Mar 232005
 

Philip K. Dick – recension av Patricia Warricks The Cybernetic Imagination in Science Fiction

Det här är MIT Press första försök att hantera verkligheten kring science fiction. Trots sina knappt 300 sidor, väger boken nästan ett och ett halvt pound, jämfört med Ballentine Books upplaga av Ted Sturgeons klassiker More than human, vilken väger ett kvarts pound. Warricks bok måste alltså vara sex gånger viktigare än Sturgeons. Hennes studie, berättar Warrick, “är baserad på 225 noveller och romaner skrivna mellan 1930 och 1977. Hon avslöjar sina slutsatser redan i introduktionen: “Den här studien visar att mycket av den science fiction som skrivits sen andra världskriget är reaktionär i sin attityd gentemot datorer och artificiell intelligens. Den är ofta dåligt informerad om informationsteori och datorteknologi och ligger de senaste utvecklingarna efter istället för att föregripa framtiden.” Hon fortsätter sen att presentera ett fullt utvecklat estetisk synsätt att bedöma SF med (vilket hon klarar ganska väl). De tre SF-författare som hon behandlar mest ingående är Asimov, Lem, och jag själv. Jag får intrycket av att hon ser oss tre som betydande – och det är min invändning mot henne. Vad jag bryr mig så är konceptet “betydande” inte användbart när man bedömer SF.

Jag skulle kunna invända mot bokens vaga stil (jag citerar – “…ett fängelse av falska illusioner” vilket inte bara är en dubbel negation, utan även svamligt, och “en dusch av bisarra metaforer strålar från Dicks fantasi när den färdas genom mönstret av möjligheter i den fortlöpande ömsesidiga relationen mellan människan och hans artificiella konstruktioner” och “han kastar facklor av möjligheter in i hans mörka framtid, och deras ljusflammor avslöjar ett överlevande,” etc. – som trista och amatöraktiga). Men jag föredrar att invända mot den här bokens uppgift istället, och börja med att säga att den inte har någon uppgift. Den är en parasitisk skapelse, och dess själva existens får en att tro att SF som ett ämne har börjat dö, för bara ett väsen som bleknar och lider mot sitt slut lockar sådana här blodsugande akademikernollor. Som Jesus säger i Matteus 24:28: “Varhelst liket är, samlas gamarna.”

Det huvudsakliga klagomålet som uttrycks gång på gång av Warrick i den här boken är SFs tendens att komma med varningar om teknologins faror – faror för den enskilda individen och det mänskliga samhället generellt sett. Tja, det är synd, men det är ett fakta: Science fiction-författare oroar sig för utvecklingar, oroar sig för möjliga dystopier framväxandes från nutiden, och det är ett väsentligt värde i det här gebitet. Otvivelaktigt så fanns det en tid när vetenskap och utveckling sågs som identiska. Om vi oroar oss nu, så har vi anledning – det beror inte på okunskap om världsläget eller vetenskapliga genombrott. Warrick ägnar ett helt kapitel åt mina noveller och romaner som handlar om robotar, och citerar mig – ungefär – som sägandes: “Den största förändringen som växer fram genom vår värld i dessa tider är antagligen det levandes rörelse mot maskin, och samtidigt ett ömsesidigt insteg i det levande för det mekaniska.” Får jag inte se detta med bestörtning? Vem ska lagstifta vad SF-författare får skriva om och oroa sig för? Den här boken hyllar mig genom att kalla mitt författarskap betydande, men den tilldelar helt fräckt sig själv rollen som domare av synsätt och passande engagemang. Synsätt och engagemang i SF är en överenskommelse mellan författare, redaktör, och läsare, där kritikern är en åskådare. Om läsaren gillar vad jag jag skriver, då är det klart. Om han inte gillar det, då är det inget. “Betydande” är en regel från ett spel jag inte deltar i. Anledningen till att jag började läsa eller skriva SF hade ingenting med betydelse att göra. När jag satt med ett nummer av Astounding gömd i en lärobok på högstadiets mattelektioner sökte jag inte betydelse. Jag sökte, antagligen, intellektuell spänning – mental tillfredställelse.

