Alltid gillat Fjärde Världen och Max Peezays solo-grejer, även fall jag inte spelat dem så mycket.
Detta är dock helt sinnes! Liksom Björn Borg-jackan!
“säg ärligt vem lärde dig att flowa så där…?”
May 202012
Nov 282011
Vi fuxxar vanligtvis inte med grime.
Men jag fick göra ett undantag då en god vän envisades med att köra upp No Lay-tubar i mitt ansikte… tills jag började förstå. Annars älskar jag brittisk klubbkultur och deras elektroniska musik – jämte rap är det musiken som får upp mig varje morgon – yesterday I fell in love with grime.
Vad vi såg på Inkonst igår, då alltid lika pålitliga All Out Dubstep hade bjudit in No Lay på mikrofontjänst medan de battlade mot Dubstep Bastards, beskrivs bäst som slakt. Det är sällan en artist kommanderar en klubb med sådan självklarhet och närvaro.
Enligt No Lay (från uttrycket “no lay lay“ – straight to the point!) själv så kommer hennes stil från “min omgivning och min kultur. Min mamma var inne på rock, Paul Weller och liknande, medan pappa gillade rare grooves. Jag växte upp med östkustrap: Wu-Tang, Mobb Deep, Nas, och mina två favoriter, Cormega och Tragedy Khadafi.”
Förutom musiken har hon alltid intresserat sig för poesi och spoken word, men solokarriären som grime-artist inleddes 2005 med Unorthodox Daughter, efter att hon tillsammans med Silva, Murray och G-Kid hade startat crewet Unorthodox ett år tidigare.
“Jag var med på en open mic-grej i West London, med Shystie vid tiden när hon signade med Polydor. Vi freestylade och jag träffade Silva, Murray och G-Kid där. Vi bildade Unorthodox, och några veckor senare spelade vi in videon till No Help No Handouts. Jag är från South London. Jag flyttade till West London 2004 och flyttade tillbaks två år senare, men jag representerar inte en specifik stil eller stadsdel, bara Storbrittanien, punkt!”
“Jag håller fortfarande på att försöka komma till toppen, och vill inte lova en massa som jag inte kan hålla. Därför är min label, No Lay’s World, mest en idé och ett märke än så länge. Jag vill inte ha några artister där ännu.
Mitt råd till en artist som försöker slå igenom är att vara öppensinnad, ha ordning på allt pappersarbete, se till att ha bra folk omkring dig, och arbeta väldigt hårt. Det går att tjäna en del på skivförsäljning och radio, men det mesta kommer från spelningar. Håll koll efter The Gift den 19 dec!”
(No Lay live på Inkonst 26/11 2011… stekhett…)
Vi fortsätter att fråga ut Tricky Kid från All Out Dubstep, som gjorde bra ifrån sig bakom skivspelarna, men framförallt genom den här guldbokningen…
“Jag är från Simrishamn och började DJ:a DNB 1996. Jag flyttade till Stockholm 1999 och körde min första DNB-klubb, Quiet Earth, 2002. Vi spelade mycket Liquid DNB, mycket från Hospital. 2006 bokade jag Skream tillsammans med Daniel Irk, och det var första gången någon i Sverige kunde skriva 100% dubstep på flyern för sin klubb. Senare blev vi All Out Dubstep. För tillfället gör jag beats med Seba, dubstep-liknande grejer i 140 bpm.”
“Jag och Eboi brukar köra som en duo. Han hade aldrig hört dubstep förut, men vi träffades och kickade som kompisar för ett år sedan. Det ledde till Ten Minutes #1 och Ten Minutes #2. Vi öppnade också för 50 Cent när han spelade inför 6-7000 i publiken på den nybyggda bandyarenan i Sandviken. En DJ körde först, sen vi, sen J-son, sen Stockholmssyndromet, sen Lazee och sist 50 Cent. Han gjorde ingen bra show egentligen, ändå var allt mycket professionellt – han är en bra businessman.”
Kolla in No Lay’s Big Trouble In Little London, I Am Future, I Am Legend, Drop Me Out, följ No Lay på Twitter, och kolla in bloggen här.
Oct 202010
Jag älskar Drum N Bass. Om de bara hade rappat bättre hade jag alltid lyssnat på det.
Första spåret i den här serien är en av de första DNB-låtarna jag hörde. Vi brukade lyssna på den på repeat. Om jag minns rätt köpte min bästa polare den där mix-skivan för 25 kronor på Domus i Varberg (Moving Shadows distributionsnätverk var kraftigt på den tiden). Efter intensivt soulseekande har jag lyckats få tag på en omixad kopia.
