> BRYTBURKEN.SE

Inte för att det finns ett överflöd av välja från, men det bör sägas: Erik Niva är Sveriges bästa journalist. Han ligger bakom magiska texter, och Niva möter Showan är en av dem. Jag tar en paus hälften in; det är inte svårt för mig att läsa vidare, men jag vill dröja kvar här ett tag, i den här stämningen. Det är som om jag läser om mig och min familj, min stad, samhället där jag är uppväxt.

Tränarna i min klubb var idioter, det sa mina föräldrar också, varför spela där mer än några månader. Men det gick inte att inte spela fotboll. Det var så nära hela tiden. I vår lilla trädgård med en liten boll, på varje skolrast, på sommarloven när alla i kvarteret samlades. När jag bor i Bergsjön spelar jag med somaliska kids på gården, och i Brasilien bjuder min svärfars vän med mig till konstgräsplanerna mellan centrum och köpcentrat, där frimurare och företagare svettas och snackar affärer över öl efteråt. Jag satte ett nickmål där.

Jag skiljer mig under de sämsta former. Allt är skit. Hon mår ännu sämre. Pengarna räcker inte, det är svårt att hitta jobb, det är bostadsbrist, och runt oss ett överflöd av droger och sociopater. Hon har svårt att komma överens med det svenska temperamentet, det sociala spelet, har svårt att hitta vänner. Men på den ståplats vars avnazifiering Niva beskriver känner hon sig välkommen och helt trygg.

Fotboll är inget jag skriver om. Många kan det bättre. Som farsan, som just nu antagligen skriver om fotbollen i vår hemstad; där han hamnade som några år gammal, där han spenderade tusentals timmar på spontanfotboll vid det nybyggda miljonprogrammet, på att träna med laget, på styrelseuppdrag, på brandmännens korplag, på att att träna ett annat lag, på att organisera lagresa till andra sidan Atlanten, på att vara matchvärd, på att hålla i presskonferenser, på att spela varje helg med andra gubbar, på att blogga om fotboll, på engagemanget i det idrottshistoriska sällskapet.

Jag tänker att det finns viktigare saker. Minns att jag ofta undrat varför han, till morsans stora irritation, lagt så mycket tid och energi på detta. Men jag inser att han mer än något annat är fotboll. Det är den kultur som han ser världen genom. Det var hans räddning som socialt bortkommen och tvärexcentrisk under uppväxten. Genom fotbollen hittade han sin plats och blev accepterad av jämnåriga. Genom åren har den varit hans njutning och hans utbildning, och när vänner och andra har vänt sig till flaskan vid motgångar så föreställer jag mig att fotbollen har funnits där för honom, lärt honom att bita ihop och fortsätta kämpa.

När det äntligen är dags att besöka släkten i USA planerar farsan det runt fotbolls-VM. Strax innan avresan så tar han ett foto på mig och vänner inför en match mellan två olika stadsdelar. Vi slutar snart femte klass, och poserar traditionellt med några stående längst bak, några med ena knät i marken, och jag liggandes längst fram med målvaktshandskar runt bollen. Det fotot hänger inramat på min vägg. Jag tänker att det är en bild av folkhemmet.

Det blåser, vi har solen i ögonen. En jugge, två greker, sju svennar, och våra farsor är: en kamrer, en brevbärare, en brandman, en ingenjör, en rörmokare, en som är försvunnen, en bilmekaniker, en som har fått sparken från fabriken. Vilken välsignelse att växa upp där skyddsnät fortfarande kletar samman de sociala skikten, som för ännu en sommar lämnats kvar på samma skolgård och som samlats på samma fotbollsplan. Det varade inte länge, och det var få förunnat, det här att färdas genom världar, att få röra sig mellan de luftiga villorna, de prydliga radhusen och de inrökta lägenheterna. Folkhemmet erbjöd oss som mest klättrandet uppåt, från klassen och gemenskapen vi fötts in i, att överge detta för att vantrivas i villakvarteren; hälften socialism, hälften kapitalism och schizofreni. Det blåser, vi har solen i ögonen, och snart faller regnet och vi skingras i världen.

Det är magiskt. Bollen som färdas mellan människokroppar medelst atletiska mirakel är mystisk. Man mediterar över dess rörelser, och spelet blir en bild av samhället. Medan mycket kring fotbollen är som en demokratisk fostran i form av medbestämmande, solidaritet och gemenskap, så är det som händer på planen en önskan om en värld där vi kan mötas som jämlikar. Här är alla behövda, och vad vi kan åstadkomma tillsammans saknar gränser.

Vi ses där ute, Showan.