Om SF blir införlivat i den akademiska världen blir det dess död, oavsett vad Delany, Russ, Lem, och Le Guin tror; som med en hjärna strävar de efter akademiskt godkännande som om det vore den ultimata hyllningen. Hur som helst, jag kollar åt vänster och ser ett slitet nummer av Planet Stories från juli 1952 utan framsida – min första publicerade novell trycktes i den, och jag mottog en god dos skämtande från seriösa personer för att sälja till en sådan marknad och för att läsa en sådan “slafsig” tidning, för att använda Lems favoritterm för hån. Ärlligt talat så föredrar jag hånet före de nya hyllningarna; SF är nu tilltalande för de bildade, de högdragna, och jag säger – Släpp ut mig. Professor Warricks en-och-en-halv-pounds bok med dess dyra bindning, papper, och skyddsomslag får dig att vackla med sin fysiska framtoning, men den har ingen själ och den kommer att ta våran själ med vad som enligt mig egentligen bara är brutal girighet. Lämna oss ifred, Dr. Warrick; låt oss läsa våra pocketromaner med deras nakna-ögonglober-omslag. Hedra oss inte. Vår makt att stimulera den mänskliga fantasin och att glädja är inneboende i oss redan. Ärligt talat så klarade vi oss bra innan ni kom.

(översatt från The shifting realities of Philip K. Dick)

Mar 232005
 

“AQUARIAN: In terms of broad acceptance, science fiction has undergone quite a change in the last few years. Always considered a popular, inferior brand of writing, it has now been accepted, not only by the masses but by the academic community. Science fiction courses are now part of almost every English department, people are doing theses and doctoral dissertations on science fiction. What do you think of all this?

DICK: I hate it. I just hope we can survive it.

You know, we’ve survived complete obscurity. We survived complete condescension, the “are you people really doing anything serious?” attitude. I hope we can survive acceptance. It’s really the most dangerous thing.

You know, sometimes I think it’s all a plot, to praise you and accept you and treat you like a serious literary form. Because in that way they can guarantee your demise.

The only thing that’s worse than being treated as “not serious” is being treated as “serious.” I’d much rather be ignored. And this “scholarly” science fiction criticism is the worst.

You know, if they can’t destroy you by ignoring you, they can destroy you by annexing you.

They, the literary critics, write these incredibly turgid articles which see all this “meaning” in your writing. The end result, I guess, is to drive all your readers away screaming.”

(http://www.philipkdick.com/media_aquarian.html)

Mar 092005
 

Skandalförfattaren och nazistsympasitören Gustaf Ericsson gjorde sig omöjlig överallt. Två månader efter andra världskrigets utbrott ger han ut en roman på eget förlag om sina upplevelser under inspelningen av filmen Panik – och döper den till “Hitler skjuts kl.24!” (titeln har inget att göra med innehållet). På så vis hade Ericsson ordnat så han blev totalförbjuden i Tredje riket också, vilket visar på att han var en sån där älskvärd figur – “som aldrig vet vad som är bäst för sig själv”.

Nikanor Teratologen:

“När Céline någon gång under hösten 1943 till Otto Abetz’ bestörtning under en middagsbjudningpå tyska ambassaden (vad fan hade han där att göra?) till synes på fullt allvar hävdar att den riktige Hitler är död och har ersatts av en falsk judisk dubbelgångare som planlägger världsjudendomens triumf, så bevittnar den uppmärksamme i själva verket en skarpt hållen radanmärkning till den segslitna process en obsolet idealist skulle kunna kalla människoandens frigörelsesträvan. Fräckhet, trots, oberoende!”

