Aug 042005
 

Efter en tid med Dick kan det vara svårt att läsa annan SF – visst är Brian W. Aldiss Sanningens ögonblick (översatt och utgiven av Sam J. Lundwall; den svenske kulturambassadören av oproportionerliga mått) fylld av hårresande, kosmiskt strålande idéer, men på ett sätt känns det som man läser ett bidrag till en studentkårstidning, och inte skönlitteratur; här finns inget liv, inget kött, ingen kärlek.

PKD tillhör framtiden. Allt eftersom flyter han upp i litteraturhistorien bland de riktigt stora.

Aug 032005
 

“AQUARIAN: It seems that, throughout your career, you’ve always put yourself in a vulnerable position by opposing powerful forces within the country. Back in the 1950s, you published several short stories and novels that could have been labeled “subversive.” In fact, you were one of the only science fiction writers doing those kind of stories. Didn’t they get you in trouble with the authorities?

DICK: They did more than that. They got me many friendly visits from Mr. Smith and Mr. Scruggs of the FBI. They were members of the famous ‘Red Squad.’

They came to my house every week for what seemed like ever and ever and ever. And they asked many questions about my life and my writings and my political philosophy.

This, of course, made me very angry and very frightened. They asked me all about my wife, about her political philosophy, about what student groups she belonged to.

I mean I honestly expected to be called before the House Un-American Activities Committee. But I guess they didn’t consider science fiction writers that important.”

-

“It seems like a natural progression of sorts. I got badly burned in the political arena. I was hounded by Mr. Smith and Mr. Scruggs. I would literally get thrown out of Socialist and Communist Party meetings when I was in college for disagreeing with party doctrine. And so I turn to religion, and I find incredible bigotry. Two thousand years of history and the names change but the activity remains the same. Somebody was always throwing someone else into prison for his beliefs or burning him at the stake.

I believe that the establishment churches have lost the keys to the kingdom. They don’t even know what the Kingdom of God is.

It’s like some guy who loses the keys to his car. He knows he had them a second ago but now they’re gone. The churches, however, don’t even know what the car looks like anymore. They can’t even give a description of it to the cop.

Organized religion is crooked, dumb, and it’s lost the keys. I mean, it’s OK to be crooked and dumb, we’re all crooked and dumb. But the tragedy is that they’ve lost the keys. They can’t even point us in the right direction much less take us there.

(…)

I’ve spent the majority of my life studying and reading and seeking God, but, of course, the thing is you can’t find God. God has to find you. I’ve learned that.”

(http://www.philipkdick.com/media_aquarian.html)

Aug 032005
 

“Min kyrka är hela den fria, öppna världen”

William Blake och Philip K. Dick bör jämföras – båda rödingar och mystiker (när jakobinerna gjorde sin grej gick Blake runt med deras röda mössa hemma i England och talade med änglar; Dick besöktes av männen i svart för att han skrev om vänskapen mellan ryssar och amerikaner och trodde att det fortfarande var år 50 e k) – och visionärer av stora mått.

Dick var en mästare. Hans hantverk; oantastligt. I tjugo-årsåldern hade han tagit in Flaubert, Stendahl, Maupassant, Joyces Finnegans Wake; vid tillfällen skrev han några romaner om året, avverkandes samma tema om och om igen, och avverkade fem fruar i processen. (Mannen i det höga slottet har dedikationen: “Till min hustru Anne, utan vilkens tystnad denna bok aldrig skulle ha blivit skriven.”) Även om han kunde sin litteraturhistoria långt utanför den egna genre smörjde han inte mainstream och akademia för att SF skulle “erkännas” (vilket vi visat här och här).

“‘Allt kött är hö!’ sjöng jesussnuten. ‘Förmodligen dåligt hö, som billigt hasch. Ett barn varder oss fött, en ny topplåt varder oss given. De krokota skola rätas ut och de ögonlösa varda på örat.’”

Dicks skrivande om androider och robotar öppnar upp gränserna mellan människa och maskin – hans humanism; utforskandet av detta gränsland. Med tiden definierades en människa som kapabel till en sant vänlig handling, eller någon som kunde reagera mot det som är fel. Det var hans idealbild. (Själv skulle jag lägga till blodtörstighet, girighet, hyckleri, och oändlig dumhet för någon slags definition av oss själva. Också Jim Goads påpekande att vår förmåga att känna skuld skiljer oss från djuren känns relevant.)

Dicks blandning hård SF med djup medkänsla och stor livskänsla står utan jämlike. Hans karaktärer är alltid vardagsmänniskor (aldrig “hjältar”) som testas, pressas till desperat handlande, ofrivilligt hjältemod; det finns alltid en punkt i hans historier då de sätter allt på ett kort, och vinner sig själva – Dick skulle nog säga; sin mänsklighet.

