> BRYTBURKEN.SE

(del 1) (del 2) (del 3) (del 4)

Ekelund är motsträvigt umgänge. Arbetet i skogen är hårt men belönande.

Avstånd

Rörelsens frihet är allt. Varav beror rörelsens frihet? Av ditt avståndsförhållande.
Kanske är det så: Ju strängare dina avståndsvillkor – till desto större rörelser förutbestämd.
Säkert finner jag detta: att den som ärligt prövar, ärligt vill hårda karga fattiga villkor, han vinner möjlighet till stora rörelser.
Sann fattigdom, klassisk-hednisk, mystisk, evangelisk, är slagruta.

(…)

Den anklagande blir nog uppmärksammad. Men där är det det uti oss, som vill se ned, som uppmärksammar. Bildning, konst, styrka röja sig i kraften till överseende. Och det uppmärksammas endast av det uti oss, som har en längtan att se upp.

(…)

Studier. – Hur mycket i denna mans liv är ej såsom vore det adresserat enkom till dig! Betänk, att du själv kunde vara ett brev till en kommande.

(…)

Att glädje är möjlig – för en varelse av sådan belägenhet som en människas -, ja, det är en sak av mycket allvar.

(…)

Där den billiga glädjen härskar – att där icke vara hemma: det är en stor ekonomi, och ett rikt vederlag för många umbäranden av sällskapliga lindringsmedel.
Det stora skämtet och den stora sorgen äro tvillingbröder. Men de tillhöra den sällsyntare umgängesvärlden.

(…)

Offra åt glömskan – med sin viljas renaste blod offra: det blev dagens, det blev livets bud. Ty trofast minnas, med blod minnas, det allena vinner nåd inför glömskas gudom.

(…)

Det finns ingen smälek – vore den än så egenartat, än så “individuellt”, ensamt och ensamt-invecklat dig tillmätt och vidhäftad – som du icke i djupaste gemensamhet delar och äger med alla. Men till denna gemensamhet (som är Frihet) kan vägen för dig, just i kraft av ensamt och eget, vara kortare och lättare än för andra. Ja, just där det vill bränna som nålvassast egenartat, i det smärtsammast förvecklade egna av din ställning och dess farlighet, där är punkten varifrån du kan uppstiga. I det du fruktar mest ligger den klaraste anvisningen till din säkerhet. Karaktären kan icke ändras; men i seendets kärlek blir den till valplats för makter, och ljus brister ut där kvävning hotade.

(…)

Mången förtrollning kan man lösa, många spöken rycka masken av, om man förstår att säga spöket i ansiktet – : jag har icke tid för dig!
Men icke är det en synnerlig brådska det gäller! Att icke hava tid är detta: den i självhärskarvilja sig utfyllande, sig byggande levnadsdagen.
Tag ett steg mot – “de små stegens” värld: strax är du vid Österns visdoms källa. Endast i lågheten har du icke tid, – icke tid för den fruktan, vari Tid födes.

(…)

Må var dag föra mig närmare solens hemligheter.

(Spår och tecken, 1930)

Det är ej huvudsaken (- så underligt är det med människan) att ett sår läkes: men att det hålles rent! Ett öppet sår är en ständig händelse.

(…)

Fasthet och färd, att så rikta sig, att dröm och kunskap (levnadssträvan) räcka varandra hand, – att tanke mottager underrättelse och näring av dröm.
Hur många goda ord har jag ej i drömmen hört, som jag sedan blott behövde uppteckna. Jag är lika viss som någon pythagoré om denna kunskapsvägs tillvaro, och tror att mänskolivet under ett sådant regulativ kunde en gång komma till en fastare levnadslära än genom alla förnuftets stadganden.

(Det andra ljuset, 1935)

Smak är en säker brygga mellan människa och människa: mellan ensamhet och ensamhet. Smak är en ständig vänskapsfest.

(…)

Den bästa rörelsen: den som framväxer ur ett täthetskrav – i förhållande till dig själv och till dag – vilket ur sig själv föder rörelsefrihet – : medan däremot en rörelsefrihet, som man har till skänks, så ofta minskar täthetskravet, och därmed blir gagnlös.
Dagen själv – bästa dikt! Men tät skall den vara. – Tät som varje god dikt!

(…)

All diktande verksamhet är ur driften till förtätning: därmed förstärkning, skydd – (hudbildning). Ur erfarenheten av att i vart livsangripande också är livsgrund, – att man överlistar ett farligt genom att stanna däri, taga sin ställning: – att man mångfaldigar faran, förspiller grund-, skydds-, och förstärkningsmöjligheter genom det motsatta, det förströende tillvägagångssättet.
Att såsom diktande leva (vilket i grunden gäller för oss alla) är att förtäta livet.

(…)

Är aforismen den djupast begränsade av litterära former, skulle väl detta – för att betyda något – vara liktydigt med, att den jämväl är den djupast begränsade. Och såsom sådan just – obegränsad.

