For your listening pleasure, just some random Brazilian funk, soul, samba, tropicalia that I fuxx with.
Mar 202012
Dec 152011
I’ve mentioned the handstyles of Recife (in the North-East of Brazil) before.
But the Philly cat from the Infamy documentary going on about the uniqueness of his home city handstyles made me really want to hunt down some documentation from Recife.
This youtube has a few nice tags (and a great soundtrack from MV Bill and Camila).
There’s some badass stuff in the beginning of this TV clip (but turn it mute and blast some real Brazilian rap instead).
But all in all a pretty weak representation of the madness I saw with my own eyes.
If I go to Recife again I think I’ll take the risk of getting robbed for a camera, just to document the handstyles. They’re that nice.
Nov 072010
[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=Sce1SSzuNzs&hl=en&fs=1&]
Jag vet inte vilken låt det här är och var den kommer från, och skiter uppriktigt talat i; behållningen är Jorge Bens adlibs, och Tim Maias outfit och danssteg (och det faktum att han mer än vanligt ser ut som en mix mellan Barry White och The Freak Brothers). A Groove Sensation.
Oct 272010
… och reflekterar kring en annan jävla sjuk valcirkus.
Shout outs to all the jecaboys and jecagirls out there…
Oct 192010
Lika mycket som maracatuns värld sträcker sig bakåt i historien, lika mycket har denna kultur av rytmer och ritualer påverkat senare aktörer.
(så ung och fin… så nybrytande…)
Det börjar med Jorge Ben – en av brasiliansk musiks största – och hans version av samban som sida vid sida med Tropicalia-rörelsen vände upp och ner på sextiotalets Brasilianska musikliv. Det som denna rörelse strävade efter – närheten till gatan och pop-kulturen, ämnesmässig rörlighet, inspirationen från samtida internationell musik, banden till folkmusiken, den rebelliska och eklektiska hållningen – hade Ben redan integrerat i sin musik på ett ytterst tilltalande sätt.
När han slog igenom med sin samba-rock frågade många vad denna musik var för något. Det lät annorlunda från allt som var populärt i Rio De Janeiro på den tiden. Rytmen hade han plockat från maracatun, och han byggde vidare på den med flera briljanta album under 60- och 70-talet.
(blandade trumlagare, ninjor, knob twiddlers…)
På 90-talet inträffade en till revolution inom brasiliansk populärmusik. Jag citerar mig själv:
Likt 70-talets Bronx var 80-talets Recife (med sina en och en halv miljon invånare Brasiliens fjärde största stad, belägen på landets nordöstra kust) plågat av fattigdom och våld. Enligt en undersökning av levnadsstandard i 100 storstäder världen runt gjord av Population Crisis Committee 1990 hamnade Recife på en vanärande 96:e plats (Hecht, Tobias, At home in the street, s. 232).
“It was as if the whole community was sick, suffering from depression… and we needed to create a new scene in the city.”
“There was a serious problem because nothing was going on in the city. We didn’t have the money to leave and we had the dilemma of whether to change city, or to change the city.”
(Fred 04 och DJ Dolores, ur BBC-dokumentären A Tale Of Four Cities)
Precis som i Bronx visar exemplet Recife att extrema förhållanden kräver radikal musik. Likt hip hop-kulturen var Mangue Bit ett sätt för lokalbefolkningen att stärka sin självkänsla och bryta spiraler av misär och meningslöshet. När den nya kulturen exploderade och spred sig över världen var platsen man kom från inte längre något att skämmas för. Skammen hade ersatts av stolthet.
”From mud to chaos, from chaos to the mud
A robbed man is never fooled twice”Tillsammans med de tunga maracatu-trummorna lades den musikaliska
grunden med omväxlande funk-, metal-, och Jimi Hendrix-gitarrer, dubeffekter och, precis som i den tidiga hiphopen, Kraftwerk-samplingar.(…)
En sådan bred blandning, speciellt med rock och rap inblandat, slår sällan väl ut. Det är något med det brasilianska samhället och dess mix mellan nationaliteter som gör att ett eklektiskt uttryck ligger så nära till hands – och faktiskt fungerar.
