fredrik edin » > BRYTBURKEN.SE

Intervju med Fredrik Edin, del fem

Jan 232010

Hur kommer det sig att du hade med texter i Darling? Det var lite oväntat.

Det finns en fullt naturlig förklaring. Den första tidningen jag jobbade för var skateboardtidningen Edge, som fanns i slutet av 90-talet fram tills 2002 eller nåt sånt.

Vad gjorde du där?

Jag skrev om allt möjligt förutom skateboard, eftersom jag inte är intresserad av skateboard. Jag gjorde festivalreportage, jag var på Hultsfred och Jazzfestivalen. Jag skrev krönikor och recenserade en del musik. Jag hade en kompis som fotograferade för tidningen och hängde med honom på vinst och förlust. Jag hade precis flyttat tillbaks till Stockholm och gick in på redaktionen och frågade: “Kan inte jag få skriva för er?”. Och dom: “Vem är du liksom?” Jag visste att min kompis var på väg till Jazzfestivalen för att fota några grejer åt dom. “Jag skriver ett reportage om Jazzfestivalen och gillar ni inte så glömmer vi hela saken. Jag behöver inte ha nåt betalt. Det är bara att stryka det.” Jag åkte dit och skrev några grejer om det. “Fan va grymt! Du får börja jobba här.” Dom gavs ut av Spray, som också gav ut Darling. Och vi åkte till Hultsfred tillsammans. Dom betalade skitdåligt dom här tidningarna så man fick såna här grejer istället. Spray hade hyrt en villa i Hultsfred som vi bodde i. Och Darling-gänget var med och jag snackade med dom.

Och skolan var slut då?

Jag pluggade säkert i sju år i Göteborg. Jag är fortfarande skyldig CSN en halv miljon och den skulden växer varje år. Jag kommer inte från en miljö där folk går på universitet. Jag tror jag är den enda jag känner från min uppväxt som har gått på ett universitet. Jag började själv när jag var 26 eller 27. I början fattade jag inte ens vad folk sa. Men efter nån halv termin var jag helt hooked. Jag började läsa ekonomi för jag hade ingen koll på humaniora och sånt alls. Jag började läsa för…

Det kan man tjäna pengar på.

Man kan bli nånting. Jag såg en koppling till ett yrke. Det dröjde inte många månader innan jag hade sökt till Teoretisk Filosofi.

Blev du intresserad av filosofi genom skolan?

Jag tyckte Ekonomi var så jävla tråkigt. “Ska jag läsa till civilekonom? Ska det vara så här i fyra-fem år?” Det var några killar jag läste med som läste dubbelt eller trippelt. De var hyfsat religösa killar från Örnsköldsvik. Dom frågade mig om jag spelade fotboll. Det visade sig att de hade ett korplag som hette Smyrna Boys som tillhör Smyrnakyrkan, en extrem gren av pingströrelsen. Dom pluggade även teoretiskt filosofi. Dom var sökande och tänkande människor. Jag läste teoretisk filosofi tillsammans med sångaren i Broder Daniel och Smyrna Boys. Det var skönt klimat där.

Så du började läsa mer eller mindre av en slump.

Mer eller mindre. Jag hade nån livskris och hade ingen aning om vad jag skulle göra. Jag fastnade på universitetet och blev inte klokare för det. Jag vet fortfarande inte vad jag ska göra. Jag pluggade fem eller sex år och hade fortfarande inte en aning om vad jag skulle bli. Efter början med ekonomi hade jag bara läst filosofi, pyskologi, media- och kommunikationsvetenskap, all flummig samhällskunskap, statsvetenskap, statistik t o m… ekonomisk geografi. “Fan ska jag göra nu. Jag är ju knegare.” Så jag åkte till Norge och jobbade i rivningsbranschen i ett och ett halvt år. Nån gång under universtitetsperioden hade jag kommit på att det var väldigt kul att skriva. Jag hade aldrig skrivit något frivilligt innan dess. Jag gjorde inte så många skolarbeten när jag gick i skolan, nån hemläxa var det enda jag hade skrivit. Men på universitetet kom jag på att det var jäkligt kul. Kanske kan jag bli journalist. Som Hunter S. Thompson. Jag åkte tillbaks och läste korta journalistprogrammet på två år. Efter det flyttade jag direkt hem till Stockholm och den sommaren lyckades jag kuppa in mig på Edge Magazine med mitt briljanta referat av Jazzfestivalen. Jag jobbade med ATLAS samtidigt och skrev t o m i Dagens Nyheter vid något tillfälle. Mest för att reta mina lärare på journalisthögskolan. Dom sa till mig flera gånger: “Du skriver ganska bra men du kommer aldrig bli en bra journalist för att du tycker en massa saker.” Det var Hunter S. Thompson och det gick inte hem. Jag visste att alla där var misslyckade journalister. Det var rätt skönt att några månader efter man har gått ut därifrån och dom hade helt dömt ut mig och varit jävligt självgoda, att jag visste att dom skulle sitta där med sitt jävla morgonkaffe och bläddra – och jag hade en fet bild-byline – och se mig. Det kändes som nån sorts fånig revansch på journalisthögskolan. Efter det började jag hänga på Edge-redaktionen och lärde känna en del människor på Darling. Och sen blev det att dom sa: “Kan inte du skriva nåt om det här”. Det fanns väl kanske två år i pappersform och tre år på nätet efter att jag började arbeta där. Men jag tror jag var med i ganska många av de numrena.