Mannen som kom tillbaka från de döda är inte bara ett fascinerande personporträtt – för att återge Ericssons livsförlopp är det nödvändigt med en resa genom delar av den svenska historien som knappast nöttes sönder på historielektionerna – “Boken sprider ett delvis nytt ljus över den svenska nazismen, Torsten Kreugers pro-tyska sympatier, Haijbyaffären och de militära kupplanerna mot samlingsregeringen.”

Boken har även en hemsida, där man bl a kan läsa att Ericsson som ung var på luffen i Amerika med ingen annan än 91 Karlsson.

***

Vill man läsa mer om svenska skandalnazister rekommenderas Herre i frack, boken om Johnny Bode.

Dec 122004
 

“Väldiga är stjärnorna och människorna betyder inget för dem.”

Olaf Stapledons De sista och de första människorna från 1930 verkar till en början oändligt träig, men när vi väl lämnat 1900-talets griserier och svepts med av författarens lugna men ändå hisnande spekulationer, är den ostoppbar. Det krävs ett nästan trekvarts sekel gammalt verk – osmittat av Hiroshima, Tjernobyl, Las Vegas, Stalin, och Dr. Mengel – för att stora, episka frågor som världsmedvetande, genteknik, kontrollerad evolution, och människans övervinnande ska kunna behandlas på ett vettigt sätt.

Jag älskar, på ett futuristiskt sätt, att Stapledon inte låter mänskligheten gå under i ett eldhav den 27 augusti 1997, utan fortsätter att pina dom genom den kalla, likgiltiga rymden, inte i tusentals eller miljoner, utan i miljarder år. Det är svårt att inte gilla hur människans moral och ideal här smulas sönder när hon inte har tillgång till sina basbehov, hur formbar hon uppvisas som efter de skiftande omgivningarna, hur slumpmässiga och okontrollerbara historiens krafter framträder som, och framförallt hur människans strävan att övervinna sig själv, att med vetenskapens hjälp gå bortom det mänskliga, pekas ut som vår färdriktning.

“Det nya släktets sinnnesförnimmelser var också mycket utvecklade; det hade till och med ett par extra ögon i nacken. I fortsättningen kom människan att ha cirkulärt istället för halvcirkulärt synfält.”

Trovärdigt blir det när författaren öser på med både ljus och mörker genom eonerna. Civilisationens högsta mening växlar från musik, till flygning, till det vetenskapsreligiösa dyrkandet av rörelsen, till helig Mengel-sadism (verklig “levande konst”), till ett globalt telepatiskt medevetande. Stapledons försök att beskriva hur människosläktet övervinner tiden, krigen, dödligheten, och de eviga filosofiska problemen är inget annat än litterär heroism. Jag gillar även att han, likt Stanislaw Lem (som för övrigt pekat ut Stapledon som den viktigaste influensen i hans skrivande) i Solaris, beskriver utomjordiskt liv som intelligent och högt utvecklat, och samtidigt för oss så oförklarigt och främmande, på gränsen till psykedeliskt.

Tveksamheter finns även – det är förvånande att läsa att Stapledon var socialist, då samhällssystemen som kommer och går beskrivs i bondfångartermerna individualistiska och kollektivistiska (USA och Kina, såklart!), och att han var religionsfientlig, då andlig upplysning gång efter annan fastställs som tillvarons högsta mål – en del annat luktar bara sjuttiofyra år gammalt, men för det mesta är detta en sexig, materialistisk historia, en bedrift i världsbyggande. Tidigare framtidsromaner hade, vilket John-Henri Holmberg påpekar i sitt efterord, trots hennes skiftande miljöer, beskrivit människan som oföränderlig – och häri ligger bokens status som pionjärarbete.

