Mar 232014
 

I Streets of New York möter vi orginaltokar från Lo-Lifes och andra gatugäng från 80-talet. Thirstin Howl III berättar att hans morsa var gängmedlem hon också (en av hans skivor pryds som bekant av hennes mugshot).

Och Sean Price var alltså ledare för en Decepticons-grupp. Även fall biten där detta berättas faktiskt samplats på låten Gang Leader så är det inget som Brownsville-rapparen nämner annorstädes, vilket säger mycket om mänsklig psykologi. Rick Ross har självklart aldrig sålt ett gram, medan de som verkligen vart där ute gärna pratar om annat.

Feb 162013
 

Det är av yttersta vikt att ni utan vidare dröjsmål tar del av när två filosofer – en som jag nu hörde tala (och som han talar!) för första gången, och en som jag känner väl – viker ut sina värdefulla åsikter medelst virtuell låtsasradio.

Playa-partners Alfons och Star har alltså gästat varsin podcast; den ena med säte i Fjollträsks SVT-hus, den andra sänder från Just Blaze-studion i Harlem.

22061547-5dDKL

(Det tillhör för övrigt allmänbildningen att fröken Rapace gjorde sin bästa roll mot Liam Norberg. Jävligt katt var hon där.)
Feb 042013
 

vlcsnap-2010-04-13-00h22m33s224

Det har mest blivit Åsa Nisse och maffiadokumentärer på sistone. Men ikväll bestämde jag mig för att kicka en annan genre och det ångrar jag inte.

George A. Romero är sannerligen en av de största. Living Dead-trilogin är briljant och The Crazies kan sägas vara ett av deras bortglömda syskon; en mångbottnad, suveränt ironisk och gränsöverskridande, mästerligt gestaltad politisk thriller där flera av zombie-filmernas underliggande tema återkommer.

Ser jag ut att lägga mina slantar på nån Hollywood-smuts när 70-talet uppenbarligen är vida överlägset? Nej tack, jag prioterar klädkontot och en intensifierad elegans istället för att häcka på nån äcklig biograf.

526611_10151297963515345_390767596_n

På vägen ut härifrån, bär med er följande citat från mästaren som den sista droppen vatten.

It’s really a part of the job of the genre to rattle your cage and create an
environment that is not the environment that you’re in. It’s not the world,
it’s meant to shake that world up. (…) The biggest problem that I’ve
always had with horror is that things are restored to normality in the end,
whereas the whole genre is meant to bring down reality or destroy it.

- George A. Romero

Dec 302012
 

06d3afee

På wikipedia läser jag att DN:s recensent öste beröm över Bo Widerbergs Kvarteret Korpet när den hade premiär, och några år senare hyllade han den som ett “lyckligt mästerverk”.

Tillåt mig att skratta rakt ut i luften. Jag har precis sett klart filmen och de orden liknar exakt en standardiserad, högborgerlig tandutdragning förklädd till uppskattande kritik.

Inget ovanligt där.

Kvarteret Korpet är däremot inte vanlig. Det är absolut ingen lycklig film. Den är manodepressiv, gråtmild, ilsken, vacker – som livet brukar te sig när man är som mest närvarande i det. Fantastiska skådespelare, fantastiskt kameraarbete, och ett manus som vägrar lösa upp en enda av sina smärtfyllda knutar. Allt är fucking tight och draget till en spets – av sådan sort som ger skärsår som aldrig läker. Kvarteret Korpen, alldeles i närheten av köpcentret Triangeln i Malmö, revs på 60-talet, men Kvarteret Korpen är fortfarande aktuell.

Ingen är lycklig här. Alla sliter, sjunker, skriker.

Jul 312012
 

Nah, not about Afrika Bambaataa & The Soulsonic Force.

Without a doubt the best hiphop documentary I’ve ever seen. Revealing and inspiring interviews with Snoop Dogg, Raekwon, RZA, Too Short, B-Real, the real AZ, the real Rick Ross, and others sprinkled throughout.