(…)

Ju renare anspråksfull, ju impopulärare en konst-syftning är – desto mäktigare gör sig tydlighets-kravet gällande.
Det är tydlighets- och klarhetslidelse som bestämmer ett konstnärskap till impopularitet. Verkligt och obevekligt impopulär är i grunden endast klarheten. (…) Intet är personligare, orginellare, egnare, än tydligheten.

(Elpidi, 1939)

Allt självupplevt är glanslöst. Det är det tillsnattade som blänker, – sticker i ögonen. De öppna orden äro aldrig de “nya”, de i-ögonen-fallande. De stå i glanslösheten och lågstil av evig arkaism. Kring alla enkla, outtömliga ting står en tystnad. Att bringa denna tystnad att kännas, att höras, är konst, är visdom.

(…)

Allt dödligt uttrycker värnlöshet. Över en fågelunges hjässa står det lika tydligt tecknat som över en i ondska och dumhet förstenad människas. Men det hör stora andekrafter till för att se det lika, gemensamma. Om icke alltid har den seende sin dag,

(…)

Kan man bestämma vad man vill erinra sig: återavtäcka, återuppväcka sin egendom och rätt? Måste jag ej rikta mitt liv efter högsta igenkänning, då i samvetes spegeldjup jag erfarit, att alla lärdomar och råd som skola göra mig nytta måste vara fysiskt självklara, fysiskt igenkännliga: såsom med hela min varelse återerinrade?

(…)

Fantasi är fyndkraft – i kraft av rotfäst. Fantasi, som mängden dyrkar: påhittigt – i kraft av rotlöst.

(Concordia animi, 1942)

Det tyckes verkligen finnas ett självmissnöje, varförutan man, bokstavligen och andligen talat, icke kan smälta maten. Kanske grundar sig allt levande kultursinne, all yppersta smak i detta förhållande. Vänskapen med sig själv – den mänskliga lyckans kardinalvillkor – tyckes vila på en viss talang att – aldrig vara nöjd med sig själv.

(…)

Vilka tjuvar äro större än öppna famnen -, allmänna förtroendet… “stå väl med folk”!

(…)

Hur vill du göra dig till flykt duglig, om icke genom ett nej till allt det, som är “sten i vingen”! Asketerna ha rätt: det upplevelsevärda i denna värld beror av det nej (konturfrågans – utvidgningsfrågans nej), som skaffar ur vingen sten. Det finnes inte annat upplevelsevärt än frihet. Det är icke möjligt att bära uppenbarelsen av den mänskliga servilismens vidrighet annat än med flyktens vinge (penna fugiente): i synkraft och spaning.

(…)

Vem är friare från alla relationsomsorger än den, som har att göra konst till liv, liv till konst – : var finnes en skönare nödvändighet än den, att endast i konsttanken kunna bevisa sig!

(…)

Människan: ett gränsfenomen’? Hennes högsta goda, hennes ideal tyckes icke kunna bestå annat än i detta: att vara på ett lyckligt sätt – orolig.

(…)

De fria händerna! – Den som är glömd har en stor sak att vinna – : tid. Även där bemärktheten blivit en sporre till att “utnyttja tiden”, har det nästan alltid visat sig, att en tidsförlust, en tidsbestulenhet av ödesdigert slag ägt rum. Om något hör till den musiska världen, helt och oeftergivligt – då är det det rena tidsbegreppet. Ett omutligt begrepp av tid (ädel-begreppet tid) låter sig aldrig i följe med några dagseffekter upprätthålla.

(…)

Den applåderade botgöraren är en löjlighet för gudar och människor – en skärande bitterhet för honom själv. Endast den nyare cirkus-kulturen kunde det vara förbehållet att framvisa en sådan fatalitet!

(…)

Ingenting ärligare, ingenting sakligare – än flykten. Ingen annan gemensamhet än i kraft av renaste ensamhet.

(…)

Växande är man endast i ett kyniskt enkelt. Elementäraste skyddskrafter innesluta osvikbart spirituella motsvarigheter. Bet finnes ett ögats liv, som tillbakaslår angrepp säkrare än allt annat. Att leva för sitt ögas frihet, stärkandet av sin själs hud är visshet om utvidgning.

(…)

Det levande ljuset skyddar, det levande ljuset – döljer. Aforismens hela konstkaraktär, dess festivum, ligger i dess öppenhet – slutenhet, dess karaktär av utsagt – icke utsagt… “tönendes Schweigen”.
Forntid är framtid. I den mån aforismen varit forntids tankeform, är den framtids. Den uttrycker det katolska idealet – det fosterlandslösa – av ordets öppenhet och strandlöshet: det strandlösa vidare, som i allt mänskligt rent metron rymmes.

(…)

Det var ett largo hos Emerson, mot vilket Nietzsches preussarinstinkter uppreste sig. I vad han kallar “det undulerande” hos Goethe möter han egentligen detsamma. Den mänskliga bredden… Rotfastheten i en mild kultur, – just den “sydlighet”, han alltid svärmat kring, och som aldrig öppnade sig för honom. Mot vishetssinne (musiknatur!) sticker han fram med skolning! Professorshögfärd! Den impetus utav Athenes nåd, som varit adelsmärket på hans bildning, blev till romersk sprödhet. Hade han för mycket europeiskt Nordland i blodet, för att kunna lyfta det Goetheska arvtagarskap, han i kraft av musiknatur syntes värd?