http://www.geocities.com/olafstapledon_archive/biography.html

http://en.wikipedia.org/wiki/Transhumanism

Oct 082004
 

Jag har upptäckt vissa masochistiska drag hos mig själv. Efter att ha kommit hem från biblioteket med Erik Zsigas Popvänstern infinner sig samma känsla som när jag köpte Karin Ströms Bensin i min lokala bokhandels lösviktslåda för några kronor. Varför tvingar jag i mig sån här uppenbar dynga? Vad ska det vara bra för? Ska det vara bränsle på hatet? Eller läser jag helt enkelt det här av samma anledning som jag frivilligt bläddrar igenom Nöjesguiden, Bon, Groove, 00-tal, och Moderna Tider – att jag vill ha koll på dom jävlarna? En dag blir det väl dags för mig att läsa Bräcklighetens poetik av Bob Hansson också.

Zsiga har ett språk som platsar i en genomsnittlig Lunarstorm-presentation (frånsett att det existerar en autencitet där som Zsiga saknar) och tycker att popvänstern är omogna. En strid ström av feltolkningar, okunskap, lösa antaganden, klantigt resonerande och avundsjukt gnäll – Popvänstern har helt klart levererat minus. Varför sånt här trams ges ut kan verka oförklarigt, men efter att ha läst ett inlägg på forumet socialism.nu faller bitarna på plats:

“Nu har jag fått lite bakgrund till varför “Popvänstern” gavs ut. Enlligt en snubbe som är väldigt insyltad med Timbro (och som skrattar åt Erik Zsigas bok, för övrigt), var “Popvänstern” räddningen för Timbro. De har fått se sina bidrag från Industriförbundet och dåvarande SAF krympa, Näringslivets Fonds medel räckte inte till, de behövde någon framgång att hänvisa till, något som gett uppmärksamhet. Man kan ju inte ha en propagandagrupp som inte får uppmärksamhet.

“Popvänstern” var svaret på deras böner och genomslaget har överträffat deras vildaste drömmar. Om man ska få uppmärksamhet finns det inga bättre att ge sig på än popvänstern! Flera stycken av dem har gedigna plattformar i pressen där de kan gå till hårt motangrepp. Det bäddar för debatter i morgonsofforna, och så har man jobbat fram ett känt och lite “kontroversiellt” ansikte som kan återanvändas.

Popvänstern själva (och falskeligen associerade liberal-kärringar) svalde så klart betet, kroken och flötet. Och massmedia älskar den här sortens debatter med uppskruvat tonläge om just ingenting.

Belöningen i reda pengar för Timbro lär ska uppgå till ett par miljoner extra i bidrag för nästa år, nu när de visat att de kan leverera.”

Om ni inte vill leta rätt Popvänstern men ändå uppleva den totala känsla av värdelöshet som är Erik Zsiga rekommenderar jag följande krönika. Den är på något dubbelironiskt, postmodernt efterblivet sätt helt genialisk:

http://www.svd.se/dynamiskt/ledare/did_5919424.asp

Oct 052004
 

Med romanen Dvärgen gör Pär Lagerkvist ett av de stora personporträtten i den svenska litteraturhistorien. Mycket mer skulle kunna sägas, men vi låter huvudpersonen, en bitter och cynisk dvärg i tjänst hos en italiensk renässansfurste, komma till tals själv istället:

“Kvinnor tycker ju alltid om enfaldiga och obetydliga män, för att de påminner dem mest om dem själva”

“Hur skulle livet se ut om de inte vore meningslöst. Meningslösheten är ju själva grundvalen för som det vilar på. Vilken annan grund skulle det kunna lagts på, som skulle hållit, som aldrig skulle sviktat. En stor idé kan undermineras av en annan stor idé, och efterhand sprängas, raseras av den. Men meningslösheten är oåtkomlig, oförstörbar, orubblig. Det är en verklig grundval, och därför är det den som valts. Att det ska behövas så mycket grubbel för att begripa det.”

“(…) jag tycker förresten aldrig det är vackert när människor ler.”

