Apr 112010
 

The Ecstasy Club skulle kunna ha varit en riktigt bra bok. Den rör sig i trakterna kring mycket intressant; sektnoja, brytrejvkultur, fringe science och population control, gråzonerna, drogerna, subkulturerna, amerikanismer, storfamiljer.

Författarens politiska iakttagelser är ganska förutsägbart störtlöjliga.

Boken är väl OK skriven, men tänk: det här skulle kunna ha varit något med en betydelse på ett djupare plan. Tänk att läsa en sådan här bok och känna igen sig, eller åtminstone med, i huvudpersonen. I dennes vardag. Det återstår för oss att skriva en sådan bok.

Jan 142010
 

När jag intervjuade Johan Jönson för några månader sen nämnde han Fredrik Nyberg som en av de samtida svenska poeter som han fann intressant. Då tyckte jag att Nyberg mest verkade obegriplig. När jag nu läst honom närmare kan jag säga att jag även har haft problem att tillgodogöra mig den rytm eller stil som Jönson nämnde som värdefullt.

I En annorlunda praktik och Nio, nine, neun, neuf lyckas jag bara läsa ut en rörig, slentrianmässig världsamvetesskam, formexperiment på pin kiv, inklistrade citat och påklistrade popkulturella influenser (endast som oklara hänvisningar, ej som uppenbart släktskap eller estetisk och ämnesmässig närhet). Även referenser till Israel, Palestina och Jugoslavien finnes i texten; de är möjligen politiskt korrekta men känns varken särskilt hjärtliga eller särskilt klargörande.

Dec 212009
 

Läste om Anyurus första. Den står sig gott som en tidig syntes mellan Tomas Tranströmer och Dogge Doggelito. Allt som är Ginsberg (en tidig inspirationskälla som i Det är bara gudarna som är nya åtminstone hålls någorlunda kort) i den faller platt. Den avlidne NAMBLA-buddhisten kan endast ses som en våldsamt uppblåst bluff… och det känns sorgligt när man läser de senare böckerna och inser att Anyuru har blivit mer och mer av samma sak. Jag menar inte att han gillar småpojkar, och jag ifrågasätter absolut inte han förortsstatus. Det handlar hundra procent om hur han skriver.

När jag läser Städerna inuti Hall är det enda som fastnar av dessa nästan 400 sidor av poesi exempel på trixande med svårtydiga “poetiska bilder” – som om det inte hänt nåt i svensk poesi sedan Medan giftet verkar. Han kunde ha fortsatt med de politiska klargöranden och de återanvändanden av grekiska myter som gjorde debuten så säregen, men det verkar som om detta kraftfulla berättande har kämpat förgäves mot de finlitterära obegripligheterna.

Dec 182009
 

Dennis Coopers böcker är nog det jag läst på senare år som drabbat mig hårdast i form av äckel och undergångskänslor. Inte genom själva händelserna i böckerna. Exempelvis Poppy Z. Brite skriver om ungefär samma grejer men med en viss distansiering som saknas här. Karaktärerna tränger in under huden. Med sitt enkla språk och ett skarpt öga för detaljer lyckas Cooper väl med att fånga de unga självförgörande bögarna (jo, persongalleriet innehåller inte mycket mer än unga självförgörande bögar i de här böckerna) i sin flykt; bort från familjen, från samhället, bort från sina fördömda generationskamrater och från livet självt.

Det är något i denna negativa rörelse, den riktningslösa flykten, värde- och normlösheten, nedåtgången, som ändå känns hoppfullt. Enbart sprödheten i karaktärstecknandet, att Cooper lyckas kartlägga det här nyaste territoriet ganska väl, ger en viss sorts bränsle. För inget här känns gammalt. Stereotyper packas tätt uppmed väggarna, men det ser likadant även utanför boksidorna. Klichéerna slits ständigt sönder av begärets outsläcklighet och dess oförutsedda händelsekedjor.

Träffar man tillräckligt nära samtiden i det man skriver sipprar ljuset ofrånkomligen igenom. Eftersom man då talar om den nyanländande generationen. Subjektmöjligheter. Det nya köttets outforskade framfartsvägar. De här ungdomarna överlever. Även i det kompakta mörkret. Vad kommer de göra när de återhämtat sig?

Dec 182009
 

Efter My Dark Places och En amerikansk myt får jag bilden av författaren som en amerikanske Céline. My Dark Places är till stora delar torrt, uttråkande kriminalarbete och vardagslunk. Men uppväxtpartierna vibrerar av en omtumlande, ursinnig kreativitet vars like man bara hittar i Död på krita och Resa till nattens ände.

En amerikansk myt är ett otroligt romanbygge: det fula, nyskapande, överspända gatuspråket (som tränger hela vägen genom den svenska översättningen) blandat med maktens stora salt och smuts; samtidshistorieskrivandet kring våra mytiska figurer, ex. utpressningskonstnärer, halvstatliga fixare, kapitalrenegater, dubbel- och trippelagenter med gränslösa ambitioner.