(…)

Vad är det i grunden Spinoza åsyftat med sin amor dei annat än det fullständiga beroendet av tankerörelse – och kärleken till detta beroende. Detta såsom högsta “affekt”. Och vad är väl detta annat än vad på mystikernas språk heter “svaghet”, “låghet”, “fattigdom”, “hunger”?

(…)

Det är den inre nödvändigheten, som är försprånget och rikedomen. Och den slutliga utarmningen hos de flesta tänkande (vilken naturligtvis utmärkt väl låter förena sig med en yppig “produktivitet”) består däruti, att den inre nödvändighetens klara (musiska) tvång ersatts av grova (amusiska) affekters.

(…)

Idyll – utan geist, utan salt: just motsats av idyll.

(…)

Där erfarenhetskraft saknas, där hjälper ingen än så utbredd bildning.

(…)

Låghet är ett ästhetiskt-ekonomiskt, d.v.s. konstnärligt begrepp, följaktligen – icke något sentimentalt begrepp. Med de modernas “ödmjukhet”, deras “ringhet” o.s.v. har det intet att skaffa. Där ett varaktigt härskardugligt uppnåtts, har alltid legat en självbetvingandets maktlust inunder. Det är väl fråga, om en sådan känsla kan tilläggas bestämningen “renhet”. Aldrig, i alla händelser, i sentimental mening!
Har någonsin, för tankens och smakens män, något annat som vackert gällt än det, som är av ett strävt, m.a.o. ett renligt slag! Sentimentalitetens ethos hör till sluddrets, till kryparmännens, den kristet-humanistiska vattensoppans – icke till smakens värld.
Gemenskapskänslornas råhet avslöjar sig bäst ur den “självklarhets”-och “naturlighets”-synpunkt (hoc est: marknads-synpunkt) varur de i grunden alltid ses av sina kurtisörer och förfäktare. Smak är fosterlandslöshet, och ingen biskopscirkus. Kärleken till ren luft och rena linjer är oskiljbar från en viss misantropi, en viss – “asocial instinkt”.

(…)

Mot livsäcklet, och förtvivlan över alltings ihålighet, finnes kanske intet verkningsfullare skyddsmedel än en klokt fasthållen – i nyhetsfriskhet bevarad – tacksamhetskänsla. Och intet “hedningeapostelns” ord talar säkrare till mitt hjärta än detta: kathos eleethemen, ouk enkakoumen*. (Kor. II,4). Det har kommit ur ett hjärta, som smakat vad trötthet är – och räddning!

*Eftersom vi har fått förbarmande, tappar vi inte modet. (Kor. II,4)

(…)

Man borde låta förbluffa sig av tråkigheten, men aldrig av – jämnheten! Och hur lätt förväxlar man ej dessa båda…

(…)

Enformigheten är något, som måste anammas med hull och hår! Annars blir den – “mördande”.
Den hela, styrkande enformigheten: livets ljuvaste vin!

(…)

“Ärans törnestig” var en ljuvlig stig för mången – jämförd med den som vidtog, där äran nåtts. Svårare, långt svårare – så klagar Ola Hansson – finner han sin belägenhet på äldre dagar, sedan erkändheten kommit, än någonsin i den fullständiga tystnadens och oförståddhetens tider. Vad betyder detta? – Att han tagit erkändheten på allvar! Hade ej så varit, skulle han fortfarande fått känna sig i strids och ungdoms – i hjärtestyrkande, viljebevingande oförståddhets ungdom och dess mod. På den sunda sidan är man först då, när man inser, och gläder sig åt denna insikt, att man mera borde frukta för erkändheten än för förtvivlan. Ett verkligt förhållande till idé skall aldrig behöva riskera någon erkändhet.

(…)

Sambandet med kynismen hos såväl Emerson som Nietzsche var den bästa ledtråd jag kunnat önska mig. Naturligtvis var detta icke annat än den “rousseauism” – av saklighet och lycka – som långt förut grytt för mig ur erfarenhet och studium. “Medicin och fysiologi – i själva verket mina ledstjärnor”! menar Nietzsche. Ja väl – och vad hade vi annars haft med Nietzsche att skaffa… Men det är just, hur han låtit detta sunda öga grumlas hos sig, denna sättets och produktivitetens helhetssunda aristokratism bortbytas mot den vulgära kamplyckan och dess amusi – det är detta, som utgör ett av de förnämsta tydlighetsvärden jag någonsin tycker mig ha varseblivit i bildningens historia.

