Det här beatet, hela låten och videon, som indisk mat.
Mellanvästerns bästa, ytterligare kommentarer överflödiga.
Kevin Gates helt klart mest förtjänt av duett med Phil Colins 2014, och om man hört hans Combat Jack-avsnitt så förstår man att han är i zonen, spottar hot fire jalapeno oavsett. Lil Bibby gör inte bort sig heller.
Vi har längtat länge på detta, och det låter exakt som det ska. Stilen är överlägsen. Tyngden är förkrossade.
Tack Ivo, Chato, Hurricane och alla andra Angeredssoldater för att ni hållit det så äkta, så länge.
(Hoppas att skådespelarkarriären inte gått Gigo åt huvet så vi får höra honom snart också.)
När jag flyttade till Malmö så råkade jag se en dokumentär om en ung, lokal talang och hans kamp med musiken, och med livet.
Idag glädjs jag åt att Leslie ser ut att ha klarat sig förbi de uppväxtens fällor som filmen målade upp, men även att han undvikit fällorna i den svenska rap-scenen. Undvikit trötta boombap-produktioner, bitter nostalgi, sunkiga battles, hipster-rap, lessna radioljud, och tagit den långa vägen och stannat i studion, fortsatt skriva låtar, proddat åt andra, knytit kontakter, utvecklat sitt sound, finslipat sin stil, och väntat på rätt tillfälle.
Det tillfället är nu.
Malmö. Området. Ställ er upp. Vi har fått en egen Tim Vocals.
Nytt från en av de bästa som gör det nu. Obligatoriskt lyssning.
Så här får skivan gärna låta.