Härligt, friskt människohat bjuds vi här på sida upp och ner. Hade Debbie Goad uttryckt sig så klart och kort i ANSWER Me! (där hon i fjärde och sista numret står som författare till en artikel om just leenden) hade hon vart nåt att sörja.

Här finns det mycket snusk och elakheter att gotta sig åt. Den här boken är intensivt läsbar och förtjänar absolut sin plats som klassiker.

Sep 282004
 


“Ni är alla smärtsamt medvetna hur grundligt ni blivit skrämda till lydnad under pöbelns diktat, medan jag endast följer mitt eget samvete. Jag har aldrig försökt säga åt någon av er hur ni ska uppföra er, ändå försöker ni bestämma mitt beteende. Ni kan skicka mig till fängelse, eller ända till kyrkogården – jag kommer inte underkasta mig. Och det är därför ni hatar mig – för jag påminner er om hur grundligt ni blivit tämjda.”

“Om jag inte arbetade på dagen, skulle jag svälta.
Och om jag inte skrev på natten, skulle jag dö.”

Jim Goad – den mest kontroversiella zine-redaktöreren någonsin, universitetsutbildad journalist, avhoppad klassresenär, oförsonlig samhällskritiker och historierevisionist, mörk humorist, konnässör av skräpkultur, sociopatisk renässans-redneck, en ansträngt ärlig sanningssökare – det bästa jag stött på i samtiden.

Jim Goad steg till sin nuvarande pseudo-berömmelse från en amerikansk zine-värld fylld med slarviga slackers och harmlösa punkare utrustad med kvalitéer jag förknippar med stora författare – en voluminös produktion, en sträng arbetsmoral, en nästintill sadistisk språkbemästring, en perfektionssträvan, en inställning som ser skapandet som viktigare än livet, och livet som arbetsmaterial.

Hans berättelse är den om det yngsta barnet i en familj där föräldrarna (en alkoholiserad, våldsam far och en lögnaktig, imbecill mor) skyller sitt kraschade äktenskap på honom; om den upproriske studenten i en katolsk skola styrd av sadistiska nunnor; om proletären som hänvisas till ett hjärndödande, uselt betalt skitjobb efter ett annat; om den vita mannen i ett politiskt system som ser gottgöringen till sina nertryckta grupper i en identitetspolitik där alla anklagande fingrar pekar på honom.

“Jag är beredd att dö för min tidning.”

ANSWER Me! är den tidning som Jim Goad gjorde och gav ut i fyra nummer (en om året 91-94) tillsammans med sin dåvarande fru Debbie. I en intervju sprider han ljus över de omständigheter som leder fram till att ANSWER Me! ser dagsljuset:

“ANSWER Me! var destilleringen av allt de sa att jag inte kunde göra på journalisthögskolan. Jag hade försökt att skriva för mainstream-publikationer, men utan att misslyckas med det, så skärde redaktörerna alltid bort mina favoritstycken med påståendet att de var i dålig smak eller riskerade att stöta bort annonsörer. ANSWER Me! var menat som ett koncentrerat av allt som slutade på golvet i redigeringsrummet. Slutligen så tillät inget annat forum än mitt eget mig att uttrycka mig hur jag kände för världen.

Jag är, och förblir, våldsamt fientlig. Jag var säker på att om jag inte fick ut min aggressivitet i tryckt format, så skulle den visa sig i fysiskt våld. ANSWER Me! blev den litterära motsvarigheten till ett kroppsligt överfall.

Jag tog ett råd från en essä av John Waters, där han rekommenderade att man omvandlande sin mest frånstötande egenskap till en marknadsförbar produkt. I mitt fall tog jag en obeveklig vrede och framställde den som en dygd. Första numret av ANSWER Me! kläcktes 1991, vid en tidpunkt då alla utom den vite mannen uppmuntrades till av vara arga, så jag fyllde en ledig försäljningsnisch.