(…)

De första ljusen avgöra. En på iakttagelse av djupt enkla, barnsligt allvarsamma villkor uppbyggd studiehängivenhet kan göra underverk. Det torde ingalunda ensamt vara Swedenborgska genomlevanden och vaknanden, som giva rätt till “umgänge med andar”. Den som nått till djupt begrepp av skola (trots en värld omkring av högallvarlig “bildning”) han kan få förbund och underrättelser, sådana som aldrig drömts av högallvarligt skolade. – Här har jag åtminstone varit ärlig, varit verklig. Tomma studier, tomma namn ha aldrig existerat för mig. Allt var umgängestörst, ensamhetsfruktan – blod-törst.

(Atticism – humanism, 1943)

Ögonblick endast! Kanske… Men ögonblick, som kunnat lämna outsinliga brunnar efter sig i medvetandet.
Där det icke finnes något annat ägande än det genom konsten och tanken – där ligga de moment, som äro oss de nödvändigaste, oumbärligaste av alla: de förutan vilka allt rikt, skönt blir till ett giftigt sting, ett grymt hån.

(…)

Ur luften synas de ha hämtat dem, bokstavligen, – sina starkaste jämviktskrafter. Så hos Landor och Emerson, så hos Whitrnan och Nietzsche: i kraft av verklig instinkt till forntidskultur (helhetsmöte av natur och bildning) – empraktisk poesi, empraktisk visdom. Så snart denna divination av ett arkaiskt, ett asklepiadiskt levnadsideal uppflammat, ha de fyllts av produktiv fortkomstmöjlighet. Dagar av lycka… dagar, då de känt sig, som om en enda timme av ren kunskapslycka – vid strand, i skog – hade fört dem vidare, längre, än månader av studier!

(…)

Aldrig har någon i verklighet triumferat över sina fiender mer än på ett sätt: genom att icke ha tid för dem!

(…)

Mystik är tydlighet, är gåta. Det oklara är ingen gåta.

(…)

Pindaros, Edda, ja Gamla testamentet själv visa uppenbart hän på, att – gäller det sammanhang (livs-sammanhang!) – kan ofta det “logiska” sammanhanget vara just – motsatsen.

(…)

Aforismen: den pragmatiska litterära formen, par excellence, Vandrartanke – Kontra lönetanke.

I mötet och händelsen - solutus omni foenore. I detta ligger avskildheten (to aphorismenon*).

Ögonblickets fullhet – och avgränsning. “Ein würdiger Einschnitt in Zeit und Ewigkeit.”

*Det avgränsade.

(…)

Den åldrandes bästa jämnhet -: ur kraften att avvisa ett vunnet och uppnått; vara det rena bladet ännu – för strid, för vår.
Den stora ungdomskonsten: alltid kunna sätta sig på skolbänken, – en samlande, en börjande, en dyrkare av alla tidigheter och första ljus. Det är icke förkrosselsen, som är det egentligt fruktans-värda; det är detta andra: tanken att hava nått något!

(…)

To tes diaites amikton! – Som om det funnes någon grovhet, något förräderi, som, under omständigheter, kan vara grövre än – “hövlighet”, “försonlighet”, “tillgänglighet”!
Men när man kommit så långt, att man faller i extas för det “danska smilet” – då, vid gud, kan man gå hem och lägga sig!

(…)

Det finnes ingen bättre kompass än – flykten. Så länge det finnes något hos dig, som vämjes över dig själv (: som flyr) går du på säker bana, är du ej övergiven.

(Plus salis, 1945)

Till första ljus och helig genesis – allt fästat!

(…)

Min kunskapsmetod: nakenhet, fattigdom; – att kunna ställa mig till disposition för en ljusretning.
Att leva för den absurdaste tanken: denna – att kunna uttänka ett skydd mot mörkret!
Värjandets tempo: det apolliniska tempot: – det mänskliga tempot.

(…)

Spänning – spaning och frid på en gång! En barnslig girighet efter utsikter, stigar och spår och plötslig fjärransyns tjusning, har följt mig hela livet igenom.

(…)

“När själva valfisken har sin lus”, sade en gång Goethe, så får väl jag också finna mig i att ha min“. Det var fråga om en förföljande kritiker, – men var lugn för, att han gärna hade sagt detsamma om många av sina lovtalare!

(…)

Jag var naiv nog att tro, att en ung och dristig människa skulle en gång möta mig och räcka mig handen till bundsförvantskap. Det kommer jag icke att uppleva – men mitt verk skall uppleva det.

(…)

Oavhängigheten har varit min härskande passion. Hur ofta har jag ej sagt mig, i klenmodiga stunder: den har ödelagt ditt liv! – Den förutan skulle jag stupat, innan min verkliga bana begynts; innan jag vetat vad glädje är.

(Nya vakten, 1953)

Ju helare, ju enklare ditt förhållande till dagen, desto händelsedjupare, äventyrsdjupare meditationens kraft.

(…)

Samstämmigheten med sig själv: denna Sokratiska lycka, – concordia, anirni. Ingen har någonsin nått den, utan att av sin samtid ha betraktats som en halvt förryckt.

(…)

Intet är rikare av möjlighet än detta, att verkligen vara ägande av -, hemmahörande uti – vad man äger.
Meditationens gruva heter esse.
Vad i Västerlandet kallas “koncentration”, det är en lamhet, jämförd med Österns begrepp om fördjupning, om frihet.