De flesta av böckerna är en vandring genom en fragmenterad tillvaro där man inte vem som lagt vad för några slags droger i dricksvattnet den här dagen – men till skillnad från andra med liknande teman (Burroughs, Acker, etc) är han fanastiskt läsbar, omöjliga att lägga ifrån sig. Brian W. Aldiss säger i den utmärkta dokumentärfilmen A Day In The Afterlife (där vi även noterar att PKD, likt Richard D. James (en annan stor visionär av det allra modernaste), hade en tvilling som dog vid födseln – ett tema som går igenom hans skapande) något i stil med att Dicks böcker har en “mycket attraktiv”, gåtlinkande kvalité. Inget är riktigt vad man tror det är.

“I’m what they call an ‘acosmic pan-enthiest’, which means that I don’t believe that the universe exists. I believe that the only thing that exists is God and he is more than the universe. The universe is an extension of God into space and time.

That’s the premise I start from in my work, that so-called “reality” is an mass delusion that we’ve all been required to believe for reasons totally obscure.”

Jun 302005
 

(del 1) (del 2) (del 3) (del 4)

I en not till Vilhelm Ekelund (från Exempel – anteckningar i levnadskonst) refererar Ulf I. Eriksson, ovanligt nog, till det egna livet:

“Ordet här är ‘lifshandling’, ‘handlande lif’ (Båge och lyra 1932) – ej fantasm – ett värde som tillfaller det först när jag förmår ta emot ‘visheten af att vara en flykting, en skyddssökande’. Under flykt blir verkligheten till: jag underkastar mig inte längre. I detta omöjliga av uppbrott och obegränsning fann jag i Vilhelm Ekelunds etopoesi ledning, framkomstmöjlighet.”

Den personliga tonen är otypiskt Eriksson; men typiskt en Ekelund-läsning. Det känns naturligt att sitta med papper och penna – för samtal, modifiering, vidareutveckling – när man läser honom. Med sina livsingripande, oavslutade kvalitéer påminner Ekelunds aforistik mer än mycket annat om Benjamins revolutionära litteratur.

Nedan följer första delen (andra delen finns här, och tredje här) av mina utvalda Ekelund-citat (tagna från Lennart Bruces Det andra ljuset):

“Låt vara att livet måhända är något som ej kan försvaras och bättre icke hade funnits, är det dock stoltare, skönare att vandra hän sin bana under den mörka järnhimlen av evig meningslöshet än känna sig vara det tarvliga objektet för ett mystiskt blindbockspel med en slutlig upplösningsakt i ett jolmigt religiöst paradis. Finns gud, är ju människan löjlig! Hellre den eviga kölden, ödsligheten, öknen och kvalet – ty i dem vinner människan storhet.”

“Det ligger i konstnärens natur att aldrig kunna vila vid något redan vunnet, han är som opieätaren som, en gång fjättrad vid giftet, måste ständigt öka sin ranson för att nå fullständig bedövning.”

(Böcker och vandringar)

“Att glädjen över framgång, världens gunst o.d. är ett svagt, förvirrat, ovärdigt sinnestillstånd var jag alltid fast övertygad om. I sådana tillstånd – det vore ej mänskligt att vara fri från dem – törsta mina nerver efter det ödsliga och beska.”

“I fråga om uppfattning av “djur” och växter kommer framtidens människor att betrakta oss som vildar. Att människan är djur ver man nu. För mig är det naturligt att betrakta vissa djur som – människor. Hunden är oftast ett barn. Hästen har så ofta uttrycket av en djupt livstrött människa.”

“Det personliga hos växter och träd kommer troligtvis för framtidens tänkande och diktande människor att bliva ett rikt, viktigt område.

(…)

De eländiga parodierna på furor i Berlintrakten likna förlästa preussiska magistrar av pseudogermansk typ med smutsgult skägg och ansikten som finniga svin. Jag såg ett sådant träd som alldeles tydligt bar glasögon.”

(Agenda)

Jun 172005
 

Thought for the Month
3.11.93 Jia Shen, Year of the Monkey

I don’t believe anything, but I have many suspicions.

I strongly suspect that a world “external to,” or at least independent of, my senses exists in some sense.

I also suspect that this world shows signs of intelligent design, and I suspect that such intelligence acts via feedback from all parts to all parts and without centralized sovereignity, like Internet; and that it does not function hierarchically, in the style an Oriental despotism, an American corporation or Christian theology.