Tidningen var också en blåslampa i ansiktet på slacker-estetiken. Punken hade startat med att påstå att passionen var viktigare än hantverket; femton år senare hade den kastat bort både passionen och hantverket och uppmanade alla att slött klämma ur sig oengagerad, anti-intellektuell diarré.

Jag ville skapa något där man kunde märka att författaren svettades med varje ord. Min attityd var att fatta en penna och sätta sig framför ett pappersark var som att plocka upp en AK-47 och gå ut på ett slagfält.

Mycket inspiration hämtade jag från hardcore-punk från det tidiga 80-talet och gangsta-rap från det sena 80-talet – den sortens grupper som vid en första lyssning överväldigar dig med den kraftiga våldsamheten i deras fientlighet.

Jag försökte inte provocera någon, hela idén om provokation är orimlig i sammanhanget; ANSWER Me! var icke-fiktion – hur kan man bli provocerad av verkligheten? Det enda fakta som jag upplever provocerande är min egen dödlighet. Allt annat borde vara fritt fram.”

Varje nummer av ANSWER Me! är över 100 sidor långt och fullmatat med välskrivna artiklar. De tre första numrena går i liknande stil – intervjuer med regissören Russ Meyer, Timothy Leary, Public Enemy, Kid Frost, Geto Boys, Anton LaVey, Al Goldstein och Boyd Rice, en busringning med Jack Kevorkian där Debbie försöker beställa dödshjälp till sig själv, artiklar om Mexikanska mordtidningar och Vietnamesiska gäng i USA, ett angrepp på Anonyma Alkoholister och liknande sekter, ett A-Z med de hundra serie- och massmördare som ligger oss varmast om hjärtat, en genomgång av historiens hundra käckaste självmord, en pratstund med en representant för peddoklubben NAMBLA, spekulationer från Adam Parfreys sida huruvida Steven Spielberg är pedofil, ett långt och infallsrikt försvar för rätten till skjutvapen, och Debbies angrepp på spädbarn, hemlösa, kvinnor, män, familjen, sexualitet, musikscenen, människor och sin egen judendom.

Oavsett vad denna upprabbling säger dig så var ANSWER Me! aldrig den billiga hatcirkus som vissa vill få den till. Även fall några sidor av tidningen uteslutande ägnades åt våldsam vredesventilering och snaskigt splattersmetande så löpte detta innehåll jämsides med politikerintervjuer och långa argumenterande artiklar som är stor journalistik. De fyra numren av ANSWER Me! var inte ensidiga, de representerade flera sidor av ett sammansatt intellekt. Det enda som var enögt i tidningen var Debbies tröttsamma traktat mot sånt som irriterade henne. Insatserna från hennes håll känns med tiden allt mer malplacerade.

I fjärde numret höjs nivån. I en intervju förklarar Jimmy: “Jag hade blivit irriterad på ANSWER Me!s popularitet efter tre nummer och försökte förtvivlat sålla ut mina fans till de verkligt troende. Jag hade tröttnat på idioter som bar Manson-t-shirts men som kippade efter andan vid själva idén om date-våldtäkt. Jag ville ha läsare som var villiga att känna våldet utan att se bort, som inte såg det hela som något slags gulligt postmodernt skämt att avnjuta från bekvämligheten i sina ateljélägenheter.” Det fjärde numrets tema är våldtäkt och innehåller bidrag från fler skribenter än vanligt, och de flesta av dem tar i för allt vad de är värda med att förklara varför våldtäkt är ett tillfredställande och moraliskt riktigt tidsfördriv, medan Jim i flera faktaspäckade essäer intar en mer nyanserad ståndpunkt i frågan. Men numret innehåller mer än påtvingade samlag; även en uppskattande artikel om rasistisk country-musik och Jims åtta sidor långa och hatiska uppgörelse med sin egen mor hittar sin plats mellan nersölade fittor och spräckta ringmuskler. Det här numret orsakade en obscentitetsrättegång, och är svårt att få tag på, men du kan tanka hem det från www.jimgoad.com. Pga de rättsliga problemen fick Jim aldrig nån chans att ge ut det femte numret, som skulle ha handlat om ras. ANSWER Me! är nu ett avslutat kapitel, men hot kvarstår om att ge ut det femte numrets innehåll i någon slags tryckt form.

