkommer i livet begränsas endast av din egen fantasi och rädsla för repressalier. Livet är för flyktigt och obelönande för att man skall kunna leva med den tillagda bördan av förlorad heder. Förnekandet av ens oundvikliga död är det som skapar den mesta oskärpta menlösheten i världen. När din existens med största säkerhet slutar i döden, finns det inget som heter ’att gå för långt’. Det finns inga ’linjer’ som du bör frukta att överskrida förutom mållinjen. Att spela säkert är det farligaste du kan göra.”
lämpliga ingångar:
http://www.jimgoad.net/pdf/interview.pdf