Som ni ser på framsidan nedan (vad händer Marvin Gaye?) målar den här skivan upp en de svarta amerikanernas allegoriska rörelse från “SLAVERY”, genom vårt nuvarande “MENTAL SLAVERY”, till en tänkt “MENTAL FREEDOM”.
“FREEDOM“, kort och gott, alltså ekonomisk och politisk sådan, saknas på bilden – det är också ämnen som Lil B först nu börjat nosa på. Men att han faktiskt gör det, istället för att låta sitt budskap fullständigt lösas upp i en slags menlös new age-sörja, det uppskattas av lyssnaren.
Genom en enorm produktivitet och ett pärlhalsband smart avfyrade PR-skandaler har Lil B omvandlats från den überobskyra Myspace-bizarristen som jag första gången läste om på Cocaineblunts för två år sedan (Noz första sammanfattande intryck är fortfarande den skarpaste analysen av Lil B:s musik) till den kanske mest omtalade – avgjort mest uppfinningsrika – rapparen i världen.
Genom titeln på sin skiva skickar Lil B iväg I’m Gay som en trojansk häst ridandes den hype och homohysteri som han så effektivt har piskat upp de senaste månaderna (har freestylat att han är lesbisk och bög; har sagt att han ska fuck Kanye West in the ass om han inte samarbetar med honom, och mest provocerande; har hotat att göra musik med Lupe Fiasco) – men inuti gömmer sig Brandons version av ett soulfullt, samplingsdrivet och ganska traditionellt hiphop-album.
Många Lil B-låtar är perfekta för att go nuts like pistachios till på klubben, men här väljer han att visa upp en annan sida. Utan större ansträngningar läser man ut hyllningar till rappare som Cormega och Nas mellan raderna – som dock strösslats generöst med typiskt fritt flödande based freestyles-improvisationer.
Att dryfta huruvida Lil B är ironisk eller postironisk eller whatever är fruktlöst då den unge Berkley-rapparen har navigerat bortom den misären. Som vi förut noterat är det även hans sällsynta ärlighet som genererar guld i uppmärksamhetsekonomin.
Mycket på I’m Gay kan avfärdas som överkänslig självhjälpsmusik, men då glömmer man att mycket av den bästa rap är just blödiga motivationsoundtracks (tänker man efter så kan man svårligen säga att exempelvis Z-Ro:s “I’m a sponge soaking up pain trying to come out the rain” är ett exempel på ett mindre smetigt bildspråk). Tidigare världsamvetesförsök från Based God har varit känslomässigt kladdiga, strukturmässigt kluddiga, men här lyckas han genomgående göra fräscha och dynamiska låtar av samma egentliga känsloläge.
“They say I can’t do my thing… I’m a build my own lane“
1. Det är så mindblowingly synkroniserat och avgrundsbased att man öppnar med en sampling från svenska flumhelgonet Bo Hanssons mest kända skiva att man lätt tror att det bara kan gå utför från här – men trots en del starka rader är Trapped In Prison långt ifrån skivans höjdpunkt.
2. När efterföljande Open Thunder Eternal Slumber inledningsvis förklarar, över en drivande indie rock-loop, att vi befinner oss på motorvägen vid Kaliforniens kust, från Berkley och ner genom Oakland, ser jag religionskritikern – inte ateisten – Lil B framför mig i bilen, på drift enligt hemstadens rebelliska beatniktradition, och han verkar improvisera: “No Sir, I don’t believe in Jesus / you’re a slave to the world and the books of preachers (…) 9 to 5, can’t even pay the bills, we need managing money for the builders and plummers / the waters, the purifiers, the paper, the lumber / I might go to L.A. for the summer/ Venice Beach Music, open up the thunder / Eternal slumber“. När Lil nu B har blivit bättre på att rappa rent tekniskt så har hans budskap och bildspråk också blivit klarare, mer politiskt och mer poetiskt.
3. Game skulle kunna ha passat på The True Meaning eller The Pretty Toney Album. “Please show me who’s your boss, ’cause I’m a tell ‘em that you dudes is lost“. Som titeln antyder så droppar han game: att man bör snacka mindre och lyssna mer, om knarkjobben och fängelserna de har förberett för ghettobarnen, att de har delas upp oss likt apartheid, om hur folk ser på en annorlunda när man flyttar från hooden. Det märks hur mycket Lil B älskar att rappa. Föreläsningen avlutas med ett passande “Brangkadang! Swag! Woop! Woop!”