Hiphop-kulturen existerar som en fråga: Vad ska du göra nu? Vad blir din del i den planetariska kulturen? (…) Ingen antog utmaningen likt Mangue Bit. Den breda och helt igenom framgångsrika blandningen, återknytandet till lokala traditioner, de starka, egenartade texterna, den sociala biten, den nya teknologin – allt återkommer lika starkt som inom hiphop.en Även om Nação Zumbi och Mundo Livre S/A fortfarande gör kvalitativ musik och turnerar världen runt så var det inte så mycket mer än dom som lyckades erövra världen. Man får dock vara nöjd så. De utgör några av den brasilianska musikskattens höjdpunkter. Och Mangue Bit ställer en fråga till världen, och även till hiphop-kulturen: Vad ska du göra nu?
Med ett ökat fokus på smältpunkter mellan folk- och modern dansmusik – alltså kuduro och kwaito och cumbia och allt sådant – så sitter vi bara och väntar på att maracatuns rytmer återföds i nya skepnader.
Men varför vänta? Sedan över ett år tillbaks kan du gå in på Discobelle och höra Malmös egna San-One mixa in en klassisk maracatu-chant bland diverse b-more och booty-stänkare (en bit in i mixen, minns inte exakt när, men det passar som en handske).
Vill du gå djupare rekommenderar jag dig att ta dig till Sofielunds Folkets Hus i Malmö den 10:e november då det kommer att hållas ett workshop med tre riktigt tunga maracatu-representanter, direkt från rötterna i nordöstra Brasilien. Är du trött på okordinerade bongo-trummare som förstör dina parkutflykter? Gå och kolla in lite tajt, traditionell skit istället, och lär dig lite historia på köpet.
Datumet i Malmö är en del av en längre Europa-turné, och det kommer även hållas workshops i Stockholm och Uppsala.
Vi kommer att lära oss hur man spelar maracatuns olika instrument, hur de olika nationernas stilar skiljer sig åt, men även om maracatuns historia.
Det är bra om du har erfarenhet av slagverk, och en aning om vad maracatu är. Förbered dig gärna med att se filmklipp eller liknande. Kontakta mariananomundo(-at-)live.com för mer information och tips.
Priset för en workshop och föreläsningar är 300 kr.
OBS! Begränsat antal instrument på plats!
Anmäl er genom att skicka ett mail till mariananomundo(-at-)live.com.Programmet är som följer:
18:00 Samling och presentation av varje Mestre.
18:30 Debattcirkel för att svara på frågor.
19:00 Slagverk masterclass med Mestre Arlindo (caixa, mineiro, gonguê och alfaia)
20:00 Slagverk masterclass med Mestre Gilmar (caixa, mineiro, gonguê och alfaia)
21:00 Slagverk masterclass med Mestre Afonso (caixa, mineiro, gonguê och alfaia)
22:00 Slut på aktiviteterMestre Gilmar började som trumslagare (batuqueiro) i Maracatu Estrelha Brilhante de Igarassú, som leddes av hans farfar, när han var tre år gammal. När hans farfar gick bort tog Gilmar som sin plikt att bli ny Mestre för sin Nation. Bortsett från detta tar Gilmar även del i gruppen Coco de Olga tillsammans med sin mor, Dona Olga (som p g a hälsoproblem inte kunde medverka i årets Masters Nation).
Mestre Afonso är en av de mest respekterade nationsledarna i delstaten Pernambuco. Hans Maracatu Leão Coroado, som grundades 1863, är en del av Pernambucos kulturarv. Han har tidigare lärt ut maracatu i Europa, Kuba och runt om i Brasilien.
Mestre Arlindo är president för Maracatu Cambinda Africano, som etablerades av hans far, Mestre Natércio. Arlindo spenderade många år jämte Mestre Luiz de França, en av maracatuns mest inflytesrika personer, och förvaltar på så sätt mycket av historien och traditionerna från äldre maracatu-nationer.
[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=HqNK3BaUTYM&hl=en&fs=1&]
Oct 192010
En uppföljare till den fenomenala (i ordets alla betydelser) snutaction-rullen Tropa De Elite fyller nu biograferna i Brasilien.
Man förutspår publikrekord. Och med både regissören Padilha och huvudrollsinnehavaren Wagner Moura kvar från den första filmen talar folk om en värdig fortsättning för kapten, ursäkta – överste Nascimento och hans mannar.
(Brasiliens Bobby De Niro… back in this bitch)
Oct 102010
Med envetenhet och en otrolig talang lyckades Tim Maia med tiden tränga sig fram axel mot axel med soulens giganter; Otis Redding, Marvin Gaye, Curtis Mayfield. Hans låtskrivande är lika dynamiskt och innovativt, hans röst lika smärtsamt dräpande och samtidigt honungsmässigt helande.