(…)

Betrakta – andas – mäta. Hålla fast vid detta. Däruti är framsteg möjligt.

(…)

Bäst är skugga; bäst är avsked -, slippa att klaga över “den bittraste ensamhet under sken av mycket sällskap”*; slippa att – i nätter och dagar – vara nära att mista förståndet av äckel över alla de feghets- och dumhetsfraser man nödgats finna sig i att höra, finna sig i att själv uttala – Jag instämmer av hjärtat i Sören Kierkegaards mening: att barn och mycket åldriga äro det enda slags människor, som det stundom kan vara någon vila för sinnet i att tala vid. Från alla de s.k. intelligenta samtal, jag varit vittne till, skulle jag förgäves söka att erinra mig ett ord, som varit värt så mycket som fem öre. För resten får jag bekänna, att jag som oftast känt mig bättre bland de brännmärkta och förolyckade än i vad man kallar “hyggligt folks” sällskap.

(Ars Magna, 1954)

Den största skönhet i ett landskap ligger i den ro, som kan förliknas vid tankehorisontens stillhet i ett rikt, beslutsamt öga.

(…)

Att finna det ädlaste ruset syntes mig stundom som all förnuftig tillvaros mål, all bildnings hemliga mening och livets innersta försvar. I allt glanslöst anade jag symbolen och mystèren av ett oupptäckt, ett obeträtt. Bakom all högre bildning låg för mig det hela paradoxet av en eldfull svalka.

(…)

Det släta är saltets vän – och varaktighetens. Vasst och spetsat – idel dagsverk!

(…)

Tänkar – allvaret: glädjemöjligheten. – Och vari låg den djupaste glädjemöjligheten? I hoppet att få taga sig själv på allvar. Om denna äkthet, denna saklighet har striden stått.

(…)

Av allt som glimmat i denna värld har intet utövat djupare makt över djupa sinnen än – det glanslösa.
Ty – bedrag dig icke: även i det glanslösa är en stjärnhimmel.

(Saltet och helichrysos, 1956)

(del 1) (del 2) (del 3) (del 4)

Det lidande geniet lämnar jag kvar hos Vilhelm Ekelund; mina byten är ovidlåtenhetstanken, naturinlevelsen, kulturkritiken, nonkonformismen, det levda skrivandet.

När man har en fruktansvärd känslighet, en smärtsam irascibilité för dumheten, förtalet, orättvisan – då är det i sanning den fruktansvärdaste olycka att också vara tung, stel, föga rörlig. Då är fara för kvävning nära. Den som har en himmel av oupphörligt sig tornande förmörkande molnmassor kan vara lycklig: om han är storm. Så var Strindberg lycklig.

(Agenda, 1913-1914)

-

Lycklig den som kan resa ifrån sitt kval. Den lyckan har den producerande. Med arbete lägger han länder och hav mellan sig och sin misär.

(…)

Att vara rik och misantropisk går väl för sig. Schopenhauer blommade förträffligt i sitt världsförakt. Men ve dig, fattiga människoföraktare! – dina vägar äro glödgade.

(…)

Sedan Emerson, Amiel, Nietzsche upptäckt det stora poemet, – kan någon längre taga “lyriken”, denna de intellektuellt impotentas konst, på allvar?

(Nordiskt och klassiskt, 1914)

-

Halkyone
I den nordiska poesien dominerar sommarn, helt naturligt. Vinterns kraftiga skönheter har man sällan rätt haft öga för. Egendomligt förefaller det att diktningen sålunda aldrig riktigt uppmärksammat den underliga tiden kring vintersolståndet, de s.k. halcyonides: dessa mörkgyllne mäktiga dagar, då horisonten växer, havet krusar sig som om sommaren, det sakta vågsuset har en sommarlig ton och öar plötsligt blir synliga, som varit dolda under synranden sedan de första höstfrostdagarna. Mitt på dagen råder ett milt varmt dunkel likt skymningen av en högsommarkväll.

Hur stor är ej symbolen i den gamla dikten, sorgens segersymbol. På det nakna havet lägger den underliga fågeln, Halkyone, sitt bo i dessa korta fridsdagar. De stora andarna äro dessa halkyoner i mänsklighetens liv. För andens seger lägger sig tillvarons vinterstorm. De skapa och föda i några korta dagar, medan ljus och mörker kämpa. Havet lyder, och den sällsynta artens bestånd är säkrat.

(…)

Dagen
Dagen är en prins som går förklädd.
Livets konst: att hålla dagen i ära.
Så listigt är livet, att vi för idel indisposition och förströddhet låta det gå oss ur händerna. Alltid var där något som först skulle röjas ur vägen, fejas väck: alltid var det någon annan dag som skulle bli den riktiga och aldrig den närvarande, som ju var en helt simpel vanlig dag…
- – - -
Den morgon jag står upp för första gången efter en sjukdom och ser havet och öarnas backar skina i solblåsten genom trädgårdens blommande popplar vet jag mer än jag
någonsin fått veta i studierna. Intet ord av Montesquieu älskar jag så som detta: “Jag vaknar varje morgon med en hemlighetsfull glädje över att se ljuset; jag ser det med ett slags hänryckning.”