Narrated by the legendary Tracy “Ice-T” Marrow.

How do you know if a rapper is lying?

Real drug dealers will tell you to not sell drugs, to do better with your life.

Apr 132012
 

Har väntat på denna länge. Ice-t är rätt person för detta.

Vid sina 54 år är han ännu den mes spirituellt inspirerande och intellektuellt givmilda personen inom hiphop. Han borde ha varit programledare för YO! MTV Raps, inte Fab 5 Freddy…

Älskar när Raekwon säger “put some dignity behind your rhymes…”

http://www.youtube.com/watch?v=1O1wIQNaN9w

Mar 032012
 

The BoomBox: I heard you’re working on a sitcom.

Cam: We haven’t come up with a title for the sitcom, but it’s basically like a black ‘Curb Your Enthusiasm,’ basically based upon the last year or two of my life. How my girl wanted me to go do an album with my mom and you know, I just want to sit around and sell weed basically, and make about $60.00 a week and be happy with it, cause I get a rush just from sellin’ it. So we got a bunch of situations around it. It’s real comical though, it isn’t serious at all.

The BoomBox: So you’re a fan of ‘Curb.’

Cam: Oh, I’m a big fan. I’m a big Larry David fan and all…that’s like the only person I want to meet in the world. Besides anybody, it’s nobody else in the world I want to meet but Larry David.

Få rappare bör syssla med film. Cam’ron är definitivt en av dem.

Medan vi väntar på Cousin Bang så kollar vi på Paid In Full igen.

Man kanske borde ta sig i kragen och börja plöja Curb Your Enthusiasm

Nov 072011
 

Paid In Full är en av de bästa raplåtarna of all time; en perfekt skriven text, ett tidlöst, själfullt, översmittsamt beat (enligt Cormega den heliga gralen inom rap, och hur kan jag säga emot?) – med tiden något bara mer och mer på Motown- och Beatles-nivå, alltså något monumentalt klassiskt och en av de få låtar – ärligt är dom inte många – från åttiotalet som kan mäta sig med dagens sound.

Och filmen var bättre än vad jag förväntade mig – med en Jay-Z i producentstolen (den stolen har väl dock oftast en försvinnande liten kreativ input; oftast handlar det väl snarast om att pröjsa för kalaset). Med Avon Barksdale i huvudrollen, en Sergio Tachini-draperad sidekick, Killa Cam som hänsynlös muscle med det välsmorda munlädret, Noreaga i en liten biroll, genomgående fantastisk musik – och kläder! – så lägger sig Paid In Full helt rätt i racet, och lyckas undvika både ofrivilliga low budget-pinsamheter och mainstreambakade moralkakor. Bland hood-filmer med rap-soundtrack placerar den sig bakom Fresh, New Jack City, Menace II Society, New Jersey Drive och Above The Rim, men en försvarlig bit framför pinsamheter som Juice och vad det nu var som Spike Lee döpte sina försök i genren till.

Trots att alla hela tiden ser förbannat superfly ut så smular storyns kallt logiska kugghjul obönhörligen sönder den förhärligande bilden av åttiotalets kokainkapitalism. Men författaren till det självbiografiska manuset hade sina invändningar:

“Azie met up with Dame Dash to get the story produced. His 189 page screenplay would have resulted in a 3 1/2 hour movie, so it needed some editing, but Azie felt it got watered down too much. He loved the acting but not the story.

‘The finished product made little reference to the social forces that push so many youth to sell and use drugs. My experiences in school and decision to drop out were not mentioned. There were no portrayal of corrupt law enforcement officials and how they cooperate with drug dealers and other criminals just to make a fast buck.’

In the book he talks about cops that would stop his car and take handfuls of money he had in the trunk and let him drive away with the drugs.

‘Paid in Full shows that I left the drug game after my shoooting, but fails to show how I changed my life. Instead of promoting my opinion that the drug game is over, Paid in Full encourages people to idolize the game and its star players.’”

Switch to our mobile site