Jag måste ha varit runt femton på den tiden, och missade alltså den stora DNB-vågen, när musiken var som råast. De stora pionjärerna – Shy FX, Dillinja, Goldie, DJ Hype – får vi ta senare. Jungle och DNB var, tillsammans med den fantastiska IDM som släpptes på Warp och Rephlex, det mest spännande du kunde lyssna på. Just den här låten fungerade som en skitbra introduktion, och det gör den fortfarande, kanske främst för Remi Abbas strålande spoken word-hyllning till Public Enemy och grafitti.
Om jag kan välja så föredrar jag fortfarande att gå ut och dansa till DNB, om man verkligen vill fazer a cabeça vill säga, men det är väldigt sällan jag hör nya och spännande produktioner. På några få år gick genren från grimy källarklubbar till bilreklamer (jämför exv med punkens relativt långa assimileringsfas). Och idag räcker en musikstils heroiska fas ännu kortare.
En kompis tipsade om Lenzman på facebook, men det fick mig att tänka på vokalhouse, alltså trött, sönderslipad musik. Välgjort, men min inre 15-åring gäspar. Då känns det fräschare att följa ett annat facebook-tips och hämta kraft och inspiration från den gamla skolans hårdknackade undervegetation.
May 252010
(Det sena 90-talets uppväxtlighet. Upploppsmusik. Uppfostringsmisslyckanden. Växlandet mellan apatiskt, långsamt, blankt blickande självsvåld och plötslig asocial aggression.)
The Geist of the techno-precariat. Christoph De Babalon captures all that pretty well on If You’re Into It, I’m Out Of It, moving sometimes clumsily and sometimes very effectively between harsh abuse of the Amen-break (Dead Too) and moody musique concrete (Opium, Brilliance), most often combining the two (What You Call A Life, My Confession).
This is perhaps the finest example of the more angst-ridden side of DHR.
Jul 032009
Passed by at the FUSION FESTIVAL last week. You know, generally it takes some days to gather your thoughts after an exhausting experience such as this… many new impressions, new musical and personal acquaintances… let me start by saying, that this was probably the best festival I have ever been to.
Germans know how to organize. Excellent, cheap, all vegetarian food. Logistics that makes sure you can walk anywhere on the festival area in a few minutes – and art exhbitions, food stands, bars and light shows between the stages and DJ floors that make sure you are never bored when moving around. Free toilets everywhere. (If you wanna flush down your shit and wash your hands with soap, you can do that for half a Euro… which felt like a sweet deal in the dirt and sweat of the festival.) Free showers (OK, in the morning and around noon, the line was almost an hour long… but times flies when you are waiting in the sun with the grass and the trees around you… and you are talking to nice people who also enjoy the Basic Channel-techno heard from the nearby dancefloor).
The whole thing was like clockwork. But the thing I found most enjoyable about the whole deal was that the crass commercial spirit, haunting festivals all over the world, had been successfully supressed here. You can take your own drinks when you see the music. No company logos. You can take all the drugs you want to, as long you’re not an asshole about it. No fights. Very few hipsters with too much attitude. In general a very relaxed and friendly atmosphere. And the whole four day festival costs only 55 euros, which, as an example, is about a fourth of the Roskilde festival.
Before going I was familiar with less than a handful of the names in the program. That did not matter, though. Walking around I could hear electronic music all around me at all hours of the day, most of it quality stuff. It is the place for you to discover new names.
The Argentinian Hijo de La Cumbia was very nice, taking a hardcore, junglist approach to Cumbia (a genre that is, as I understand it, to Peru, Bolivia and Northern Argentina what reggae is to Jamaica).
Extrawelt gave us some tight, analog techno that sounded very different (much better, fatter) than what I found with them on youtube. One of the highlights of the festival.
Marc Houle showed class, masterfully serving us hard after banging hard techno track in the very early morning.
Best of all, as well as an old favorite of us here at Brytburken, was the German dub techno wizard Marko Fürstenberg. He showed the way to a minimal future with a set finely balanced between rich dub bunker pads and sharp, edgy, digital techno rhytmhs. It was well worth to ascend to consciousness at 11 AM to see that. That he played on the outdoor floor pictured below did not make things worse.
Jun 152009
Fredagen den 26e juni slår vi upp portarna för en ny drum n’ bass klubb här i malmö. Stället är Bodoni precis bredvid KB på bergsgatan. Om den här kvällen går bra kommer vi fortsätta att köra en kväll i månaden för att erbjuda malmös dnb törstande skara ett vattenhål att gå till.
Först ut har vi tagit hit vår gode vän Phono som står bakom Leet recordings. Som alltid utlovar han ett set med en massa nya grymma dubs blandat med klassisk dnb. Warm upen står Southern connections troopers Haywire och Camonition för.
Kom dit och supporta!
26e juni
23.00-03.00
Bodoni, Bergsgatan 20
60kr
18år
–
www.southernconnection.se
http://www.facebook.com/event.php?eid=115208106202
Efterlängtat. Malmö är törstigt!
Mar 282009
cocaineblunts gives us an amen break-based Atlanta rap-track from 1989… predating jungle with a couple of years…