(…)

Böcker som man blir färdig med äro rakt inga böcker. En riktig bok är en outtömlighet, liksom ett riktigt lyriskt poem. De verkliga amatörerna av den ädla skrivkonsten känner man igen på, att de ge den största njutningen vid omläsningen. De duga därför endast för läskunniga – ett nästan lika sällsynt släkte som de goda författarna. – Publicitetens tunna luft! När en diktare blivit offentligt erkänd och offentligt hatad, är han som ett träd som flyttats från sin goda fredade växtplats i skogen ut på en stadsgatans asfalt. Den moderna litteraturen ger mestadels bilden av en park eller en trädgård. Avsiktligheten skär i ögonen. -

(…)

Att man lider av “världens orättvisa” bevisar först och främst att man – har god tid. De som haft något ordentligt att göra ha ignorerat allt sådant. De ha icke tid.

(…)

Jag blir glad, när jag hör den 90-årige Carlyle vid läsningen av Plutarchos göra den anmärkningen: skillnaden mellan goda böcker och dåliga är bokstavligen omätlig.
Läsa är kanske bara ett surrogat för bättre, men det är sannerligen ingen liten sak att hålla blicken klar för det faktum att några böcker är verkliga böcker, ett faktum som icke alltför många ha sinne för.
Läsa dessa böcker ofta. Sådana kunna endast läsas långsamt. Böcker som man kan läsa hastigt…! Man känner en bok bl.a. på att den måste läsas långsamt. Att det finns folk som också äro i stånd till att läsa den “fort” är icke bokens fel!
Läsa hastigt lir precis lika galet som äta hastigt.
Om man kunde riktigt klart utsäga vad det är som gör en bok till bok.
Somliga tro att det ligger i något de kalla “komposition” och som de ha en oerhörd respekt för.
Vad som gör komposition i en bok – for att nu använda detta det dummaste av alla dumma uttryck – är detsammu som engelsmännen kalla folklighet (gentlemanliness: the gentle Shakespeare t.ex,) ; det är kraften till förbindelse med den mänskliga agelägenheten, kärleken till den; det är i själva aromen av världsobesmittad, konventionslös, vårlig, ny, ren natur.

(..)

Larmet av en stor stad kan ha något melodiskt, välgörande. Jag hade en gång ett rum, som var så beläget, att det oavbrutna bullret utifrån, på något avstånd, över en gård, kom till att likna ljudet av ett vattenfall, ett kvarnfall i en å, som man förnimmer det i en stilla sommarnatt. Det sög upp och smälte samman i sin massa allt enskilt pinande och irriterande.

(…)

Att vilja ha det hela på en gång och färdigt är ett stort misstag. Man skall icke sätta sig och vänta på klarheten och tro att verket kommer som en blixt och visar dig vägarna gratis. Man får treva sig fram på god tro och vara nöjd med litet. Så håller man kraften och modet vid liv. Man ser ofta en typ av gott begåvade artister och diktare som icke kunna färmå sig till sådant långsamt segt sökande, icke vilja sätta handen till verket förrän de fått det liksom till skänks, och på något mystiskt vis – varom de ha en högst oklar föreställning – alla svårigheter och alla tvivelaktigheter blåsts undan. Under tiden sinar emellertid kraften, helt enkelt på grund av bristande övning, liksom en muskel svinner hän när den ligger obrukad. Och folk med mindre begåvning men mer förnöjsamhet gå dem långt förbi. Den som tror sig klok och “genial” en gång för alla har stängt dörrar och fönster för sanningen, men den som känner sin fattigdom har öppnat dem och blir belönad.

(…)

Livet är överallt mörkt kraftigt Shakespeareskt. På varje punkt är där lika långt till det heligaste.

(…)

Citera är farligt. Det finns ord som äro så starka, så lågande av liv att de bränna tvärs igenom en bok, tillintetgöra den.

(…)

Varpå känner man den goda boken.” Bl.a. därpå att man blir delaktig av skribentens egen glädje vid sitt arbete, Den egentliga tråkigheten ligger, mycket riktigt, i glädjelösheten. Ty det andligas innersta väsen är glädje.

(…)

När man kommit långt bort från sig själv, när livet slungat in sina grövsta stenar i ens spindelvävar, då är förnöjsamhet av nöden. Vägen hem är lång och tung – man ville förtvivla.

(…)

Till att förstå mycket måste man ha förirrat sig djupt in i törnesnåren… De varnande exemplen hjälpa ej; man måste själv vara nära att bliva ett sådant, innan man ser klart.

(…)

Finns det någonsin tankevilja utan maktvilja? Ja – en obeskrivligt ljuv – : när man är döden nära. Är detta det bästa?

(…)

När man mistat alla ambitioner, går man under – : ifall man icke samtidigt upptäcker för sitt inre öga den största och gudalikaste av alla – den att icke ha någon.