“I ett land som tror att det är uppdelat efter ras, när det egentligen är uppdelat efter ekonomi, har jag ofta undrat om gangsta-rappare vet hur lite det är som skiljer deras berättelser om livet som innerstadsligist från Johnny Cashs berättelser om livet som landsortsligist.”

- Quentin Tarantino

The Redneck Manifesto är den bok där all den outsinliga vrede, allt det människohat och civilisationsförakt som Jim Goad spydde upp i fyra nummer ANSWER Me! får en social bakgrund och en faktaspäckad historisk uppbackning. Detta är en av de mest känslostarka och kraftfulla böcker jag någonsin läst. Författarens vendetta med klassamhället, med all dubbelmoral och förljugenhet, med allt förtryck och våld, med all orättvisa och korruption, med all fattigdom och utsugning, med hela det ruttna skitliv som serverats för han och hans sort i århundraden i Amerikas förenta stater är så känslomässigt våldsam att jag rörs till tårar. Jim Goad skriver med mer tyngd än någon annan författare – bakom varje ord sätts hela livet.

Jim Goad har plockat fram några teser som han kraschar in i vår föreställningsvärld med fyrhjulsdriven prosa. Den viktigaste är den jag anspelat på tidigare – den vita arbetarklassen är inte att skylla för slaveriet (en del av dem har själva slavar som förfäder) och de fortsatta umbäranden som svarta upplevt i USA, och har därför ingen skuld att betala tillbaks. Tendensen att gång på gång lägga tyngdpunkten på etnisk istället för ekonomisk tillhörighet i det offentliga samtalet är ett säkert hinder för att en jämlik förändring av det amerikanska samhället aldrig kommer ske. Att detta perspektiv i USA representeras av en “vänster” som består av vit, skuldtyngd medelklass gör det dock ack så jävla svårtillgängligt. Medelklassungarna behöver inte de här idéerna. Svartingarna och rönackarna skulle däremot må bra av att fokusera mer på en människas ekonomiska situation än hennes hudfärg.

“Shit Magnet är en fullängds utredning om varför så mycket skit flyger min väg. Den undersöker vad som händer när två världar – Jim Goad och Jorden – kolliderar. Det är mindre en självbiografi än ett omfattande filosofiskt manifest med vinjetter från verkliga livet som illustration. Föreställ dig Mein Kampf korsbefruktad med Soul on Ice, och du börjar närma dig.”

Skriven i fängelset pressar Shit Magnet ut än mer hat och idéer ur ett människoliv än vad The Redneck Manifesto lyckades med. Shit Magnet är på sina ställen smärtsamt ärlig, det här är vid tillfällen pinsamt självexponerande och mycket klargörande om hur en människa formas. Det här är inte skönlitteratur, det är fult och stereotypt och klumpigt och äckligt, precis som livet, och den här boken har en kraft som få andra kan mäta sig med – vid nåt tillfälle sitter jag åter igen med en Goad-bok i händerna och tårar i ögonen. Sammanlagt har Shit Magnet 18 kapitel. Det första är en introduktion och en programförklaring, kapitlena 2-9 avhandlar bland annat all skit som Jim råkade ut efter ANSWER Me #4 (tre unga engelska neo-nazister tar självmord, och en av dem skänker sina sparade pengar till Jimmy; en före detta marinsoldat skjuter på Vita huset och man hittar citat från ANSWER Me! i hans bil; Debbie får cancer och Jimmy knullar sin nya flickvän i deras säng när hon är på behandling; han åker in på kåken för att ha misshandlat den psykotiska och våldsamma flickvännen). Då kapitel 10-14 inte har någna klara ämnen att utreda utan snarare är ett försvar för hans tumultartade tid med flickvännen Anne “Psycho Bitch” Ryan, är det passande att kapitel 15-17 tar upp kvinnomisshandel, fängelser, bestraffning, rättvisa, sanning, skuld och ondska. Det avslutande kapitlet handlar om döden.