I somewhat suspect that Theism and Atheism both fail to account for such decentralized intelligencce, rich in circular-causal feedback.

I more-than-half suspect that all “good” writing, or all prose and poetry that one wants to read more than once, proceeds from a kind of “alteration in consciousness,” i.e. a kind of controlled schizophrenia. [Don't become alarmed -- I think good acting comes from the same place.]

I sometimes suspect that what Blake called Poetic Imagination expresses this exact thought in the language of his age, and that visits by “angels” and “gods” states it an even more archaic argot.

These suspicions have grown over 72 years, but as a rather slow and stupid fellow I do not have the chutzpah to proclaim any of them as certitudes. Give me another 72 years and maybe I’ll arrive at firmer conclusions.”

(från http://www.rawilson.com/main.shtml)

Jo, jag har äntligen, efter många år och men, påbörjat Illuminatus-trilogin.

Som kretsar väldigt mycket kring konspirationsteorier; vad Sebastian Lütgert har att säga om ämnet är intressant:

“konspirationsteorier.

Mycket, mycket viktiga! Paranoia är ett absolut giltigt, användbart, produktivt, månglovande och nödvändigt koncept. Om vi ska ha teorier ska vi även ha konspirationsteorier; det är ytterst sällsamt att folk oftast är mycket mer kritiska mot konspirationsteorier än mot alla andra sorters teorier. Precis som science klarast kan framställas som science fiction, blir politics klarast framställt som politics fiction. Burroughs!”

Även Hakim Bey kan ha nåt att säga:

“I love conspiracy theory. I make some use of it in my work but I try to keep it on a metaphorical level and not to get carried away and become a literal believer in anyone’s conspiracy for a number of reasons. Because first there is an old problem, with which even Tolstoi was dealing with – is whether history is made by great individual human beings, who act on history, or whether history is made by great unconscious surges of economic and social movements, that are far greater and broader than any individual. So that Napoleon is simply the one who is carried on the front of this wave. Rather than being a leader he is actually pushed forward by the wave of history.The great-men theory of history is a very dangerous trap and clearly if you believe literally in conspiracy theory, then you are believing in the great-men-theory. You are believeing that a very small group of very brilliant individuals who can actually conspire to change history, usually to their advantage.

XXX: Like Bill Gates?

H.Bey: For example. Is he the leader of this thing or is he just pushed forward on the wav e of some kind of techno-economic development and if it was not Bill Gates it would be someone else. Robert Anton Wilson likes to quote: “When it is steam engine time it steam engines.” Like when it is time to rain it rains. When it is time for steam engines some vast IT produces the steam engine. In fact we know plenty of examples where the same scientific discovery is made simultanously by five or six people within minutes around the world. Not because of some Jungian archetypal anima floating around but because science got to that point. And five or six people were smart enough to realise it right away. There is also the point that the first working steam engine was actually built on an incorrect scientific theory, if I am not mistaken. It was made by someone who thought he was doing one thing but actually did something else alltogether and it just happened to be a steam engine. That happens plenty of times too.

The problem with conspiracy theory is to believe that there is one particular group of human beings who are in control of my destiny. That’s a philosophical extreme to which I don’t wanna go. On the other side it’s obvious that people do conspire. That there are conspiracies, secret forces behind outward political shows of power.It is clear that there is not one single known politician in America who has any real power at all. They are simply working for big corporations and economic interests like oil, or the global market itself. The best model is, that there are many, at least several conspiracies and that they interlock, that they compete, that they melt into each other, that they separate
from each other. If we wanna know what’s going on, if we wanna understand history as it is happening we should know something about these conspiracies. Again critical consciousness is a useful tool here.”

May 312005
 

Från Future/Past:

Totalt antal böcker som någonsin har varit i min ägo?

Runt 200.

Senast köpta bok?

En begagnad A Clockwork Orange (för det psykedeliska omslagets skull).

Senast lästa bok?

Det borde varit Philip K. Dicks Mannen i det höga slottet.

Fem böcker som betyder mycket för mig (eller bara böcker som jag läst många gånger)

John Kennedy Toole – Dumskallarnas sammansvärjning. (John Candy borde spelat huvudrollen i filmatiseringen. Philip Seymour Hoffman skulle kunna klara det, förutsatt han går upp några kilon.)

Jim GoadShit Magnet. (Obönhörligt språk, oförsonlig filosofi. Smutsigt, smärtsamt, mörkt, och oändligt hatiskt.)
Johan JönsonI krigsmaskinen. (Diktsvit som fick mig att inse att det ännu finns en sorts poesi värd att skriva.)
Knut Hamsun – Svält. (En perfekt, kort bok. Otroligt språk.)