4. Clams Casino tlar sitt bombastiska sound till en ny nivå på Unchain Me, det här projektets Motivation, alltså populärkulturell själarening i hyperemotionell arenarockstöpning. I’m Gay bör tolkas efter sin ålderdomliga betydelse, då det är ett genomgående tema på skivan; Brandon är inte bög, men uppfylld av glädje. Inget ovanligt ämne i rap, men för ovanlighetens skull gläds man med artistens framgångar. Det är ett sublimt ögonblick när han säger att han är “the God MC like Hova” och att hans “grind is over“.
5. Neva Stop Me är till hälften based freestyle, till hälften traditionella lyrics, men textmässig rörighet utesluter inte att det låter jävla bra. Beatet är mer New York-honung och Lil B har övat hårt på sin Pimp C Prison Interview-röst, som klipps in perfekt mellan verserna.
6. Barack Obama-samplingen och pianoloopen på Gon Be Okay är egentligen alldeles för cheesy och nära till hands, men vid “things will never be the same” fuckas ändå mina känslor varje gång. Lil B sysslar egentligen sällan med några slags avantgarde-texter (och här regnar det definitivt klichéer), men vem bryr sig då det alltid är den här fullständigt självutlämnande, självläkande och självhjälpande ärligheten som i slutändan är det mest överskridande ögonblicket?
7. The Wilderness – en till Neva Stop Me, men pampigare. Det är inget fel i att lägga snarlika låtar på samma skiva, det visar bara att man är på rätt spår. “Back then, we was parted by the masters / Gave us religion so we couldn’t move past it (…) And why college… is so expensive? / People wanna learn, but there’s always some fences.” Precis som på Neva Stop Me avslutar han suveränt: “I’m at peace / One love, man, I’ll fix that beef / Can’t nobody do it like that boy Lil B“.
“I need to learn my history… ’cause I hate myself.“
8. Den som följt Keyboard Kids internetkarriär hittills kan glädjas över att hitta hans typiskt basedworld-drömska I Hate Myself här. Klina datortrummor, metadonkörer och aukustiska gitarrer tränger in i rapparens inre och får ut det bästa ur honom. Låten (som avslutas: “I love myself!“) är en triumf för based-soundet, men även för rörelsens berättelser och budskap. Jämför med rappare som Nas, Killah Priest och Tragedy Khadafi; djupt formulerade budskap, framfört elastiskt och starkt stiliserat, halvimproviserat, mästerligt. Dessa adlibs skär djupare än andra rappares verser. Vare sig man vill det eller inte så kommer många 90-talister att behandla Brandon McCartney som sin 2pac.
9. Get It While Its Good-beatet är kompetent, men tråkigt. Lil B är ökänt dålig på att ge props till sina producenter men jag antar att detta är 9th Wonder? Det börjar åtminstone halvsjungas mot slutet. “Went platinum on the internet.”
10. I Seen That Light – OK låt , men en raksträcka på den här berg-och-dal-banan.
11. My Last Chance – mer utfyllnad, trots att Brandon helt obrytt (låter det som) spatserar förbi tillsammans med Luther Vandross studiomusiker och frågar lyssnaren: “Am I just in love with this thing called life? Can I give it a hug?”
12. På 1 Time Remix samplar Clams Casino samma studiomusker precis när de peakar i en jam-session. Att Lil B kör över sådana breaks är egentligen inget nytt; vi har Times Blue. Hans sista adlibs avslutar albumet på ett passande sätt:
“Give it up one time for the up top! One time for the bottom! One time for the left side! One time for the autumn! One time for the summer! One time for the winter! One time for the… baby girls and the mothers and the sinners, the believers, the underachievers, the dreamers! Everybody in the middle! Everybody on the side! Everybody from the little to the tallest, to the shortest, to people in New Orleans! To people on the East Coast! The West Coast! Down South! Midwest! We the best!”
Har man enbart hört Lil B helt snabbt innan den här skivan så framstår utvecklingen som enorm. Egentligen har han alltid gjort sådana här låtar, de utgör dock någon procent av en 3,000 låtar bred katalog. Om man väljer, vrakar och ratar, ratar och ratar så skulle man redan kunna ha satt ihop sitt eget I’m Gay – alltså en sammanhållen skiva med hög lägstanivå. Det gör jag här.
Med I’m Gay misslyckas Lil B med att göra ett klassiskt, traditionellt rap-album. Han saknar inte fokus, men formmässig disciplin. Kanske börjar han en dag sitta längre med sina texter och bry sig om att göra omtagningar i studion, för att på så sätt svetta ut allt överflödigt och störande ur sitt redan urstarka bildflöde. Då kommer en verklig klassiker. Det kanske inte är hans avsikt. Kanske representerar det fragmentariska och ADHD-liknande framtiden. Vad jag tycker om I’m Gay om några månader eller år ska bli intressant att se. Nu har jag bara svårt att sluta lyssna.