Du kom tillbaks till Stockholm. Hur kom du i kontakt med Decadent Action och automarxism och allt sånt?

Jag har nog alltid haft ett intresse för politik även om det aldrig tagit sig något praktiska former. Det var ganska döfött att diskutera politik. Inte ens mina lärare läste morgontidningen. Dom befann sig på samma nivå som eleverna. Jag hade en del politiska diskussioner med min pappa men annars var det inget alls. Jag har alltid varit intresserad av samhällsfrågor, så länge jag kan minnas, av någon konstig anledning. Sen när jag började plugga blev jag verkligen hooked. Jag tror det var när jag pluggade psykologi så dök Vansinnets historia av Foucault upp. Det var på nåt sätt det som satte igång mitt politiska intresse. Det var en aha-upplevelse; att man kan tänka så annorlunda om samhället. Det var verkligen en vändpunkt. Bara det här att sinnessjukdomen var en uppfinning av samhället. Det var inte sjukdomen som kom först och sen dök det upp läkare som skulle bota den. Det var läkarna som hittade på sinnessjukdomen. Jag hade svårt att ta till mig det där först. Det var så långt ifrån allt jag hade lärt mig och alla diskussioner jag haft med vänner. Det var som om man öppnade dörren till en hemlig värld där det fanns en massa information – som jag började sluka efter det. Decadent Action har väl aldrig funnits på riktigt? Jag tror det är några sorts popkulturjournalister i England som hittat på det.

Jag menar post-situationism och automarxism och allt det där.

Det började jag intressera mig för då. Redan i Göteborg; läste politisk litteratur; träffade folk i techno-svängen som också var politiskt aktiva. Sen när jag flyttade tillbaks till Stockholm så var det några kompisar som tog över köket på Kafé 44, och där drevs det massa studiecirklar. Bl a en beryktad studiecirkel på Harry Cleavers Reading Capital Politcally, som startade en nån sorts studiegrupp som kallades Stockholms Autonoma Marxister, som var en blandning av såna som jag som inte hade nån som helst koppling till aktivism, med fackföreningsmänniskor, antifascister… det var väldigt blandat.

Och det dök upp massa småorganisationer?

Det började hända väldigt mycket kring den studiecirkeln. Vi började ha regelbundna studiecirklar på den boken, och det dök upp allsköns människor där. Och ur den miljön började en massa politiska projekt uppstå. Allt från sånt som bara fanns på internet till… Piratbyrån uppstod ur det här.

När var det här egentligen? Tio år sen?

Den där studiecirkeln var 99 eller 2000. Jag tror den började 99 och höll på till 2001. Planka drog igång ungefär samtidigt. Piratbyrån. Och Högdalen Business School som jag startade själv.

Det kom samtidigt?

Det startade jag själv. Det var en artikel i ATLAS från början. Jag gjorde en del annonsblad och annonser i andra tidningar och t-shirts och merchandise men det har aldrig varit något seriöst projekt och definitivt inget politiskt projekt egentligen heller, även om det är politiksa frågor som berörs.

Det var ett litterärt projekt; en hemsida helt enkelt.

