Vad händer, gör J. Stalin enbart “gusslåtar” nu eller?
Kanske är det där pengarna finns.
Ungefär hälften av hans sängkammarslaps brukar vara stabila i alla fall – och vanligtvis då proddade av den ovärderlige DJ Fresh.
Vad händer, gör J. Stalin enbart “gusslåtar” nu eller?
Kanske är det där pengarna finns.
Ungefär hälften av hans sängkammarslaps brukar vara stabila i alla fall – och vanligtvis då proddade av den ovärderlige DJ Fresh.
OP är kanske inte kungen av svensk rap eller ens kronprinsen – men han är esset i rockärmen.
Enkel och briljant video detta. Lyssna även på när Verkligheten i P3 följer honom runt på stället där han kommer ifrån.
Går att streama här. Smuts 4 är nog Östblockarns bästa hittills.
Ganska oväntat så känner jag låtarna med Onda mest. Även Måste äta är ett socialrealistiskt mästerverk, medan Ris känner igen ris möjligen hade låtit bättre utan Mächy.
Men jag klagar inte. Man vänjer sig.
“… I’m worth a billion, I want my children in tall, tall buildings… I know I’m real because all yall feel me”
Hasan nämner Sebbes utveckling som rappare: “det tröga simplistiska snubblandet över ord från 08-09 är bortblåst, och nu är Sebbe en skildrare av misär och motivator som kan mäta sig med Jeezy i tydlighet och eftertryck”.
Jag känner tvärtom. Redan 2006 lade han snyggare multisyllables, och när Kinesens texter nu handlar mer om bostadspolitik än bling så känns det som om Sebbe snubblar över sociologitermerna, och jag sätter folkhemsnostalgin i halsen.
Tiderna som möjliggjorde Palmes politik är långt borta, och den här gruppen har börjat upprepa ämnen och låtupplägg. Som om man arbetar efter en formula, och vill hamra in sitt budskap genom en minsta möjliga nämnare.
Som rap-entusiast tycker man det var bättre förr, när man förklarade att “Kartellen… krossar era fattiga egon / vi skojar inte, det är Malexander i stereon“, och att de körde “för grabbarna på kåken som knallar i tofflor / och grabbarna där hemma som slaggar i soffor“.
Det gör de nu också, men impulsen att spela den här låten igen och igen finns inte. Men jag vill se videon en gång till.
Nästan fem år gammal låt, men My Life-beatet kan omöjligen bli uttjatat.
Snubben med refrängen och första versen imponerar: det kompletta paketet med röst, rytm, råhet och rader – även om han låter exakt som Stor.
Från hjärtat är detta. Märkligt om inte 3D Na’Tee får ett större genomslag snart.
Det finns ett själsligt släktskap mellan Queensbridge och Paris periferier, som här resulterar i den bästa transatlantiska rap-låten sedan – ja, någonsin antar jag.
Aldrig hört Le Gued Muss förut, men passande att han likt Big Twins låter som single malt över frukostflingorna och två paket Newports om dagen.
Hoppas detta Göteborgs största unga hopp släpper nåt tape snart – speciellt om han gör det så här stort.
Brandon är ensam idag om att leva Tupac Shakurs ambition att vara rapparen som är en man av folket?