Philip K. DickBlade Runner. (Med den började jag inse storheten i Dicks författarskap.)

Få fem andra bloggare att hålla igång bokstafetten.

De få bloggar jag läser har redan deltagit.

 Posted by at 10:30  Tagged with:
May 292005
 

Som sagt, dom har legat och skräpat på hårddisken ett tag – lika bra dom samlar damm även här.

Antonin ArtaudBrev till överläkarna på sinnessjukhusen.

Vladimir Majakovskij – Ett moln i byxor, och passande nog också Bertold Brechts Epitafium över Majakovskij.

Erik Saties märkliga En musikers dag, Om svindel, och Torkade embryon.

Heiner Müllers Fadern.

Tage Danielssons Sherlock Typ, misstänkare.

Jacques Cazottes obskyra De avhuggna huvudena vill jag minnas att jag plockat från en Sam J. Lundwall-antologi med temat “fantastisk litteratur”, eller något i stilen.

Och sist men inte sämst, det bästa jag läst som kommit direkt fram från datornätverkens och demogruppernas mer bisarra avdelningar, en modern svensk undergroundklassiker; DJ Cats HUR DU BLIR ETT ÄKTA CP-DELUXE. Och vad var det första man gjorde när man på nittiotalet fick tillgång till de stora datornätverken? Jo, man kollade på sånt här.

Apr 262005
 

“Abandon all hope. Prepare for the weirdness. Get familiar with cannibalism.”

Efter Hunter S. Thompsons död har jag sjunkit allt djupare ner i GONZOLAND. Till min hjälp har jag haft två böcker – Kingdom Of Fear (en av HSTs sista böcker), samt första volymen av brevsamlingen The Proud Highway (som sträcker sig fram till 1967).

Läser man baksidetexten till Kingdom Of Fear tror man lätt att det handlar om en självbiografi i traditionell mening. Vad man får är en uppvisning i konsten att glida från ämnet (HST själv) i haranger om maktmissbruk, rättsröta, och den nya administrationen. När författaren återkommer till de händelser som format honom är det med en ibland nostalgisk, ibland oförsonlig röst i koncentrerade, mytiska passager. Uppenbarligen mer bekväm med det politiska än det personliga, skrivs det hellre om rättsrötan i Lisl Auman-fallet än om farsan som dog när han var fjorton (eller annat som kunde öka förståelsen av personen Thompson. Man får inte heller veta speciellt mycket om den skaparmässiga resa som ledde upp till att han – med den målande subjektiviteten hos George Orwells Nere för räkning i Paris och London och Hyllning till Katalonien som kanske största inspiration, och med The Kentucky Derby Is Decadent And Depraved som första nedslag – lyckades muta in en alldeles egen genre någonstans i gränslandet mellan journalistik och skönlitteratur.)

Även fall det inte levereras vad som förväntas är det jävligt underhållande att läsa lustmordet på kretsen kring W i Jesus Hated Bald Pussy och de påhittade alkohol- och vapengalenskaperna om nån domare i Fear And Loathing In Elko. Besöken på Grenada och Kuba genererade dock ganska menlös journalistik. Och att läsa flera doser småtråkiga brev till diverse åklagare, domare och snutar ger inga utslag på mätaren.

Samma sak med The Proud Highway – man går gräva, gräva, och gräva genom torra brev till familj, förlag, myndigheter och hyresvärdar för att hitta guldet… men det finns där. Vid tillfällen flammar biblisk vrede, språklig briljans, eller mullrande, rullande skrattanfall upp över sidorna. Då är det lätt att förstå varför många betraktar HST som en av efterkrigstidens främsta (TPH har också med den litteraturhistoriska stamtavla som KOF saknar).

“I suppose your suggestion would be that I paint a big sign and join some non-violent picket-line; but no thanks again. That is för people who feel guilty and I don’t. (…) I have in recent months come to have a certain feeling for Joe Hill and that Wobbly crowd who, if nothing else, had the right idea. But not the mechanics. I believe the IWW was probably the last human concept in American politics.”

Trots citatet ovan (från ett brev till sin skolkompis Paul Semonin, daterat 18 mars 1965), var HST politiskt en jävla hippy. Hans kanditatur till borgmästarposten i Aspen 1970 beskriver han själv som “a strange combination of ‘Woodstock’ vibrations, ‘New Left’ activism, and basic ‘Jeffersonian Democracy’ with strong echoes of the Boston Tea Party ethic.” Man får känslan av att han gång på gång i sina idealistiksa drogdrömmerier förs bakom ljuset av “Den amerikanska drömmen” – tron på representativ demokrati, “The Founding Fathers”, fri företagsamhet, domstolarnas rättvisa. På så sätt liknar hela Thompsons författarskap en enda lång runk-session… utan nånstans att spruta satsen.

