Jan 062008
Att se film “filmskolekritiskt”, dvs att “leta efter fel”, är ett värdelöst skådesätt. Film är mer än manus, budget och de inblandades sammanlagda insatser. Det finns beståndsdelar i en film som är omätbara, som är mer av en “mystisk upplevelse” än nåt annat, som inte kan beskrivas men endast ses, som inte kan analyseras men endast kännas. Med detta kan man förstå den brasilianske kultfilmsregissören José Mojica Marins när han förklarar i en intervju att film är hans religion.
När Barthes talade om foto nämnde han “tredje betydelsen”, dvs att bortom bildens informativa och mytiska plan finns något tredje, något odefinierbart.
Detta kan gälla för all konst: bortom sånt som går att analysera fram finns något ogripbart, något – om man så vill – gudomligt.
Det förstår inte filmskolefantasten när han ser film, detta kan litteraturvetaren inte bli doktor på. Tack och lov för det…