Sluta lek jänkare – när det finns en så rik tradition här i Europa från gatan och subkulturer, när det gäller att klä sig med stil och klass, och att ständigt sträva efter livets goda. Sluta hata på ditt eget arv, din egen hudfärg, ditt eget kön, din egen kultur. Det gäller samtliga. Självhat är aldrig sexigt.
Ställ dig upp, sluta va en tönt, och ta hand om dina kamrater. Ta av din väst, som aldrig gett nånting. Och minns följande när vi träder genom dimmorna till den andra sidan:
Sportmärken > Streetwear
Grafitti > Streetart
Klasshat > PK-hets
Falcon > IPA
Jungle > Dubstep
Äkta tokar > Äkta skallar
Volvo > Beamers, Benz & Bentleys
Klasskamp > Politik
Björn Ranelid > Svensk press
Om en New York-rappare struttar runt i bandana så vet man att det är allvar. Och Killarmy har alltid varit väldigt allvarliga rappare, med Killa Sin som den tekniskt sett mest framstående.
Från soundtracket till RZA:s nya film. Lyssna även på när den mannen besökte The Combat Jack Show – det är en av de bästa intervjuer undertecknad har hört i sitt sketna liv.
“Based on a best selling novel
With blood on the bottom of the Grey Goose bottle
You muthafuckas is finished
(…)
This year I’m dancin’ with the devil
Rebel without a cause
Something authentic, enemy of the state
Who said the rich couldn’t relate?
(…)
Alone, like the last Arab with AK’s in the palace in Baghdad
Talkin’ is for lovers, I want powers beyond powers“
Klassisk hardbody-rap från Staten Island över en traditionell soul-sampling. Solomon Childs hade samma sorts enorma självförtroende, stålhårda swagger och förmåga att sätta ihop ord på de mest oväntade sätt som Ghostface och Cappadonna gjorde sig kända för, men på skiva lät han fakiskt bättre ensam än på låtar tillsammans med de andra i Theodore Unit.
Efter att Wu-Tang – och New York i allmänhet – tappade energi och fokus i slutet av 90-talet så var det svårt för alla klanens allierade att bryta sig in i gamet.
Det betyder inte att de saknade talang, eller bra låtar för den delen.
2004 års 718 från Theodore Unit (där vi hittar Mama Can You Hear Me) kan nog sägas vara det sista livstecknet för den här sortens rap, du vet, genomgående fräscha New York-beats som hyfsat okända rappare slaktade. Sen kom soloskivan från Ghostface där Missy Elliot gästade.
Det var sista spiken i den kistan. Ridå för riktig jävla rap från det ruttna äpplet.
Solomon Childs har kämpat vidare sedan dess, med något halvdussin hembrända skivor som få har brytt sig om. Vissa grejer låter bra dock, som den här med Killarmy, eller den här över ett klassiskt RZA-beat. Han gästade även på en riktigt bra låt på Wu-Tang Meets The Indie Culture. När han levererar, då är det inget annat än klassisk, granithård, kompromisslös New York-musik.
“Vi bor i samma ort men skillnaden är stor… femhundra meter därifrån jag bor har dom pool“
Man kan säga att både de här rapparna har hyfsat styltiga flows. Men man kan inte säga att någon i Sverige har mer känsla och ärlighet i sina rader.
Det är även fantastiskt att se the heart and soul of the streets of Hisingen respektive Bergsjön på en låt tillsammans, speciellt när de kickar hundra procent real talk.
Lani Mo lägger alltid king refränger, och det är kul att se den här gamla Fjärde Världen-producenten, som faktiskt var och nosade på USA-framgångar ett tag, växa fram som den kanske främste uttolkaren av det här vemodiga, typiskt svenska, socialrealistiska gangsta rap-soundet; han ligger nära Masse och Mack Beats, men Matte Caliste brukar välja lite annorlunda samplingar, och framförallt fuxxar han med riktigt tighta trummaskiner (vilket är något vi särskilt uppskattar här).
På wikipedia läser jag att DN:s recensent öste beröm över Bo Widerbergs Kvarteret Korpet när den hade premiär, och några år senare hyllade han den som ett “lyckligt mästerverk”.
Tillåt mig att skratta rakt ut i luften. Jag har precis sett klart filmen och de orden liknar exakt en standardiserad, högborgerlig tandutdragning förklädd till uppskattande kritik.
Inget ovanligt där.
Kvarteret Korpet är däremot inte vanlig. Det är absolut ingen lycklig film. Den är manodepressiv, gråtmild, ilsken, vacker – som livet brukar te sig när man är som mest närvarande i det. Fantastiska skådespelare, fantastiskt kameraarbete, och ett manus som vägrar lösa upp en enda av sina smärtfyllda knutar. Allt är fucking tight och draget till en spets – av sådan sort som ger skärsår som aldrig läker. Kvarteret Korpen, alldeles i närheten av köpcentret Triangeln i Malmö, revs på 60-talet, men Kvarteret Korpen är fortfarande aktuell.
Ingen är lycklig här. Alla sliter, sjunker, skriker.
“… här svarar ingen på frågorna – vi ställer dem!“
Patte K flippar Gz & Hustlaz-samplingen lite annorlunda, Demi lägger real talk och Isoman låter jävligt bra på refrängen; ett bra exempel på hur man kan tala om vad som händer i ens kvarter utan att låta som ett fucking Kartellen Light med största smulorna runt munnen likt ett bajtande fucking Copycat-kakmonster diagnostiserad med hajmentalitet.
Main Attrakionz debutalbum var något av en besvikelse.
Man önskade att de verkligen hade fokuserat för en gångs skull och skärt bort allt överflödigt och ogenomarbetat. Att de hade haft någon som tagit svåra beslut åt dem, och exempelvis sagt åt Squadda att inte rappa genom en fucking walkie talkie eller vad som nu hände på låten med Gucci Mane.
Men det spontana och ofärdiga är kanske en del av behållningen. En del av deras märkliga beslut har ändå lett till några av de senaste årens mest fascinerande rap-låtar.
Nu fick vi ännu ett helt OK tape från duon, med klinare beats och ett mer sammanhållet sound än vanligt. Och ett gäng riktigt bra låtar. Som Take U There, som La Familia On Task nu alltså välsignat med en passande video.