Ja, en blandning av ett ställe där jag la upp texter jag publicerat i andra sammanhang och nåt kul konceptkonstprojekt. Jag och en till kille drog igång nåt som vi satt och spånade ihop på 44:an som vi kallade Asocialstyrelsen. 44:an hade fått sin internetuppkoppling, det var start på väldigt mycket. Folk satt och gjorde väldigt många saker därifrån. Jag var inte inblandad i den särskilt mycket men dom gjorde en hemsida åt 44:an som hette 44an.com som 44:an egentligen inte hade nånting att göra med. Sen var vi ytterligare ett gäng, några kom från Planka, jag och han från Asocialstyrelsen kom helt utomifrån, några var politiska aktivister, några jobbade med Yelah, några var hackers, och vi började finna varandra. Antipiratbyrån hade precis startat. Sen började det bubbla ut projekt. Bikt bland annat. Vi hade en hemsida från förrförra EU-valet där man kunde sälja sin röst. Vanligt Folk. Jag minns inte, det var en jäkla massa. Vi tryckte upp en hel del skriftligt material. Vi hade studiecirklar och åkte på turné och hade föredrag och allt möjligt. Expressens ledarredaktion ägnade sommaren 2002 en helsida åt Asocialstyrelsen där dom skrev att vi var fackföreningsrörelsens framtid. Helt utan ironi.

Va? Fackföreningsrörelsens framtid?

Jag tror han var nån sommarvikarie, han som skrev det.

Så det var ganska många som var inblandade?

Ja, det var ett sammansatt gäng på 10-15 personer från hela Sverige. Sen hoppade dom flesta av Piratbyrån. Jag hoppade av efter ett år. Dels för att jag inte är så intresserad av fildelning, kanske på ett privat plan eller som ett exempel på ett alternativt sätt att fördela resurser. Själva fildelningen i sig var jag inte så intresserad av och jag är inte ens säker på att jag är emot upphovsrätt. Så jag tappade intresset ganska snabbt. Det började fokuseras på helt fel saker och tappade sin politska udd och blev mer och mer ett konstprojekt. Det får gärna vara konst men då får det finnas nån bitter eller allvarlig underton för att jag ska tycka att det är intressant. Dom fortsatte halva gänget i alla fall. Helt i hemlighet gjorde även Asocialstyrelen Ung Vänsters EU-kampanj.

(det kommer även en sjätte del… där bloggande och Högdalen Business School avhandlas ytterligare…)

Intervju med Fredrik Edin, del fyra

Uncategorized 4 Responses »

Nov 292009

Kom techno strax efter? Eller var det mycket senare än när den första musiken gjordes?

Nä, det var samma som med punken. Det fanns en klick som var väldigt uppdaterad. När punken kom så var jag alldeles för ung. Jag var säkert helt efter. Men när techno började dyka upp märkte jag tydligt att folk hade koll. Det var helt samtida. Folk åkte till London för att köpa musik, och senare Berlin. Jag fick sparken från mitt lager i Jordbro våren 87 och hade ingen aning om vad jag skulle göra. Jag och en kompis luffade runt i Spanien. Han åkte hem efter två veckor men jag träffade några göteborgare och vi åkte upp och ner för solkusten och luffade runt. Så åkte vi över till Ibiza nån gång 87 och råkade av en slump hamna på ett strandparty med nåt embryo till den sortens musik och hörde talas om ett piller som hette “ecstasy” för första gången.

Då spelade dom house där?

Chicago-house och tidig acid och det där belgiska New Beat som var stort då, blandat med The Cure och New Model Army och postpunk och depprockgrejer. Det var en skön blandning. Nuförtiden görs det så mycket elektionisk musik att du kan köra en hel helg med en genre inom techno och aldrig höra samma låt två gånger. För att få ihop tre timmar var man tvungen att spela allt som påminde om det. Det var allt möjligt. Jag blev helt såld. Första gången när jag åkte hem fattade jag inte vad det var förrän långt efteråt. “Vi var på en jävligt konstig fest och hängde med några konstiga typer där som lyssnade på jättemärklig musik”. Jag tänkte inte så mycket mer på det. Sen skrevs det om det i tidningarna och dom hade försök att ha en liknande klubbverksamhet i Stockholm. Det var folk som hade stött på det när de var ute i världen. I London. Många hade varit på en klassisk språkresa i Brighton och kommit hem. Sen började jag åka till Ibiza på somrarna och hängde där. Happy Mondays och Stone Roses spelade live på klubbarna. Det var 88, 89, 90, 91.

