Hur kommer det sig att du hade med texter i Darling? Det var lite oväntat.
Det finns en fullt naturlig förklaring. Den första tidningen jag jobbade för var skateboardtidningen Edge, som fanns i slutet av 90-talet fram tills 2002 eller nåt sånt.
Vad gjorde du där?
Jag skrev om allt möjligt förutom skateboard, eftersom jag inte är intresserad av skateboard. Jag gjorde festivalreportage, jag var på Hultsfred och Jazzfestivalen. Jag skrev krönikor och recenserade en del musik. Jag hade en kompis som fotograferade för tidningen och hängde med honom på vinst och förlust. Jag hade precis flyttat tillbaks till Stockholm och gick in på redaktionen och frågade: “Kan inte jag få skriva för er?”. Och dom: “Vem är du liksom?” Jag visste att min kompis var på väg till Jazzfestivalen för att fota några grejer åt dom. “Jag skriver ett reportage om Jazzfestivalen och gillar ni inte så glömmer vi hela saken. Jag behöver inte ha nåt betalt. Det är bara att stryka det.” Jag åkte dit och skrev några grejer om det. “Fan va grymt! Du får börja jobba här.” Dom gavs ut av Spray, som också gav ut Darling. Och vi åkte till Hultsfred tillsammans. Dom betalade skitdåligt dom här tidningarna så man fick såna här grejer istället. Spray hade hyrt en villa i Hultsfred som vi bodde i. Och Darling-gänget var med och jag snackade med dom.
Och skolan var slut då?
Jag pluggade säkert i sju år i Göteborg. Jag är fortfarande skyldig CSN en halv miljon och den skulden växer varje år. Jag kommer inte från en miljö där folk går på universitet. Jag tror jag är den enda jag känner från min uppväxt som har gått på ett universitet. Jag började själv när jag var 26 eller 27. I början fattade jag inte ens vad folk sa. Men efter nån halv termin var jag helt hooked. Jag började läsa ekonomi för jag hade ingen koll på humaniora och sånt alls. Jag började läsa för…
Det kan man tjäna pengar på.
Man kan bli nånting. Jag såg en koppling till ett yrke. Det dröjde inte många månader innan jag hade sökt till Teoretisk Filosofi.
Blev du intresserad av filosofi genom skolan?
Jag tyckte Ekonomi var så jävla tråkigt. “Ska jag läsa till civilekonom? Ska det vara så här i fyra-fem år?” Det var några killar jag läste med som läste dubbelt eller trippelt. De var hyfsat religösa killar från Örnsköldsvik. Dom frågade mig om jag spelade fotboll. Det visade sig att de hade ett korplag som hette Smyrna Boys som tillhör Smyrnakyrkan, en extrem gren av pingströrelsen. Dom pluggade även teoretiskt filosofi. Dom var sökande och tänkande människor. Jag läste teoretisk filosofi tillsammans med sångaren i Broder Daniel och Smyrna Boys. Det var skönt klimat där.
Så du började läsa mer eller mindre av en slump.
Mer eller mindre. Jag hade nån livskris och hade ingen aning om vad jag skulle göra. Jag fastnade på universitetet och blev inte klokare för det. Jag vet fortfarande inte vad jag ska göra. Jag pluggade fem eller sex år och hade fortfarande inte en aning om vad jag skulle bli. Efter början med ekonomi hade jag bara läst filosofi, pyskologi, media- och kommunikationsvetenskap, all flummig samhällskunskap, statsvetenskap, statistik t o m… ekonomisk geografi. “Fan ska jag göra nu. Jag är ju knegare.” Så jag åkte till Norge och jobbade i rivningsbranschen i ett och ett halvt år. Nån gång under universtitetsperioden hade jag kommit på att det var väldigt kul att skriva. Jag hade aldrig skrivit något frivilligt innan dess. Jag gjorde inte så många skolarbeten när jag gick i skolan, nån hemläxa var det enda jag hade skrivit. Men på universitetet kom jag på att det var jäkligt kul. Kanske kan jag bli journalist. Som Hunter S. Thompson. Jag åkte tillbaks och läste korta journalistprogrammet på två år. Efter det flyttade jag direkt hem till Stockholm och den sommaren lyckades jag kuppa in mig på Edge Magazine med mitt briljanta referat av Jazzfestivalen. Jag jobbade med ATLAS samtidigt och skrev t o m i Dagens Nyheter vid något tillfälle. Mest för att reta mina lärare på journalisthögskolan. Dom sa till mig flera gånger: “Du skriver ganska bra men du kommer aldrig bli en bra journalist för att du tycker en massa saker.” Det var Hunter S. Thompson och det gick inte hem. Jag visste att alla där var misslyckade journalister. Det var rätt skönt att några månader efter man har gått ut därifrån och dom hade helt dömt ut mig och varit jävligt självgoda, att jag visste att dom skulle sitta där med sitt jävla morgonkaffe och bläddra – och jag hade en fet bild-byline – och se mig. Det kändes som nån sorts fånig revansch på journalisthögskolan. Efter det började jag hänga på Edge-redaktionen och lärde känna en del människor på Darling. Och sen blev det att dom sa: “Kan inte du skriva nåt om det här”. Det fanns väl kanske två år i pappersform och tre år på nätet efter att jag började arbeta där. Men jag tror jag var med i ganska många av de numrena.
Du kom tillbaks till Stockholm. Hur kom du i kontakt med Decadent Action och automarxism och allt sånt?
