När jag intervjuade Johan Jönson för några månader sen nämnde han Fredrik Nyberg som en av de samtida svenska poeter som han fann intressant. Då tyckte jag att Nyberg mest verkade obegriplig. När jag nu läst honom närmare kan jag säga att jag även har haft problem att tillgodogöra mig den rytm eller stil som Jönson nämnde som värdefullt.
I En annorlunda praktik och Nio, nine, neun, neuf lyckas jag bara läsa ut en rörig, slentrianmässig världsamvetesskam, formexperiment på pin kiv, inklistrade citat och påklistrade popkulturella influenser (endast som oklara hänvisningar, ej som uppenbart släktskap eller estetisk och ämnesmässig närhet). Även referenser till Israel, Palestina och Jugoslavien finnes i texten; de är möjligen politiskt korrekta men känns varken särskilt hjärtliga eller särskilt klargörande.