Kom inget sånt här till Sverige?

Jo, det började dyka upp både svartklubbar i Stockholm och ett ställe som kallades Batclub. Det började bli mer genrer. Jag började hänga med göteborgarna jag hade träffat och flyttade ner dit och bodde där nästan hela 90-talet. Sen dess har jag varit intresserad av elektronisk musik. Jag började åka ner till Berlin i början av 90-talet också, när scenen började växa sig stor. Och blev helt såld på Berlin och den specifikt tyska musiken. Som ex. Basic Channel. Sen första gången jag hörde det.

Du spelar inte själv?

Jag har spelat ända sen dess och gör det fortfarande ibland. Det har alltid varit mindre tillställningar. Jag har haft några klubbar i Göteborg och Stockholm och spelat i en bar i Berlin t o m, men aldrig haft nån DJ-karriär att tala om. Jag har aldrig varit tillräckligt intresserad. Det har varit några få tillfällen i mitt liv där jag har köpt så pass mycket skivor som man måste köpa för att kunna spela med hedern i behåll.

Men du mixar lite nu. Är det bara på datorn?

Delvis. Jag har tolvhundror uppställda hemma med mixer. Ibland är det bara digitalt och ibland bara vinyl. Jag brukar ha terapisessions där jag mixar vinylfavoriter och spelar in avsnitt och klipper ut de delar jag gillar bäst på datorn.

Så du fuskar?

Det är klart. Ibland är det bara vinyl. Det brukar höras då det inte är lika tajt.

(Diskussionen glider in på ny musik och techno-festivaler och klubbar i Tyskland)

Nu har dom vakter i dörren på dom största ställena i Berlin, men när jag började åka dit var det bara två personer i entrén som tog betalt. Alla som ville fick komma in, det var inga VIP-köer; det var inga köer överhuvudtaget. Dom ville bara ha in folk så fort som möjligt: ett helt annat tänkande när det gäller såna saker.

När muren rasade så stack väldigt många människor från öst till väst. Friedrichhain och Mitte och Prenzlauer Berg blev helt plötsligt hyfsat tomma. Det var centrum innan de byggde muren kring Alexanderplatz. Där fanns hur mycket tomma lokaler som helst. Folk åkte dit och hyrde nåt gammalt elverk för tusen mark om året och startade klubb där. Många gjorde sig också ganska stora pengar eftersom tyska staten var glad att nån tog hand om husen för dom hade förfallit annars. Det var, och är fortfarande, en fantastiskt dynamisk plats. Det har gått tjugo år och det finns fortfarande gamla klubbar i gamla östtyska industriområden.

Och det finns fortfarande utrymmen.

Ja. Redan de första gångerna jag var där snackade de att, nästa år ska det vara som Frankfurt, svindyrt och bara massa banker. Så har det varit varje år jag varit där och det har fortfarande inte hänt. Några områden i Mitte kanske. Men det är fortfarande den bohemiska alternativstaden.

Varför var det så mycket om nån kravall på nåt Stockholmstorg i tidningen ATLAS? Jag fattade inte vad det handlade om riktigt.

Det var en mytomspunnen händelse i Stockholm. Det var inte som EU-toppmötet i Göteborg. Det var mindre stök än ett genomsnittligt Reclaim The Street. På den tiden var det ganska mycket skriverier om det. Anton som skrev artikeln hade varit med om det. Det var en mytomspunnen händelse som ingen hade skrivit om på det sättet. Många som var unga på den tiden tyckte det var kul att läsa om det. Med dagens mått mätt var det inget att snacka om. Det var ett krossat skyltfönster och en kundvagn som slängdes på en polisbil.

En annan fråga om ATLAS. Var Freddy Taikon bara påhittad?

Det fanns en förlaga vill jag minnas. Men det är påhittat. Det är antagligen jag eller Tarik som har varit Freddy. Vi gjorde massa telefonsamtal som inte kom med. Vi använde honom mycket för att bråka med journalister. Vi ringde till alla möjliga nyhetsredaktioner och sa, “Hej det är Freddy Taikon”, att vi ville jobba där eller att vi hade ett scoop. Jag hade för mig att det fanns en förlaga men sen tog vi över det själva. Till numret som inte kom ut så hade jag ett längre reportage om Statistiska Zigenarbyrån som Freddy hade startat, som använde statistik som alla andra; för att få fram sina åsikter och ståndpunkter. Han ljög med statistik så som ingen annan hade gjort förut.

