Två jävligt gedigna Brooklyn-veteraner över ett perfekt Brooklyn-beat. Vila i frid, Sean P.
Sep 062015
Feb 192015
Ka håller det så New York att vi hamnar på Mars. Det här är stenhårt och enda sortens ruttna äpple jag kan fuxxa med för tillfället.
Nov 042014
Kan vara det bästa jag hört från honom.
Jun 282014
Extra vild i Brooklyn; enda NY-borren som funkar.
Mar 232014
I Streets of New York möter vi orginaltokar från Lo-Lifes och andra gatugäng från 80-talet. Thirstin Howl III berättar att hans morsa var gängmedlem hon också (en av hans skivor pryds som bekant av hennes mugshot).
Och Sean Price var alltså ledare för en Decepticons-grupp. Även fall biten där detta berättas faktiskt samplats på låten Gang Leader så är det inget som Brownsville-rapparen nämner annorstädes, vilket säger mycket om mänsklig psykologi. Rick Ross har självklart aldrig sålt ett gram, medan de som verkligen vart där ute gärna pratar om annat.
Jan 142014
Sant oförskämd smuts åldras uppenbarligen bäst.
Anstränger sig inte rapparen att framstå som sympatisk… så framstår vederbörande i slutändan oftast som mer sympatisk.
Det finns en matematisk formel som visar att om mer antipati och ångest fästs på duken så kan konstnären vanligtvis bemöta sina medmänniskor med mer respekt i vardagen. Sant även i rap. Är artisten mer självgod och duktig på skiva så beter sig vederbörande mer som ett kräk in person.
Den där orespektlösa Brooklyn-skiten, mycket grundläggande.
Jan 102014
Sagt det förut: New York gör bättre i att lajva 00-tal än 90-tal… och Troy Aves version av 50 Cent förjänar om inte ett De Dre-beat så åtminstone en Tony Yayo-feature.
Nov 022013
Geniet Lil Fame, live från Brownsville. Från DJ J-Ronins Freestyle Files vol. 2.
M.O.P. för alltid. Tills jag ligger kall under jorden. Så känner jag. Deras kompromisslöshet, höga kvalitetskrav och musikaliska egenart lade grunden för en av New Yorks mest imponerande kataloger.
Som låter ovanligt fräsch när den spelas idag. Omaskerad stolthet och ofiltrerad aggression av deras slag never gets old. Ja, så länge världen ser ut som den gör kommer det finnas gott om anledningar till att pumpa deras musik.
Och det här är bättre än de flesta andra rappares DVD:er.
(via Unkut)
Oct 052013
Kanske är detta det enda sant värdiga som en New York-rappare kan släppa lös inför stadens nuvarande regim av själlöst södernimiterande.
Roc Marciano skriver utifrån samma position, men är mer Iceberg Slim jämte Kas uppdaterade, nedtonade Gil Scott-Heron. Så traditionellt och sårigt tillbakablickande att den mest futuristiska frågan följer – är det här ens rap längre?
Sep 132013
“… Kendrick Lamar is just a weirdo rapper“
Jag gillade Dirty Martini med Prodigy, och Nino Brown-videon var rolig, men allt efter det med Troy Ave har varit en besvikelse.
Men här sätter han känslan.