Dec 032009
 

The break between public opion and criminals has the same origin as the prison system itself. Or, rather, it is one of the great benefits that the power structure has reaped from that system. In fact, the hotsile relationship that we see today between criminals and the lower strata of society did not exist until the eighteenth century – and in some parts of Europe not until the ninteenth or even early twentieth century. (…) At that point , a new form of economic discipline calling for honesty, accuracy, punctuality, thrift, and an absolute respect for property was imposed on all levels of society. It became necessary on the one hand to create in the popular mind an openly hostile attitude towards illegality. Thus with the aid of prisons, those in power created a hard core of criminals who had no real communication with the masses and were no longer tolerated by them.

(p. 126, Foucault Live)

Nov 242009
 

In the chapter Sampladelia of the Breakbeat from Kodwo Eshun‘s interesting book More Brilliant Than The Sun the author highlights a development from Public Enemy’s militant paranoia to the slowed-down, full-blown street life hallucinations of Cypress Hill’s Illusions and Sunz of Man’s Soldiers Of Darkness. These are the two first stages of paranoia in rap music.

Eshun’s prose is more than ten years old by now. Today a third paradigm is visible; from the political, to the mystical, to another set of politics. The enemies have remained the same – the government, the police, the record industry, traitors. Chuck D, Ice-T and Ice Cube feared for the loss of their freedom, artists in the next decade fought a battle for their soul – the biblical 2pac, Biggies bleak visions of Life After Death, a praying DMX, the existensial angst of Big Pun, the battle-ready mysticism-futurism and sad soulfulness of Wu-Tang, the post-Native Tounges spiritualism of Mos Def, Talib Kweli, Common, Black Thought. Most popular rappers these days seem to be more concerned with their money being taken away from them.

The struggle for economic independence and creative control (Company Flow, The Arsonists, Non Phixion) that closed of the last millenium was quite effectively recoded into a quest for dollars (50 Cent, Jay-Z, Lil Wayne and the underground rappers following them). Both the political and the spiritual-cultural has been pushed to the side. (Of course, we’re not talking definite categories here, but paradigms.)

In the bigger picture we can see that the initial call for social change (MLK, Malcolm X, The Black Panther Party, etc.) was persecuted and beat down and transformed into religious, criminal and antisocial activities. This immense energy invested in bettering ones life and reaching for freedom and independence was rehabilitated into the capitalsit system through self-employment, the hustler gestalt, the propaganda for private profits and a preferance for surface, not substace… swagger, not skills, storytelling, ultramagnetism.

Nov 242009
 

On page 114 of Foucault Live the French philosopher gives an example of the so-called schizophrenia of capitalism, its ability to integrate conflicting tendencies at its core, a process similar to what the situationists termed recuperation.

In the 19th century the university was the medium at the center of which  a literature said to be classic was constituted. This literature was by definition not a contemporary literature, and was valorized simultaneously as both the only base for contemporary literature and as its critique. Hence a very curious play in the 19th century between literature and the university, between the writer and the academic.

And then, little by little, the two institutions, which underneath their petty squabbles were in fact profoundly akin, tended to become completely undistinguishable. We know perfectly well that today the literature said to be avant-garde is only ever read by academics; that a writer over thirty has students around him who are doing their theses on his work; and that writers live for the most part by giving courses and being academics.

More than anything, this comment is valuable for our understanding of what literature is today.

Nov 242009
 

Nån kritiker på Aftonbladet gör bort sig.

En sak har dock Kajsa Ekis Ekman (LOL @ mellannamnet) rätt i: Markis De Sade verkar inte ha varit en särskilt sympatisk person (enligt kommentarerna verkar dock Ekis bre på lite extra).

No shit. Han gav upphov till termen sadism. Vad förväntar man sig?

Att blanda ihop intentioner med innehåll med verkliga övergrepp med dikt med verkliga övergrepp med politisk agenda med litterära kvalitéer med personlig livshisoria är så jävla Burroughs- och Henry Miller-rättegångarna och fucking jävla videovåldsdebatten. Lägg ner.

Jag har inte läst mycket av De Sade, men vill minnas att de fyra herrarna i Sodoms 120 dagar som låter sina allra lägsta lustar löpa ut över de stackars slavpojkarna och slavflickorna faktiskt är en präst, en politiker, en general och en mäktig kapitalägare. Enbart en sådan sak försvårar läsandet av De Sade som något annat än en maktkritiker.

Nåväl, markisen kan svårligen försvara sig, men Vertigo Förlags Carl-Michael Edenborg ska lägga replik i onsdagens Aftonbladet.

 

Uppdatering 26/11: Här är Edenborgs artikel. Med några intressanta kommentarer, bl a:

Om De Sade har uppbackning av alla dessa monumentala auktoriteter, varför blir Edenborg så ursinnig av en enda avvikande kvinnlig röst?

Vad är auktoriteten hos en rad akademiker som få faktiskt känner till och läser jämfört med en självrättfärdig slaskartikel i Sveriges största dagstidning? Vilket har stört spridning i vår vardag?

Oct 202009
 

star_trek_csg_014

Star Trek was transformed by these young women’s interaction with it. Perhaps, the newness of the individual stories were worn away, the aura of the unique text was eroded, yet, the program gained resonance, accrued significance, through their social interactions and their creative reworkings.”

(Henry Jenkins, Textual Poachers, s. 52)

Switch to our mobile site