(…)

Det hemlösa i livet – : man kan bära det i hjärtat som förlamande, förtärande makt; och man kan hava det som tordön och blixt kring sitt huvud. Det vore förlust, det vore mord på din själ att tillstänga alla dörrar för sorgen; men sorg är icke rätt sorg, om den icke lyfter.

(…)

Där är ställen hos vissa författare som liksom ligga utanför ramen av deras verk, ställen där man plötsligt känner att mannen som talar icke är den litteräre arbetaren Så och Så, utan människan, högt över all “litteratur”, klar, djup, god – men också med en vild klang, som far genom själen likt sjöfågelsskriket kring en ödslig havsvik.

(…)

För de sterila (“die Besserwisser”) är aldrig något bra nog. För entusiasten är heller aldrig något bra nog. Men det är en annan sak!

(…)

När man kommit därhän att man finner det bekvämast och intressantast att låta irritera sig av livseländet, svär man på alltings lönlöshet. Men i själva verket är det enda bekväma och intressanta att icke låta irritera sig. Världen är icke ful; den är förfärlig, ja – men det är något helt annat.

(Veri similia, 1915-1916)

-

Ju mer man ser att leva är högsta konst, desto större hoppet att komma till att älska livet.

(…)

Vilket slöseri med tid, kraft, syn att vilja se genom en skum, nersmutsad ruta, när där finns en klar bredvid! Endast läsa de storstilta böckerna -: så bevarar du din själ och din syn frisk.

(Metron, 1918)

-

De som sett djupast i tiderna ha icke varit de som vetat mest om historien. De ha förstått att fråga sig fram, och däri låg deras produktiva kraft.

(Valda sidor och essays, 1920)

-

Gäller det glädje, gäller det att icke ha någon eftergivenhet mot sig själv; snarare betrakta det som en förbrytelse att icke dagligen göra tillfyllest i detta. Ju finare man tillvaratager och utbildar glädjeambition, desto mer utvidgas sanningsmedvetande. Vad är i själva verket sanningsliv annat än följa troget denna ledtråd, som utgöres av våra finaste glädjeinstinkter? Bland dessa som man i allmänhet räknar till mystikens män har funnits en art människor av rena guldet! Dem borde man icke lämna ur sikte, framfor allt icke den samvetsömhet for glädjen som kommit dem att känna sig, vid ett brott mot den, så som en ordinär människa skulle känna sig efter att ha begått en stöld
och liknande.

(…)

Dagjämningstid! Det skulle alltid vara dagjämningstid. Och ljuset är ju alltid lika nytt. Det är den gråa skrovliga demoniska skorpan Vardag, som icke släpper igenom det. Var dag skulle vara som en resa i ett underbart land, där ingen satt sin fot. Övermod! säger man. Men de som eftersträvat att verkligen vara hemma för dagen ha talat på annat sätt. Alla klaga vi över att livet plumpar ner oss och att allt är en sammansvärjning for att ödelägga våra finaste egendomar, – och lägga armarna i kors och äro förnäma. Var tvekan borde dö, alla tvivel vara lösta i detta Platos ord: varken dagen eller natten äro tillräckliga för den, vilken det ligger om hjärtat att bruka sitt förnuft. Varje situation borde underordnas detta; hela ens förhållande till existens och omgivning behärskas och förklaras härav.

(…)

Ynglingen.
Se ej föraktfullt på ynglingstidens förakt, dess fruktan och bitterhet! Där var den vissa aningen om hem och säkerhet; där var den goda instinkten om en kostbar glädje och trygghet på andra sidan Vulgus’ värld; där var en tankens samvetsömtålighet, offervilja och försakelsefröjd mitt i allt det lättsinniga, förhastade, föraktande. Där var aningen om att det oupphinneligas kärlek är det enda stora fasta i livet. Tala ej så överlägset om denna trotsighet, detta självplågeri, denna kärlek till smärtan. Det har funnits, det finnes sådana som i denna trotsighet så småningom lärt sig kärleken till andra, finare och högre smärtor, finare och högre trotsigheter: lärt sig modet att hängiva sig åt len smärtfulla kuren att få sin själs krankheter, sina lögnaktigheter, sina orättvisheter brända ut ur deras dolda gömslen.

(…)

Att träda in i en blomsterrik skog.
Att träda in i en blomsterrik skog om våren kan giva oss en känsla som trädde vi in i en andevärld; eller, som hade just blivit tyst här inne, – som hade talande, sjungande stämmor plötsligt sänkt sig till hemlighetsfulla viskanden. Vem vet vad som säges i skogen, när ingen är där!

(…)

Ljuset.
Ljuset släcker alla smärtor. Ljuset är det svalaste av allt.

(…)

Livets korthet.
Vad är ljuvligare än den vita nordiska junimorgonhimlen! Hur många junimorgnar är där på ett människoliv? De äro ej så synnerligen svåra att räkna, – och allra minst dem man verkligen mött!

(…)

Stoltheten.
Vill du hålla dig upprätt – : fall, på knä. Endast i vördnad är människa människa.