Vad sa han?

Jag minns inte allt. Bl a att brott var lönsamt för samhället, att det var bra. Han hade många avancerade uträkningar om hur mycket säkerhetsbranschen omsatte, osv. Det var lite som den klassiska Marx-texten Brottets produktivitet i Freddy Taikon-tappning. Vi kände inte till den texten då.

Vi hade flera praktikanter. Det kan vara en av dom som skrev några av dom breven. Vi började göra TV-program med Big Fred som Freddy Taikon. Bl a var han på Jesús Alcalás rättegång och stod utanför och berättade att Jesus var hans pappa. Jag vet inte vart den filmsnutten har tagit vägen. Jag vet inte om det var Big Fred eller en kille som heter Goran som har varit med i Luka Moodyssons filmer. Nån av dom gick runt i en Högdalen Business School-t-shirt. Och när Jesus får sin dom så står han och hävdar att Jesus är hans pappa. “Va? Va? Har ni hört?! Den här killen…” Alla journalister flockades som gamar runt honom. Fantastiskt roligt.

Intervju med Fredrik Edin, del tre

Uncategorized No Responses »

Nov 292009

(Del ett och två)

Var är du från?

Jag är från södra förorterna i Stockholm. Jordbro var första stället jag bodde på. Jag har bott på ett ställe som hette Ösmo som ligger utmed pendeltågslinjen mot Nynäshamn. Sen har jag bott i Högdalen i sammanlagt 10, 15 år. Jag har varit i Göteborg en sväng, Oslo en sväng, Berlin en sväng, några somrar i Spanien, och nu bor jag i Malmö.

Men Högdalen är ditt hem?

Ja, av någon märklig slump. Jag fick min första lägenhet i Högdalen. Det är dit jag åker och hälsar på i Stockholm och häslar på och jag har bott där i nästan halva mitt liv. Huset snett emot Thåströms.

Var du intresserad av politik och musik när du växte upp?

Inte politik så mycket. Jag växte upp i riktiga white trash-områden. Jordbro var blandning av svensk arbetarklass och arbetskraftsinvandring. Det kom politiska flyktingar från Sydamerika lite senare. De flesta av mina vänner hade inte böcker i sina hem. Det var inte finkultur på nåt vis. Båda mina föräldrar har arbetarklassbakgrund. Min farsa var militär ett tag och jobbade för FN. Han hade varit ute i världen en hel del och hade läste några böcker, så vi hade lite kultur hemma jämförelsevis. Min första kulturkick, när jag på allvar började intressera mig för kultur, tror jag var när jag var elva år och skolsköterskan samlade ihop alla i gympahallen och sa att det hade kommit något som hette punk. Som var helt förfärligt. Det var krismöte. Hon ringde hem och varnade. Det var knark och civilisationens undergång, det sämsta som hade hänt samhället, lät det som. Jag tänkte direkt: “Shit, det här måste vara bra”. Alla människor som jag inte tyckte om tyckte det här var förfärligt. Som elva- och tolvåring försökte jag vara så mycket punkare det går i den åldern, och sen hängde det med in i gymnasiet. Jag brukade åka in och köpa brittiska musiktidningar för veckopengen och på min högstadieengelska förstå vad dom skrev om. Som väldigt ung hann jag faktiskt med och se Ebba Grön live.

Det var bra timing.

Jag tror jag såg dom ’79 eller ’80, en av deras sista spelningar. Det fanns ett ställe som hette Ultrahuset och som fanns kvar tills jag gick i gymnasiet åtminstone. Det blev krismöten i skolan för det också. Varje söndag hade dom spelningar där. Det drevs av legendariske Tompa Eken som senare började ta över Kafé 44 och ha spelningar där istället. Han började sin karriär som kanelbullsbakare och konsertarrangör på Ultrahuset. Han är en hjälte. Han började ideellt men jag tror han har en anställning av Haninge kommun numera… för att vara Tompa Eken. Där hängde jag varje söndag. Ibland kom vi inte till skolan på måndag och Ultrahuset fick skulden för det och skolsyster försökte stänga ner. I mitt område var det jag och skolsköterskan dotter som var punkare.