Efter en dålig dag vill vissa höra 2pac, andra föredrar The Smiths, Johnny Cash eller Wu-Tang Clan. När allt känns skit sätter jag på Tim Maia. Han är den smärtupplösande erfarenhetsmusiken personifierad. Död sedan tolv år finns han fortfarande kvar, öppen inför vår situation, och vi för hans smärta och säregna levnadsstämning. Genom musiken går vi mot ljuset.
Är man inte uppväxt i Brasilien är det svårt att veta var man ska börja. Att hans bästa låtar är utspridda över åtta självbetitlade album och att de flesta best of-projekt inriktar sig på hans senare keyboard-baserade ballader hjälper inte. Dessutom spelade han in massor av knepiga plojlåtar som passar mindre bra in här.
Varsågod. Mina favoriter i en praktisk zip-fil. Uteslutande från 70-talet, den andra hälften av låtarna från när han snöade in på Cultura Racional och skapade den mest framgångsrika syntesen mellan funk och filosofi den här sidan Parliamnet-Funkadelic. Produktionen var så intensiv; känslan de lyckades lägga i en drivande hi-hat, en bakomliggande orgel, en mästerligt återhållsam elgitarr, en perfekt EQ-ad snare.
Jag har inte mixat ihop låtarna, och ordningen är enbart kronologisk. The Ambassador Of Brazilian Soul – för Tim Maia var en sammanlänkande kraft, mellan amerikansk och brasiliansk musik, mellan människor som i liknande situationer, mellan den enskildes smärta och en högre ordning; det är vad soul handlar om.
Från hans första soloskiva, inspelad 1970, plockar jag Eu Amo Você (tillsammans med Bob Dylans The Wedding Song tidernas starkaste kärlekslåt), Primavera, och Azul Da Cor Do Mar, hans kanske allra största mästerverk.
Året efter släpptes ännu ett självbetitlad album, med Você som en stor framgång. I filmen om Lula används den när den framtida presidenten för första gången dansar med sin framtida fru. Filmen i sig är lite väl smetig, men just den scenen är jävligt fin. Tim Maia låter som om han ska sprängas av kärlek och lycka.
1972 kom ett till självbetitlad album, kanske hans bästa. B-sidan är åtminstone helt otrolig (Onni, jag köpte ett extra exemplar till dig – hämta det nån gång liksom). Därifrån hämtar vi Lamento och Pelo Amor De Deus.
Ber man någon på en bar i Brasilien spela något av Tim så finns det en god chans att man får höra Gostava Tanto De Você , det dynamiska och själfulla popmästerverket från 1973 års fjärde självbetitlade album. Först trodde jag att det handlade om en förlorad kärlek, men sen läser jag att Edson Trindade komponerade låten som en hyllning till sin avlidna dotter. “On the wall in my room, still hangs your portrait… I don’t wanna see, so I can forget… I even thought about moving, to any place where the thought of you… doesn’t exist… I liked you so much…”
Visst är Cultura Racional någon slags sekt, men so what, de anhängare jag träffat i Brasilien var mer rationella, även fall de tror på ufon, än ex. pingströrelsen (som är enormt jävla populär där nere). En sekt, men av det godartade slaget. Tim Maia var #based innan Lil B uppfann ordet.
Volym 1 och 2 av Tim Maia Racional rymmer hans mest inspirerade musik. Cariocan Tim Maia ljudsatte sektens skrifter lika briljant som Chicago-födde Curtis Mayfield ljudsatte Superfly. Det musikaliska men även temamässiga släktskapet mellan ex. Bom Senso och Little Child Runnin’ Wild är påträngande. Båda visste att dirigera sina musiker till stordåd och balansera funk-öset med ett dynamiskt låtskrivande, en skör melodikänsla, ett reflexivt textförfattande.
Efter det finns det inte mycket som jag kan spisa med samma entusiasm. Tim spelade in fler hits och fortsatte att sjunga gudomligt. Det känns orättvist att inte inkludera något från ex. Tim Maia Disco Club. 1978 hade, som skivtiteln antyder, discon vunnit mark även i Brasilien, men mycket av det som vi älskar med Tim Maia gick förlorat i det nya, välputsade formatet, även om vi konstaterar att han surfade elegant på tidens vågor; Acenda O Farol är briljant och dynamisk disco, Sossego är slipad, slick, malande klubbfunk.
