Ingen diss att Basgränd – som visar sig vara från södra Stockholm, med en dialekt som man vänjer sig vid, låt för låt – skulle vara bonnläppar. Jag ser tvärtemot fram emot famtida glesbygdsrappare som med inlevelse berättar om hembränt och pimpade Volvo 240:s. Och eventuell fulhet vore ett plus, genom att inte se ut som en JC-reklam – vilket är hur jag föreställer mig de där nyanlända rapparna på radion. Hursomhelst – de nöjde sig i alla fall med att kalla mig för “mawfuckan”. Tur att de hade humor. Och inte ville slösa kulor.
(Om du är nere med Basgränd… spela vår skit i din gränd så din gränd blir en Basgränd… )
Det finns inga dåliga låtar på Blandband.
Några sidor har man skissat av från A Tribe Called Quests uppslagsverk (Första raden, Frågorna, Dirr från MPC:n, Ge Mig Mer Bas), men fler svenska rappare skulle klä bättre i sådant än deras nuvarande swaggerprenumeration från amerikanska topplistor… jag menar, svårligen lyckas konkurrenter döda en låt om att sälja mackor på Subway (Ät Din Macka).
Har knorrigheten i ljudbilden delvis hämtats från skweee så är det i så fall en relatvit lyckad – trots Norbergfiaskot – mikrogenre (Chilla Galet, Fucking Awesome, De Tyngaste). De tvekar inte för att sampla obskyr soulpsykedelia (Vad händer len?) eller låta lo-fidyrkande likt Company Flow (Knas, Ge Mig Bas).
Det är knökfullt av fräscha infallsvinklar och de vågar låta som de kommer från. Visst blir det plojigt, ibland, men just det där kan vara syran som löser upp mycken ingrodd keffhet i den svenska rapankdammen.
Håller Blandband längre än mina hittills en handfull genomlyssningar? Jag hoppas burken rullar genom Basgränd snart igen. SWAG!