Så det fanns ingen riktig scen då?

Vi flyttade ut till Ösmo. Det ligger likt små byar utmed pendeltåget – de flesta pendlade, det är fyra-fem mil in till Stockholm… eller så jobbade dom på militärbasen eller på småindustrier i Nynäshamn – och i varje samhälle fanns det två-tre punkare. Det var verkligen homogen arbetarklasskultur som kan vara väldigt repressiv och elak mot dom som sticker ut. Det fanns inte så många subkulturer på den tiden. Jag har jobbat en hel del med ungdomar och nuförtiden finns det hundratals subkulturer, de vet ofta inte själva vad de är. Då fanns det punkare och hårdrockare och senare på åttiotalet skinheads och synthare. Vi var ett gäng punkare och sen blev några skinheads, men vi hade inte det kulturella kapitalet. Vi var inte särskilt intresserade av politik. Det var inte nazi-skinheads på något sätt, utan man kom bara på att punk inte funkade bra längre. “Men skinhead kan man vara.” Föräldragenerationen blev jävligt sur igen.

Spelade du själv något?

Vi hade massor av band. Jag spelade gitarr och bas och sjöng. Vi turades om. Och ordnade konserter. Det vara andra punkband på konserterna. Vi var tre band så dom andra två lyssnade medan ett spelade.

Det fanns inte så mycket att välja på?

Mina klasskamrater lyssnade på disco och musiken från Grease. Det fanns två TV-kanaler och tre radiokanaler, och det var den musiken du hade att tillgå. Det fanns några fanzines i punkscenen ganska tidigt. Dom sålde fanzines och skivor på Ultrahuset. Det fanns två eller tre skivaffärer i Stockholm som sålde punk. Och ett program på radion som hette Ny våg som sände en kvart tre gånger i veckan. Dom hann med fyra punklåtar och lite snack. Det var bl a Jonas Almqvist från Lädernunnan som hade en gång i veckan. Hans program spelade jag in ofta på kassettband och lyssnade på.

Man fick anstränga sig mer.

Mycket mer. Å andra sidan var det jäkligt bra, för om internet hade funnits när jag var tolv hade jag suttit framför en dator och aldrig gått utanför dörren.

Om vi håller oss till musik, vad var nästa nyhet som kom till Sverige?

Efter punken hade jag en period där jag var inte alls lika musikintresserad. Jag minns knappt ens vad jag lyssnade på. Jag hade en kort period där jag var skinhead och lyssnade på ska och reggae. Från 83-84 till 87 var jag inte musikintresserad. Jag gick ut gymnasiet och jobbade på lager i Jordbro och körde truck. Man träffade klasskamraterna på bussen som körde runt på industriområdet.

Var det stor skillnad före och efter Palme?

Det kändes som om samhällsklimatet vände från folkhemmet där alla tog hand om varandra och som var skyddat från den farliga världen. I och med att min pappa hade varit militär var det som om Sovjet var hotet. Men det var inget som hände i vårt samhälle, det var inte krig och… Många av mina kompisars föräldrar jobbade på den flottbasen precis där jag bodde. Det var jättemånga som var militärer eller jobbade i anknytning till militären. “Ryssen kan komma”, det var ett reellt hot.

Det sägs att den generationen som växte upp då var den första som hade det sämre än sina föräldrar, någonsin, så långt man kan se tillbaks i historien. Palme var väl bara en del av utvecklingen. Folkhemmet började rustas ner på allvar. Att det var självklart att det fanns en fritidsgård i varje skola och flourtanten kom en gång i veckan; alla hade hela tänder. Även om folk säkert hade det dåligt så var det ingen som föll utanför på det sättet. Det fanns inga tiggare i tunnelbanan eller nånting sånt. Allt sånt började hända på åttiotalet, och det känns som om det med Palme bara var tidstypiskt.

Men på nåt sätt höll han kapitalisterna och fascisterna på mattan.

Så var det absolut. Börsen slog rekord varenda gång sossarna hade vunnit valet. “Nu fortsätter det här lugna, fina samförståndet i fyra år till. Inga konstiga samhällsförändringar.” Det hände väldigt mycket med svenska samhället på åttiotalet.