I mars 1998, mitt i en konsert, går han av scenen efter smärtor i huvudet. Några dagar senare dog han på sjukhuset, kraftigt överviktig och efter ett hårt liv fullt av whiskey, weed och kokain. (“Jag röker inte, jag dricker inte, jag snortar inte – men ibland ljuger jag.”) Från att ha varit underdog-musikern personifierad, och sedan slagit igenom brett med boomen för svart musik Rio De Janeiro i mitten av 70-talet och framåt, hyllas han idag som en av Brasiliens största artister – som sångare, som låtskrivare, och som kontrakulturell ikon.
När Racionais MCs får frågan vilken artist de helst av allt skulle vilja spela in med dröjer inte svaret. De samplade även Tim Maia för sin nära nio minuter långa Homem Na Estrada, en av de mest djupgående och deprimerande rap-berättelser som spelats in. Låten dom samplade, ett bonusspår från Racional-sessionerna, får avsluta Tim Maia – The Ambassador Of Brazilian Soul.
Oct 092010
[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=O309j_T-N88&hl=en&fs=1&]
Äntligen en video till den här klassiska låten.
[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=lp4Oq5Go_5k&hl=en&fs=1&]
MV Bill har mer klassiska videos. Riktig jävla reality rap…
[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=MI3tIxU2_CY&hl=en&fs=1&]
“Imagine if I made these laws; the game inverted… you would be the criminal…”
[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=-yIM0G4jpdQ&hl=en&fs=1&]
… men även positiva budskap.
[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=0GmaZbi9cNY&hl=en&fs=1&]
Racionais MCs besöker MV Bill i Cidade De Deus, tillsammans med Fab 5 Freddy från YO! MTV Raps (ungefär som om Wu-Tang hade chillat med E-40 och Too Short på gatorna i Oakland alltså).
Oct 042010
Precis som med Mona Sahlin här i Sverige så har media hatat fett på Dilma. Hon sägs sakna karisma och politisk erfarenhet, och man har tuggat om gamla “skandaler” gång efter annan (känns kanske bekant?). Antagligen är kombinationen kvinna och socialdemokrat svår att svälja, för journalister både här och där.
Brasilien har rykte som någon slags antifeministiskt utopi. Männen arbetar medan kvinnorna pendlar mellan sängen och köket, och brasiliansk bikinivaxning ligger endast ett litet snäpp över afrikansk könsstympning. Ändå upplever jag, men framförallt min fru, att kvinnor på flera plan behandlas med mer respekt där än här. Svensk jämställdhet är i mycket en propagandalögn.
Nu är man nu på väg att rösta fram en kvinna som sin ledare, trots medias hatkampanjer. Det är mer än vad USA och Sverige kan skryta med. Brytburken gillar att en mineira och före detta militant, som före ministerposter organiserade väpnad kamp mot militärdiktatuern och torterades i dess fängelsehålor, nu är på väg att bli världens mäktigaste kvinna. Vem kan hata på det?
Oct 042010
Om Brasilien hade haft ett valsystem liknande vårat så hade arbetarpartiet och de gröna nu bildat koallitionsregering – med nära två tredjedelar av rösterna.
Dilma från Partido dos Trabalhadores fick dock inte de mellan 50 och 51 procent av rösterna som de senaste opinionsundersökningarna hade visat på, men strax under 47 vilket inte är det majoritetsresultat som krävs. Nu blir det en andra omgång där valet står mellan henne och högerpartiet PSDB:s kandidat José Serra.
I staten São Paulo, Brasiliens ekonomiska och industriella center med över 40 miljoner invånare, tog PSDB förga överraskande hem spelet. Och i staten Rio De Janeiro vann mittenpartiet PMDB. Vi noterar även att endast fem kandidater fick mer röster för federala Chamber Of Deputies i staden Rio De Janeiro än den före detta fotbollsmagikern och svenskdödaren Romario, som kandiderade till för socialdemokratiska partiet PSB.
[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=35apJLfaYYg&hl=en&fs=1&]
Valdeltagandet var som vanligt högt, över 80%, vilket inte är så märkligt då Brasilien har obligatorisk rösträtt – stannar du hemma så får du böta (ingen större summa, men ändå).