(…)

Träd.
Hur kunna träd sörja! Dryaden i storstadens stenöknar, mellan gnistrande spårvagnsledningar och dånande vagnar, äro icke samma fridfulla väsen som skogens och landsbygdens. Ovidius skulle diktat brottsligas andar fördömda till att tråna i dessa kronor som vissna mitt i sommaren, och Anthologiens skalder skulle låtit dem klaga i impressionistiska epigram. Träd äro varelser som trivas bland goda människor; pöbeln föraktar dem och finner det löjligt att kunna glädja sig över sådant. Träd äro kanske de lyckligaste och skönaste varelserna i skapelsen, och det väcker en så egendomlig känsla att se dem förnedrade och skymfade. Ur ett träd talar överlägsen mildhet och lycka; man blir ren och fin i sinnet när man kan närma sig dess genius och se det med den inre synen. Hur månget träd fanns det ej, som varit som skyddsande, varnare och lärare för de barn som växt upp i dess hägn och aldrig glömt dess viskning.

(…)

Det är en muskel i din själ som evigt skall tvina, om du icke förstår att hungra - hungra i varje mening, Och av den muskeln beror livet.

(…)

Frihet är ignorera vad man icke kan ändra. Då strömmar livet till dig ur det minsta och enklaste, och du har plötsligt händerna fulla. Att låta vad som inte vill ändra sig vara! Kunde man lära sig den konsten, vore man fri med ens. Och därmed vore just ändringen skedd!

(…)

Kunskap om människan! Ah vilket ord…
Se och lyssna. Däri kan en väg ligga. Något är det, som skall bringas till tystnad i dig, för att du skall kunna se, – kom ihåg det.
Att kunna se och höra ett landskap, ett stycke “natur” kunde vara god förberedelse till förmåga att se Människa – : ja, någon gång då jag mötte en åldrig människa i ett ensligt landskap och hon började tala, fick jag en förnimmelse, som om hon vore just själva detta landskaps röst som hov sig upp och talade. Även så med barn. Ja, hos barn och mycket gamla goda och kloka) talar Jorden, talar vårt Hem till oss.

(…)

Verklig beundran är moralisk kraft och kan leda till befrielse. Ju mer verkligt man beundrar, desto mer blir där plats i en. Fattigdom – : brist på plats. Beundran var för mången ett slags djävulsutdrivning.

(På havsstranden)

-

Det vore en stor olycka om den ädla konst som heter förstå att vara fattig, förstå att leva på ett enkelt, lätt och soldatiskt vis, skulle bliva sällsynt; om liv skulle låta övermanna sig av apparat.

(…)

De stora andens entusiaster äro råa i mun som Luther och frukta ej för att stiga ned i regioner, där andra, de delikatsjälfulla, hålla sig för näsan. De tyckas tvärtom undfå en kraftig inspiration av dessa ting, det är som om det sagolika fantastiska av människans belägenhet satte deras sinnen i rörelse just här, där tron på människans värdighet, hennes stolthet synes hotad.
Glömde de någonsin, sökte de någonsin att överskyla och ljuga bort tillvarons fulhet, dess gräslighet! De ha nedstigit i Trophonios’* håla, men - med honungskakan.

* Skaparen av templet i Delfi.

(…)

Att lösning, vad man kallar “sanning”, endast kan ligga i personligheten, i karaktären och fasthållandet därvid, föreföll mig klart. Därmed fick jag en viss tillfredshet med motsägelserna i de största personligheter. Framför allt såg jag Goethe. Och detsamma tycktes mig visa sig, ännu tydligare kanske, hos en man som såg ut att vara en Österns Goethe, – Sadi. Det tyckes mig som om deras visdom ginge ut, ej minst, på en kraftfullt bevarad yrkeshemlighet. Allvar! säga de. Men vi veta något om vad mänskligt allvar är! Det är både mera och mindre än vad ordet säger. Därför “dikta” vi, och kalla det sanning. Förtvivla ej över motsägelserna. Se först och sist detta: att vi höllo fast, trodde på vår personlighet. Detta är vår sanning. Gack och gör sammaledes, och du skall finna vad vi funno; Öster och Väster: Människan. – Människan? Frågetecknet, som vi kalla människan.

(Väst-östligt)

-

Skogssus, fågelsång och tystnad – det är vår andes andning, vår ensamhet och vår enhet, enhet med liv, enhet av konst och natur. De i denna frihet bundna och med denna frihet bindande, de äro de som dragit den svala och rena och stora linjen i vår bildning; de vila på den obrutna glädjegrund som är det härskardugliga i konstverk – konstverk Liv och konstverk Bildning.

(…)

Att tro ett vunnet, en medgång, en “seger” – det är som att ställa sig och kasta ut sina dyrbaraste ägodelar genom fönstret.
Skratta ut sig själv ofta – hårt, skoningslöst, in i hemligaste sårigaste gömslen av sin karaktär och natur – det är något av det nödvändigaste oumbärligaste av allt för den som älskar (drömmen om…) de rena händerna.

(Passioner emellan)