Men till sist är det inte några sytemkritiska insikter, utan tilltalet, stilen, saften i språket som avgör om du stannar kvar i GONZOLAND nån längre tid. Nu vill jag veta hur mycket substans det finns i ryktena som säger att HST verkligen hade mänskligt adrenalin (och att Manson-familjen skulle försett honom!), samt att han skulle varit kameraman i en 70-talssnuff-film inspelad strax utanför Las Vegas. Och framförallt – hur kommer det sig att inte ett enda jävla svenskt bibliotek har Fear And Loathing On The Campaign Trail i sina samlingar?

Mar 312005
 

(Jag ville läsa ut Hell’s Angels först – därför kommer dödsrunan först nu.)

Hunter är inte någon av de större gudarna i mitt hus, men Fear And Loathing In Las Vegas är ett roligt, underhållande, och klassiskt knarkäventyr – och filmen var helt okej (vilket vi kan tacka författaren själv för; i dokumentären Breakfast With Hunter kan vi se hur han skäller ut några engelska krattor och deras manus – efter det tog legenden Terry Gilliam som bekant över). Hans tidiga självbiografiska roman Rum Diary är trevlig, men knappast nåt måste. Med reportagesamlingen Better Than Sex framstod han som nån slags Clinton-hejaklacksledare (och detta är besvikelsen Hunter S. Thompson – istället för att som en ordentlig författare skriva tjockare och beskare böcker ju äldre, bittrare – och radikalare man blir, bestod Thompsons senare produktion av ihoprafsat tidningsmaterial. När man läser om Jim Goads försök att intervjua han till ANSWER Me! kan man gissa sig till varför böcker fortsatte komma ut).

Vid Hell’s Angels var han på topp. Det må vara sant att motorcykelgänget varken gillade han eller hans bok, men Thompson brydde sig tillräckligt lite om vad både dom och samhället tyckte för att kunna skriva ett vittnesmål som, trots författarens rykte som översubjektiv missbrukarjournalist, både känns klargörande och balanserat.

Nån har sagt att vändpunkten i slutet av sextiotalet var Thompsons, Keseys, och Ginsbergs misslyckade medlingsförsök mellan vietnamdemonstranterna och Hell’s Angels (Ginsbergs “tal” till motorcykelgänget, vilket HST tar med i boken i sin helhet, är en av de få texter jag läst som är så pretto-korkade och utdragna att de skapar ett fysiskt obehag i hela kroppen). Men vad fanns det egentligen för anledning att tala om nån slags revolution (förutom en kulturrevolution) då de första till stor del var naiva medelklasstudenter, och de andra mest reaktionära trasproletärer? (Mycket av Hell’s Angels får mig att tänka på Jim Goads beskrivningar av sina medfångar i Shit Magnet: “There’s a paucity of what might be considered radical thinkers or revolutionary outlaws here. Most guys are normal, just three notches lower. They want a normal life, but they’re too stupid to acheive it. I’m starting to get the feeling that a lot of these guys aren’t too bright. Judging from their facial expressions, it looks as if they’ve been eating Retard Sandwiches their whole lives. On rainy days, they’ll have a bowl of Mongoloid Soup along with the Retard Sandwich.” (Självklart får man dock inte glömma bort de ständiga undantagen här - de verkliga hundradelarna.))

Tillsammans med Lester Bangs representerade HST new journalism på bästa sätt – The Kentucky Derby is Decadent and Depraved är ett bra exempel på det.

-

(Brevsamlingen The Proud Highway har jag hört gott om – den bör kollas upp härnäst.)

-

(Den här dödsrunan är någon av de bättre.)

Mar 312005
 

“Först vid marken tar himlen slut och något annat vore inte heller logiskt.”

Malte Persson skriver i Apolloprojektet om rymdfärder, utdöda djur, och Kennedy-mord på nya sätt. Ibland når han ända fram till barndomskänslan när man stirrar upp mot natthimlen, och ens tankar lyfter från marken, bryter genom atmosfären…

Oturligt nog har han också vanan (regel i poesi-Sverige) att fylla större delen av sina böcker med menlös dynga. Trots det förtjänar ändå författaren tack för att han gör sin grej. Det är ju ett jävla slit nere i lyrikgruvorna – en bra rad tar oftast flera dagar att hacka fram ur jorden.

Switch to our mobile site