Helt och hållet bedrövligt detta. Det är inte 70-talet längre och detta är inte Bronx. Du är inte Doggelito, det är inte 1993 nu.
Du är inte Will Smith.
När Adam Kanyama började bli ett namn läste jag i en intervju att han höll Stockholmssyndromet och framförallt deras produktioner som det allra bästa landet hade att erbjuda. Det finns hopp för ungdomen ändå, tänkte jag då.
Så fel man kan ha.
På social media frågade en upplyst individ för ett tag sedan hur den här generation kommer att bli ihågkommen. Om överhuvudtaget. Denna allestädes närvarande 90-talskaraoke blir väl på sin höjd en fotnot när historien om rap skrivs.