Då Redneck främst av allt var ett angrepp på klassamhället så riktar författaren den här gången sina vapen mot samhällsmoralen. Avsnittet där Jim berättar om sin tid på kåken är en förintande kritik av fängelseindustrin och rättssystemet (grundpoängen är att det inte är de dömda som är skyldiga till de värsta handlingarna, utan de dömande, samt att fängelsernas otroliga tillväxt har mer att göra med profithunger än en ökad brottslighet), medan kapitlet om hans sena tonår både är en dissekering av flockdjuret människan och en studie i ensamhet och depression. I avsnittet om obscenitetsrättegången anländer han vid en mer radikal ståndpunkt än någon från den traditionella politiska skalan – rättigheter är inget som staten kan ge dig, endast något den kan ta från dig. Att han är är logiskt klarare och sträcker sig längre än någon från den politiska skalan är typiskt. Det här en bok om smärta, hat och våld, trots det är den inte ensidigt mörk – ett av de klaraste budskapen är att bestraffning inte fungerar. Även ifall Goad vid flera tillfällen balanserar på gränsen till fullblodspessimism förblir han rakryggad till resans slut.

Efter Jim släpptes ut i den fria världen har han arbetat som redaktör för en porrtidning, haft sitt eget radioprogram, och frilansat för diverse respektabla publikationer. När han inte brer ut sig på sin hemsida i en grandios självupptagenhet eller håller ordning på sin virtuella lounge, har han börjat njuta av livet. Nick Buogas uttrycker det bäst borta på loungen:

“The Answer Me! mythos has been a huge burden for Jimbo as well…although he’s the consummate adventurer, he’s curiously consumed by a notion that people he holds dear will judge him harshly for his new enthusiasms and pursuits if they aren’t as extreme or shocking as past endeavors … it’s a comical curse, for Jim appears endlessly unaware that someone possessing his unique spirit, insight and honesty couldn’t take a false step if he wanted to…Those who love him simply expect fresh territory to be covered in his inimitable passionate fashion, no matter how it has evolved.. it’s the trademark intensity with which he forges new ground that ultimately defines him to his good friends and true fans. Jimbo, we love ya for who you were, are and will be … for a treasured moment in time, you defiantly challenged the world to Answer You! …the replies flooded in, ranging from the sublime to the absurd…some were grisly, and even dangerous…but a single, supremely satisfying answer never arrived…sadly, it never does. Those of us who have surgically studied mankind’s folly know a terrible secret…Yours will be that particularly cruel and demanding fate that is reserved for only the deepest and most enduring of artists… and the persons, places and things that have wounded you will be praised, as well as damned for all eternity, for they have prompted you to provide us all with a picture window into a breathtakingly remarkable soul. “

“Det finns egentligen bara en regel att leva efter: LÅT DEM INTE KOMMA UNDAN MED DET. Vad du åstadkommer i livet begränsas endast av din egen fantasi och rädsla för repressalier. Livet är för flyktigt och obelönande för att man skall kunna leva med den tillagda bördan av förlorad heder. Förnekandet av ens oundvikliga död är det som skapar den mesta oskärpta menlösheten i världen. När din existens med största säkerhet slutar i döden, finns det inget som heter ’att gå för långt’. Det finns inga ’linjer’ som du bör frukta att överskrida förutom mållinjen. Att spela säkert är det farligaste du kan göra.”

lämpliga ingångar:
http://www.jimgoad.net/pdf/interview.pdf

Switch to our mobile site