Att Cam’rons comeback skulle dröja så.
Å andra sidan kan det nog ta sin tid att inse att galet lo-fi mixtape-omslag och någon slags DMX-influerad blues är den enda vägen framåt…
Aug 292013
Mar 032012
The BoomBox: I heard you’re working on a sitcom.
Cam: We haven’t come up with a title for the sitcom, but it’s basically like a black ‘Curb Your Enthusiasm,’ basically based upon the last year or two of my life. How my girl wanted me to go do an album with my mom and you know, I just want to sit around and sell weed basically, and make about $60.00 a week and be happy with it, cause I get a rush just from sellin’ it. So we got a bunch of situations around it. It’s real comical though, it isn’t serious at all.
The BoomBox: So you’re a fan of ‘Curb.’
Cam: Oh, I’m a big fan. I’m a big Larry David fan and all…that’s like the only person I want to meet in the world. Besides anybody, it’s nobody else in the world I want to meet but Larry David.
Få rappare bör syssla med film. Cam’ron är definitivt en av dem.
Medan vi väntar på Cousin Bang så kollar vi på Paid In Full igen.
Man kanske borde ta sig i kragen och börja plöja Curb Your Enthusiasm…
Nov 072011
Paid In Full är en av de bästa raplåtarna of all time; en perfekt skriven text, ett tidlöst, själfullt, översmittsamt beat (enligt Cormega den heliga gralen inom rap, och hur kan jag säga emot?) – med tiden något bara mer och mer på Motown- och Beatles-nivå, alltså något monumentalt klassiskt och en av de få låtar – ärligt är dom inte många – från åttiotalet som kan mäta sig med dagens sound.
Och filmen var bättre än vad jag förväntade mig – med en Jay-Z i producentstolen (den stolen har väl dock oftast en försvinnande liten kreativ input; oftast handlar det väl snarast om att pröjsa för kalaset). Med Avon Barksdale i huvudrollen, en Sergio Tachini-draperad sidekick, Killa Cam som hänsynlös muscle med det välsmorda munlädret, Noreaga i en liten biroll, genomgående fantastisk musik – och kläder! – så lägger sig Paid In Full helt rätt i racet, och lyckas undvika både ofrivilliga low budget-pinsamheter och mainstreambakade moralkakor. Bland hood-filmer med rap-soundtrack placerar den sig bakom Fresh, New Jack City, Menace II Society, New Jersey Drive och Above The Rim, men en försvarlig bit framför pinsamheter som Juice och vad det nu var som Spike Lee döpte sina försök i genren till.
Trots att alla hela tiden ser förbannat superfly ut så smular storyns kallt logiska kugghjul obönhörligen sönder den förhärligande bilden av åttiotalets kokainkapitalism. Men författaren till det självbiografiska manuset hade sina invändningar:
Oct 122011
I sin genomgång av DJ Clues bästa freestyles påminner Upnorthtrips mig om hur bra det här är.
Detta är världshistoriens mest intensiva freestyle, en nio minuter lång guntalk-exorcism med sex olika rappare som blir svettigare för varje gubbe som öppnar munnen. Murda Mase – det här är 1997 och långt ifrån shiny suits och Minstrel Show-moves – inleder strongt över Kick In The Door, kanske DJ Premiers bästa of all time, sedan Imam Thug och Pierre Cardan, två mindre kända förmågor (har Cardan gjort nåt annat än den här freestylen?) som också gör jävligt bra ifrån sig.
Tre minuter in slänger Clue på Dr Dres kanske bästa produktion någonsin och Lefraks stolthet börjar med sedvalig frenesi spruta ur sig den sortens färgstarka thuglingo som han gjorde sin känd för under Tragedy Khadafis mentorskap.
Killa Cam (alltså inte superstjärnan Cam’ron, men undergroundrapparen som på denna tid låg farligt nära Big L:s nivå – frågan är om inte den store Lamont, djävulens son själv, hjälpte honom med de här raderna, det låter så bildtätt och hänsynslöst) börjar med ett försiktigt “You’re garbage so we pack trash / Smoke weed inside a gas mask / Run in church, crash mass“, och avslutar först två minuter senare med att beskriva Harlem med att det är stor chans att “you get buried there / Dynasty starts the riots in Harlem Week every year! / Yeah, gimme a beer, my niggaz is here / We wear hoodies and skellies to your jiggy affairs!”
Detta var innan Diddy för alltid förändrade hur hiphop skulle se ut och låta. Tragedy Khadafi avslutar med de mest kärnfulla och visuellt kontrastrika, fucking råaste raderna rap som jag har hört. Det känns ovärdigt att citera. Lär dig dom utantill. Primo och Dre har aldrig låtit bättre. New York har aldrig låtit hungrigare.