Jag har nog alltid haft ett intresse för politik även om det aldrig tagit sig något praktiska former. Det var ganska döfött att diskutera politik. Inte ens mina lärare läste morgontidningen. Dom befann sig på samma nivå som eleverna. Jag hade en del politiska diskussioner med min pappa men annars var det inget alls. Jag har alltid varit intresserad av samhällsfrågor, så länge jag kan minnas, av någon konstig anledning. Sen när jag började plugga blev jag verkligen hooked. Jag tror det var när jag pluggade psykologi så dök Vansinnets historia av Foucault upp. Det var på nåt sätt det som satte igång mitt politiska intresse. Det var en aha-upplevelse; att man kan tänka så annorlunda om samhället. Det var verkligen en vändpunkt. Bara det här att sinnessjukdomen var en uppfinning av samhället. Det var inte sjukdomen som kom först och sen dök det upp läkare som skulle bota den. Det var läkarna som hittade på sinnessjukdomen. Jag hade svårt att ta till mig det där först. Det var så långt ifrån allt jag hade lärt mig och alla diskussioner jag haft med vänner. Det var som om man öppnade dörren till en hemlig värld där det fanns en massa information – som jag började sluka efter det. Decadent Action har väl aldrig funnits på riktigt? Jag tror det är några sorts popkulturjournalister i England som hittat på det.
Jag menar post-situationism och automarxism och allt det där.
Det började jag intressera mig för då. Redan i Göteborg; läste politisk litteratur; träffade folk i techno-svängen som också var politiskt aktiva. Sen när jag flyttade tillbaks till Stockholm så var det några kompisar som tog över köket på Kafé 44, och där drevs det massa studiecirklar. Bl a en beryktad studiecirkel på Harry Cleavers Reading Capital Politcally, som startade en nån sorts studiegrupp som kallades Stockholms Autonoma Marxister, som var en blandning av såna som jag som inte hade nån som helst koppling till aktivism, med fackföreningsmänniskor, antifascister… det var väldigt blandat.
Och det dök upp massa småorganisationer?
Det började hända väldigt mycket kring den studiecirkeln. Vi började ha regelbundna studiecirklar på den boken, och det dök upp allsköns människor där. Och ur den miljön började en massa politiska projekt uppstå. Allt från sånt som bara fanns på internet till… Piratbyrån uppstod ur det här.
När var det här egentligen? Tio år sen?
Den där studiecirkeln var 99 eller 2000. Jag tror den började 99 och höll på till 2001. Planka drog igång ungefär samtidigt. Piratbyrån. Och Högdalen Business School som jag startade själv.
Det kom samtidigt?
Det startade jag själv. Det var en artikel i ATLAS från början. Jag gjorde en del annonsblad och annonser i andra tidningar och t-shirts och merchandise men det har aldrig varit något seriöst projekt och definitivt inget politiskt projekt egentligen heller, även om det är politiksa frågor som berörs.
Det var ett litterärt projekt; en hemsida helt enkelt.
Ja, en blandning av ett ställe där jag la upp texter jag publicerat i andra sammanhang och nåt kul konceptkonstprojekt. Jag och en till kille drog igång nåt som vi satt och spånade ihop på 44:an som vi kallade Asocialstyrelsen. 44:an hade fått sin internetuppkoppling, det var start på väldigt mycket. Folk satt och gjorde väldigt många saker därifrån. Jag var inte inblandad i den särskilt mycket men dom gjorde en hemsida åt 44:an som hette 44an.com som 44:an egentligen inte hade nånting att göra med. Sen var vi ytterligare ett gäng, några kom från Planka, jag och han från Asocialstyrelsen kom helt utomifrån, några var politiska aktivister, några jobbade med Yelah, några var hackers, och vi började finna varandra. Antipiratbyrån hade precis startat. Sen började det bubbla ut projekt. Bikt bland annat. Vi hade en hemsida från förrförra EU-valet där man kunde sälja sin röst. Vanligt Folk. Jag minns inte, det var en jäkla massa. Vi tryckte upp en hel del skriftligt material. Vi hade studiecirklar och åkte på turné och hade föredrag och allt möjligt. Expressens ledarredaktion ägnade sommaren 2002 en helsida åt Asocialstyrelsen där dom skrev att vi var fackföreningsrörelsens framtid. Helt utan ironi.
Va? Fackföreningsrörelsens framtid?
Jag tror han var nån sommarvikarie, han som skrev det.
Så det var ganska många som var inblandade?
Ja, det var ett sammansatt gäng på 10-15 personer från hela Sverige. Sen hoppade dom flesta av Piratbyrån. Jag hoppade av efter ett år. Dels för att jag inte är så intresserad av fildelning, kanske på ett privat plan eller som ett exempel på ett alternativt sätt att fördela resurser. Själva fildelningen i sig var jag inte så intresserad av och jag är inte ens säker på att jag är emot upphovsrätt. Så jag tappade intresset ganska snabbt. Det började fokuseras på helt fel saker och tappade sin politska udd och blev mer och mer ett konstprojekt. Det får gärna vara konst men då får det finnas nån bitter eller allvarlig underton för att jag ska tycka att det är intressant. Dom fortsatte halva gänget i alla fall. Helt i hemlighet gjorde även Asocialstyrelen Ung Vänsters EU-kampanj.
(det kommer även en sjätte del… där bloggande och Högdalen Business School avhandlas ytterligare…)
